Sjömannen Åsberg

och hans sista resa på världshaven

Av Kurt Johansson



Det enda porträttet som finns på honom är ett gammalt foto

Det enda porträttet som finns på honom är ett gammalt foto.
Han sitter mot en vit bakgrund och stirrar in i objektivet. Bästa - och troligen enda- kostymen har han på och han ser betydligt äldre ut än de tjugoåtta år som han är. Fotot är märkligt därför att det bör det ha kostat ungefär fem riksdaler när det togs 1865. Det motsvarade närmare en veckolön för en man ur hans samhällsklass. Det är möjligt att fotot är taget utomhus, på någon marknad, men det är ovisst i vilket land. Därför att Lars Åsberg, som mannen heter, är sjöman och har besökt många länder. Hustrun Johanna och de två små barnen - en son och en dotter - har han i en stuga i Ölmevalla fyra mil söder om Göteborg och där får de hanka sig fram bäst de kan, när han är på sjön.
    Han är av sjömans- och bondesläkt och 21 år gammal gjorde han sin första resa tillsammans med en av sina äldre bröder. Som brukligt var fick han starta sin sjömansbana som kock, för att efter några år bli matros. På den sista resan är brodern också med och de båda matroserna Åsberg gör nu en seglats runt hela jorden Skeppet är en tremastad bark på 429 ton som heter Charlotte och är byggd på Vifsta Varv utanför Sundsvall. Den är femton år gammal och ägs av rederiet James Dickson & Co i Göteborg. Det är gods från redarens eget sågverk i Medelpad som nu skall skeppas till andra sidan jorden. Året är 1869 och skövlingen av skogarna "baggböleriet" i Norrland är i full gång.
Besättningen är femton man stark, med handplockade erfarna sjömän för denna långfärd.
    Samtliga matroser, timmermannen och förste styrman kommer ifrån norra Halland. Att just förste styrmannen är en viktig person på denna världsomsegling syns på avlöningslistan. Han har 75 riksdaler i månaden, och detta är 20 mer än kaptenen. Matroserna har 35 riksdaler. och de fyra jungmännen, som är ifrån Göteborg och Styrsö, mellan femton och tjugotre.
Den 6 september 1869 mönstrar alla på i Göteborg och seglar upp till Svartvik söder om Sundsvall. Här lastas Charlotte med det gods de skall frakta till det fjärran Australien - sågat virke.

Matrosen Lars Åsberg lät fotografera sig tjugoåtta år gammal, troligen för enda gången i sitt liv. Fotot är från 1865 och möjligen taget på någon marknad utomhus i solsken med en uppspänd
duk som bakgrund.


Den 21 september är det klart för avfärd och samtidigt får de en ny skeppare på skutan. Den som skall ansvara för färden är en kapten vid namn Håkansson, från Karlshamn i Blekinge. Som alla andra sjöfarande vid denna tid är besättning helt i händerna på vädret makter och mer än en gång får de ligga still och vänta på rätt vind. Ibland kunde hundratals fartyg av olika nationaliteter ligga i Öresund och likt en jättelik armada sätta segel och stäva upp genom Kattegatt på väg mot de öppna oceanerna. Samma sak kunde upprepas många gånger för de båtar som skulle passera sydatlanten på väg mot Orienten. På vissa latituder kunde det råda stiltje i veckor om oturen var framme. Emellanåt gick man i hamn för att proviantera färskvatten och skicka meddelande till rederiet och då kunde manskapet sända brev till de sina därhemma.
Färden för Charlotte och hennes besättning går utan missöden via Afrikas sydspets Goda Hoppsudden till Australien, och de anländer till Melbourne i mars året därpå (1870). Det har tagit dem över ett halvt år, men de är ändå bara början av sin resa!
    När virket är lossat sätter de kurs österut, rakt över Stilla Havet och den Polynesiska övärlden. Destinationen är Peru i Sydamerika där man skall ta emot nästa last. Något gods från Australien har man inte med, utan får ta ballast av sten för att skutan skall vara stabil när det blåser upp till storm på denna den största av jordens oceaner.
    I början av april lättar de ankar och vädergudarna är goda mot sjöfararna från norr. Därför kan de välbehållna segla in i Perus huvudstad Lima redan två månader senare. Besöket där är endast en formalitet hos svenk-norske konsuln som noterar att ingen förändring har skett i besättningen. De provianterar nu i den nordperuanska staden Paita och seglar därpå till Guanapeöarna, där de lastar guano - den näringsrika fågelspillningen som används som gödsel.
    Nu ankrar Charlotte, och väntar på sin tur bland alla skepp från hela världen som skall lasta. Vissa perioder på året kan väntetiden här bli flera månader, men nu mitt i högsommaren verkar antalet väntande båtar inte vara alltför stort.
    Redan efter en månad har de fått sin last och seglar vidare. Beställaren är ett bolag i Västindien på andra sidan Sydamerika och nästa hamn blir därför den brittiska kolonin Barbados. Nu rundar de Kap Horn västerifrån. Just denna den sydligaste udden på amerikanska kontinenten är känd för sina farliga vatten.
    Att segla här i en skuta med endast fyra matroser kan inte ha varit någon nöjesseglats. Vågor på 10-15 meter är inte ovanliga här, så det gällde för skepparna att ha kunnigt folk ombord. Sjömännen på Charlotte klarar denna kritiska passage utan missöden, och de följer nu Sydamerikas östkust norrut. Etappen från Peru till Västindien tar fyra månader och i mitten av november 1870 seglar de in i Barbados största hamnstad, Bridgetown. Här lossar de sin last och andrestyrmannen Johansson från Örgryte lämnar nu sina kamrater och mönstrar av. Han beviljas avsked av kaptenen som märkligt nog anser sig kunna undvara en av sina två styrmän för resten av resan. Det är inte otroligt att det har uppstått osämja dem emellan som leder till avmönstringen. Med endast en styrman och återigen ballast under däck avseglar de så i mitten av december. Jul och nyår firas mitt ute i den Karibiska sjön, och just nyårsaftonen 1870 är Lars Åsbergs 33-års dag.
    Via Jungfruöarna ställer de kosan hemåt och i maj 1871 anlöper de Bremen i Tyskland. Nu är det endast en liten bit kvar till hemmahamnen och de stävar in i Göteborg där de mönstrar av den 14 juni. Då har de varit borta i tjugoen månader. En stor del av hyran har de innestående, så det blir en rejäl slant vid hemkomsten. För Lars Åsbergs del mer än en årslön.
Hans son Johan som var fyra år när fadern for iväg kanske inte hade någon klar minnesbild av sin far, som han inte sett på närmare två år. Nu träffades de och kan bekanta sig med varandra, men endast under ett par korta sommarveckor, för Lars mönstrar på för ännu en seglats. Men det blev inte någon mer resa för hans del.
    När han saknas på sin arbetsplats anmäler kaptenen honom försvunnen. och efter ett par veckor hittas han drunknad i Stora Hamnkanalen i Göteborg. Ett ödets ironi kan det tyckas, att han som trotsat världshaven skulle sluta sin levnadsbana på detta sätt - drunknad i Göteborgs hamn.
Hans änka Johanna berättade många år senare hur hon den gången tyckte sig höra en röst i drömmen och satte sig upp i sängen och sa: - "Jo vi skall nog klara oss", precis som om Lars sänt en sista ängslig tanke till henne och de två barnen.
    När han var ute på havet var hon inte bekymrad berättade hon, det var vid hans besök i hamnarna som det fanns anledning till oro. Hennes farhågor blev nu besannade och ett par dagar senare kom en polisbetjänt ridande från Göteborg och meddelade att Lars hade hittats drunknad i Stora Hamnkanalen.
Det är inte troligt att han fått reda på att Johanna åter väntade barn, och en flicka, föddes i mars året därpå. Sju år senare dog äldsta dottern i lungsot och kvar blir den yngre systern med sin bror.
    På 1880-talet reste denne till Amerika och arbetade som rallare i Klippiga bergen innan han med intjänade pengar kommer hem till födelsebygden och köper en bondgård. En klassresa uppåt gjord med pengar intjänade i utlandet.
Systern tjänade som piga i hemsocknen Ölmevalla och gifte sig med en bondson från trakten. Genom sitt val av hustru blev han utan arv i sin fädernegård och gjorde alltså en klassresa nedåt.
    Paret flyttade till Göteborg på 1800-talets sista år och där de fick tio barn, av vilka sju nådde vuxen ålder. Dottern fick alltså aldrig träffa sin far sjömannen och hon talade inte heller om honom om ingen frågade. Hon gick bort 93 år gammal 1965.
Lars Åsberg har när det andra årtusendet har börjat- ett stort antal ättlingar efter sig, och dottern han aldrig fick träffa var min mormor.



Enez


Motorhaveri

oväntat besök i en turkisk by

Av Sture Eliasson



Ingen människa vet var platsen Tikirdaz ligger, knappast ens de som bor där, så obetydlig är denna lilla turkiska håla vid landets västra gräns. Att jag över huvud taget hamnade där berodde på en sjöolycka, av dessbättre det ofarliga slaget. Det blev att ganska kort besök - men intressant.

Som ung skeppskock för rederiet Svenska Lloyd var jag på väg från Saloniki i Grekland till Odessa i Sovjetunionen, men ödet ville att jag aldrig skulle komma fram till slutmålet. Vi såg alla fram emot att få gå in i Dardanellerna och besöka jättestaden Istanbul, men ett SOS-meddelande från vår telegrafist gjorde att fick vi order att gå norrut mot turkiska kusten, vi hade nämligen fått motorkrångel. Efter en långsam färd på någon timma fick vi en fiskeby i sikte. En samling gråa hus nere vid hamnen och några dussin till inåt land, det var allt. Hela befolkningen verkade vara på benen för hit kom det aldrig några utländska båtar. Någon slags borgmästare stod på kajen när vi lade till och då jag och min kollega Kurt hade frivakt från köket var det vi som först gick över landgången iklädda rederiets blåa kläder. En tolk hälsade oss välkomna på något som liknade tyska. Barnen höll sig på avstånd trots sin nyfikenhet och efteråt fick vi förklaringen: i deras böcker och serietidningar är banditer och andra farliga figurer långa, blonda och blåögda! Så småningom vågade de sig fram när de förstod att vi inte var några rövare från norr.
    Vi togs till ett kafé och vi förstod att det inte gick att tacka nej när vi blev bjudna på te. Ägaren rullade sedan ihop ett par stora blad som han fyllt med något, han bakade sedan in dem i lera och placerade dem i en stenugn. Sedan frågade de ut oss (så gott det gick) om var vi kom ifrån och vi berättade om vårt land uppe i norr med snö, midnattssol m.m. Alla lyssnade intresserat. Sedan blev det dags att äta, för fram på bordet kommer limporna av lera som nu blivit ljusa till färgen och spruckna. Med en klubba krossades de och fram kom de inbakade bladrullarna. Våra värdar som såg till att vi också sköljde ner med husets vin, en blaskig vätska som verkade ha använts för rengöring av målarpenslar. Vi gjorde vårt bästa för att äta mycket trots att vi båda varit mätta redan när vi gick iland. Vi tackade sedan våra värdar och förklarade att nu väntade oss arbete på båten och vi tog farväl.
    - Jag tyckte det smakade fisk, sade Kurt när vi gick över landgången, men jag för min del tyckte det smakade fårull. Kanske var det rester från gårdagen som på detta sätt användes dagen efter. Vad denna rätt hade för namn fick vi aldrig veta, men vi var lika nöjda ändå och dessutom ett roligt minne rikare.









En fransk skojare

en märklig historia från Bohuslän

Av Rolf Berggren



   Det hela började när jag en vacker sensommardag tog mig en promenad nedåt stranden.
Jag gick förbi den gamla kringbyggda bondgården som är sista utposten mot havet. Den brukas av två bröder som jag är bekant med sedan barndomen. Den äldre av bröderna berättade vid ett tillfälle för mig hur han i unga år hade hört sin morfar tala om hur denna gården då hade flyttats hit från en annan del av socknen vid ett stort skifte på 1840-talet. Då hade det bara varit strandbete på dessa ägor där det nu växte spannmål. Men emellanåt kan havet stiga och svämma över åkrarna och för en kort period förvandla marken till havsbotten. Trots att gården varit i bruk i över närmare 150 år hade den inget eget färskvatten. De brunnar som tagits upp hade alla gett bräckt vatten som inte dög till varken folk eller fä.
    Nu på de senaste åren hade vattenfrågan blivit löst genom en slag som lagts ut till en täkt ett par hundra meter från husen. Brunnen ligger vid foten av en låg mycket beväxt bergsrygg som heter Asserlund, men som i dagligt tal rätt och slätt kallas Lunna. Det var dit jag nu var på väg. Som helt liten hade jag varit här tillsammans med min far och ett par kusiner, men det var endast vid något enstaka tillfälle som nu låg flera årtionden bakåt i tiden. Under min barn- och ungdomstid på somrarna hade jag varit orienterad åt rakt motsatt håll, där jag hade mina kamrater. Denna trakt hade därför kommit något vid sida om, som man inte besökte utan att ha något ärende dit, och det hade jag aldrig haft.
   Just där växtligheten övergick från strandgräs till buskar och lövskog passerade jag omärkligt in i grannsocknen åt norr till vilken hela denna bergrygg tillhör. Blandskogen som växer här hade fått stå orörd och var sig lik sedan många år tillbaka då det mesta i övrigt var kala berghällar omgärdade med ljunghedar. Ingen hade brytt sig om att gallra eller avverka i denna södra delen av området och när jag steg in i lövsalen förstod jag delvis varför det har blivit på detta vis. Marken i de lägre partierna är mycket sur och nästan träskartad även på sommaren. Här inne är det skuggigt och rätt svalt och de många örterna som växer på marken ger en karaktäristisk doft helt olik den som finns bara en bit utanför, på de soliga betesängarna ned mot stranden.
Efter en kort promenad såg jag på en låg gärdesgård på min högra sida, samtidigt som jag kom in på något som kan ha varit en väg för länge sedan. På denna hade inga trän slagit rot, vilket gjorde den tydligt urskiljbar bland de mängder av smala björkar som stod på ömse sidor.
   När jag tittade närmare på stenresterna märkte jag att det inte var någon gärdesgård utan låga murar som bildar fyrkanter. Det var lämningar av gamla byggnader. När jag avancerade framåt lät jag blicken gå till den vänstra sidan och där såg jag något som fick mig att haja till, - en gammal jordkällare, helt bevarad som den var gång var när den byggdes. Normalt är ju en jordkällare inget att reagera för då de finns på åtskilliga ställen, spridda i bergsskrevor och utmarker som ett minne av den jordlösa överskottsbefolkning som fick skaffa sig någonstans att bo när antalet människor ökade snabbt i mitten på 1800-talet. Men denna källaren var helt annorlunda än de flesta i den vägen, den är mycket större.
   Den verkade på något sätt alldeles för stor för att ha tillhört det lilla torp jag kunde se resterna av. Detta hade uppenbarligen bestått av en stuga med vidhängande lada, plus ett mindre fristående hus som kanske varit fähuset.
   När jag nu stod och tittar på denna var det som mitt minne börjar leta inne i sina mest avlägsna skrymslen och jag fick en minnesbild av den som jag hade lagrat länge. Det är tydligt att jag sett den vid något tillfälle som liten. Min fantasi satte omedelbart igång och jag ställde mig genast frågan vilka de människor kunde ha varit som en gång bodde här. Jag beslöt mig för att börja med att fråga de som bodde närmast och detta gjorde de båda bröderna vars gård jag nyligen passerat. När jag vände åter ser jag den yngre av de två, Erik, som just håller på att reparera en vagn inför höbärgningen.
- Du Erik, vet du var det är för huslämningar som finns inne på Lunna ett stycke in i skogen? sade jag och pekade ut riktnigen. Erik ser fundersam ut i några sekunder, sedan lägger han ifrån sig verktyget han håller i handen. - Nej du, det vet jag inte, säger han eftertänksamt, men hade bara faster Albertina levt så hade du kunnat få besked, hon kände till allt häromkring. Men jag har ju sett den gamla stengrunden därinne flera gånger.
   Det var tydligt att den gamla ruinen inte hade varit något dagligt samtals- ämne bröderna emellan så nu var det dags att fråga den äldre av de två - Börje. Han hade vistats här nere i många år, vilket inte Erik hade. Då deras faster Albertina levde hade det varit Börje som skött gården och det var han som hade haft störst möjlighet att komma ihåg saker som deras faster berättat om. Jag träffar på honom inne i köket där han just tar kaffepannan från vedspisen.
   - Jaså där inne, säger han jo där bodde en gång en släkting till oss, han var gränsryttare och bevakade kusten här mot smugglare. Han var morfar till far och hade kommit hit ifrån norra Bohuslän och han påstod själv att han var son till kungen! Pappa berättade att det var inte värt att tala högt om detta på den tiden, folk var rädda för att begå majestätsbrott och bli halshuggna!
   Jag blev alldeles häpen och förstod att jag hade snubblat över en intressant historia. Det skulle visa sig att detta bara var början.
   Jag satte nu igång att efterforska allt om denne man som hade rykte om sig att vara av kunglig börd. Hans nutida släktingar visste en hel del och gav mig en bra start på min efterforskning. Han hette Johan Ahrenstedt och kom drygt tjugoårig till detta ställe. Han var anställd vid tullverket och hade tjänst som kustvakt till fots vid denna postering i Asserlund. Men det blev riktigt intressant var när jag började forska i var han var född och vilka som var hans föräldrar. Genom kontroll av inflyttningslängden i Fjärås socken kunde jag så småningom hitta anteckningen när han anlände. Då fick jag också reda på var han kom ifrån Hogdal vid norska gränsen i norra Bohuslän. Via den socknens bevarade utflyttningslängd fick jag reda på platsen han flyttade ifrån och där stod han antecknad med födelsetid och plats i husförhörs- längden.
   Nu hade jag fångat honom och de skulle bli en intressant läsning som jag hade framför mig. Födelsesocknen var Skee strax söder om Strömstad och i födelseboken stod att modern var fröken Maria Roos (af Hielmsäter) och fadern uppgavs vara "fransosen Jean Vougrand" på Blomsholm herrgård. Tiden är sensommaren 1816.
Jag slog upp Blomsholms herrgård i husförhörslängden. Där finns Maria Roos uppskriven som ansvarig för hushållet på gården. Det visade sig vara närmare hundra personer som var avställda här, speciellt under skördetiden. Men ingenstans står fransmannen antecknad. Kanske var han katolsk trosbekännare och därför inte registrerades. Jag kollade polisens register över utlänningar och han fanns inte antecknad i Göteborg där alla utländska besökare registrerades. Jag funderade en del över vad han kunde ha gjort på godset.
   Jag skärskådade herrskapet på stället, en major Koch med fru och fem barn, men kom inte närmare lösningen. Jag hade misstänkt att Jean Vougrand kunde vara en fransk informator som undervisade döttrarna i franska.

När jag kontrollerade Blomsholm i ett samlingsverk över Sveriges herresäten stötte jag på något som var mycket intressant. Under sommaren 1814 när Sverige med militära medel tvingade Norge in i unionen var gamle kung Karl XIII och hans fosterson - blivande kung Carl XIV Johan inkvarterade på Blomsholm! Hade ryktet ändå ett korn av sanning? Båda hade dessutom samma franska namn -Jean. Och Ahrenstedt hette också Johan, - Jean på franska. Nu började det bli riktigt spännande. Det var bara det att Johan Ahrenstedt var född 1816, och den blivande kungen var där drygt två år tidigare, detta faktum var ett tillfälligt bakslag i mina teorier.
   Vid en kontroll av familjen Koch fick jag reda på att de blev adlade året efter den kungliga visiten, kanske som tack för den gästfrihet som godsherren visat.
Detta kunde vara en öppning, men det krävde ytterligare forskning bland annat på Stockholms slott (Bernadottska arkivet) och eventuellt även i Riddarhuset. En teori var att kronprins Carl Johan fattat tycke för den 21 år unga ogifta hushållschefen på Blomsholm vid deras möte där 1814.
   När sedan familjen på stället blev adlade året därpå är det dock inte troligt att de behövde göra något besök i Stockholm. Denna typ av adelskap tilldelades de utvalda genom att de fick ett brev från kungens kansli med det formella beslutet som undertecknats av monarken.
Detta skedde i maj 1815 och Johan Ahrenstedt var född i oktober 1816. Detta stämde tyvärr inte i tiden, det felade på nära ett år och jag var inne i en återvändsgränd.
   Då dök det upp en sak som slog ut allt annat. Av en slump skulle jag träffa en av ättlingarna till godsherren Koch på Blomsholm och genom henne fick jag mig en historia till livs som var mycket mer intressant än en oäkta kungason som blev kustvakt inom tullen. Under mina efterforskningar på Landsarkivet i Göteborg hjälpte jag en äldre dam med något problem hon hade med den optiska läsapparaten hon använde. Hon berättade att hon höll på med att spåra anfäder i kyrkböcker och presenterade sig med efternamnet Koch. Då herrskapet på Blomsholm hade haft samma namn ställde jag frågan om hon var släkt med dessa.
Det visade sig att de var av samma släkt och hon var dessutom syster till släktens dåvarande huvudman. När jag osökt frågade om hon kände till något om en fransman på stället vid denna tid, blev svaret: - Ja den där frans- mannen ja, honom har det skrivits en del om.
   Tala om tur! Hade jag inte gjort mig det lilla besväret att erbjuda mig att hjälpa henne, hade kanske jag aldrig fått tag i den fantastiska historia som nu dukades upp. Det lönar sig att vara hjälpsam!
Hon berättade för mig att denne fransman kommit objuden till gården och bett om logi över natten. Han hade gjort ett starkt intryck på den nyblivne adelsmannen Nils Koch som hade tagit honom under sina vingars beskydd. Men mer om detta stod att läsa i en memoarbok av en man vars yngre syster hade upplevt händelserna på nära håll. Boken var skriven av en åttioårig man med ett adligt klingande namn, och det kapitlet som handlade om vår mystiske fransman låter som följer:
   En mörk och regnig afton knackar det på porten till herrgården Blomsholm strax öster om Strömstad. Utanför står en fransman som begär att få övernatta. Han är på väg från Norge och har tvingats lämna Frankrike för sin politiska övertygelses skull. Klädsel och uppförande tyder på att han är van att umgås i de finare salongerna och han utger sig för att vara en fördriven adelsman.
   Han tas väl om hand av herrskapet som nu ser en möjlighet att få insyn i adelskapets sätt att vara, då de nyligen själva har inträtt i denna församling. Det blir alltså mer än en övernattning för denne charmerande fransman och han stannar där och får arbete som inspektor och kanske som fransklärare till döttrarna.
   Han får en segelbåt av slottsherren som är den som har störst förtroende för honom, medan frun är mera reserverad inför denne charmör. Med tiden har dock folk på gården märkt att han ofta besöker Strömstad och hans umgänge där verkar vara en smula ovanligt för att passa in i en fransk ädlings bekantskapskrets. Slottsherren viftar bort dessa rykten som elakt förtal av avundsjuka och har ett obrutet förtroende för sin franske gäst. Sakerna får dock en vändning när det uppdagas att spritförrådet har blivit av med stora mängder av sin begärliga vara och att fransmannen mer än en gång gjort nattliga utfärder dit i sällskap med folk som inte tillhörde tjänstefolket.
   Nu kan inte ens godsherren von Koch själv blunda för att saker inte är som de skall och när det slås fast att Vaugrand stulit brännvin i stora mängder som sedan sålts till krogarna i Strömstad, måste han falla till föga. Natten innan han skall gripas väcks folket på gården av vakter som satts ut i den händelse sprittjuven skulle rymma fältet. Och detta är just var han har gjort. Inte bara han själv är försvunnen utan allt matsilver är också borta!
   Därtill har han försökt bränna ner hela gården genom att anlägga brand i stora salongen, men turligt nog för de sovande har elden inta tagit sig utan självdött. När morgonen gryr börjar man efterspaningarna med polisen i Strömstad i spetsen. Det dröjer inte länge innan man hittar honom. Han hade försökt fly sjövägen i sin segelbåt, men hade haft oturen att få dålig vind. Nu greps han i en vik efter att handgemäng med ordningsmakten som han dessutom hade skjutit skarpt mot. Han rannsakades vid rätten och domaren bad två polisbetjänter dra hans svarta lugg åt sidan, den som han alltid haft nedkammad. Detta gjorde honom rasande men han kunde inte motsätta sig lagens vilja, utan fick sin panna blottad. Där fanns inbränd den franska liljan som ett tecken på att han har varit galärslav i sitt hemland! Därmed är hans karriär slut.
   Han skulle dock lämna spår efter sig som inte har plånats ut sedan dess, utan bara blivit fler med åren. Den tjugotvååriga adelsfröknen Sofia Maria Roos som stått för hushållet på Blomsholm har blivit kurtiserad av Vaugrand och i oktober samma år (1816) får hon ett gossebarn som hon ger namnet Johan (franska: Jean) efter fadern. Nedkomsten skedde på en av de många gårdar som herrgården äger. Till Blomsholm får hon aldrig mer återvända utan får leva resten av sitt liv som torpararhustru sin högadliga börd till trots. Hon gifte sig med en gränsvakt, och sonen Jean får med tiden flera halvsyskon. När han sedan får arbete inom tullen som sin styvfar, byter han ut sitt franska Vaugrand mot dennes Ahrenstedt. Därmed var denna märkliga historien om den oäkta kungasonen tillända - trodde jag. Det skulle visa sig att det fortfarande fanns oklara punkter i berättelsen som tarvade kontroll och det var det jag nu började med.
Memoarboken som jag fick historien ur bygger på en utsago av författarens syster som var på besök på Blomsholm när detta hände (senhösten 1815 till sensommaren 1816). Det gick dock inte att spåra henne i husförhörslängden varför man kan förmoda att hennes besök på stället inte har varat länge. Den franske bedragaren fick enligt författaren ett milt straff och dömdes endast till kyrkoplikt. Men detta verkar för en lekman mycket märkligt. Skulle en fransman, och troligen katolik, dömas till 40 par spö, kyrkoplikt (i en protestantisk kyrka!) och utvisning ur riket när han begått så allvarliga brott som bedrägeri, grov stöld brännvin försök till mordbrand och skarpskytte mot polisen? Nej detta verkar inte troligt.

Johan Ahrenstedt som kustvakt i norra
Halland där han arbetade till pensionen.
Han dog 85 år gammal 1901 och vem som
var hans far var får vi nog aldrig veta.
   Inte heller hade jag kunnat hitta något rättegångsprotokoll om denna remarkabla händelse ifrån den här-adsrätt söder om Strömstad där brot-ten skedde. Det finns inte heller någon fransmannen upptagen bland de fångar som skickades till läns-fängelset vid denna tiden. Har det mesta i denna historia uppdiktat med en liten kärna av sanning? Den möj-ligheten är fullt tänkbar trots att författaren till boken fått alla upp-gifter av sin syster som var med när det hände. Boken skrevs 60 år efter-åt och det som har gått att kontroll-era har stämt: att fransmannen fun-nits på plasen och gjort en adels-fröken med barn (enligt kyrkoboken).
   När detta barn, Johan Ahrenstedt, var nitton år fick han tjänst som betjänt på Blomsholm under ett år. Han kallas då i husförhörslängden för Johan Vågrang. Detta sammanträffar med att kung Carl XIV Johan köpte gården. Detta faktum kan vara grund för helt andra teorier. Var historien om fransmannen en stor bluff som hovet planterat för att dölja då-varande kronprinsens snedsprång? Nej det verkar inte sannolikt. Men hur kunde den unge Johan som dit-tills varit sysselsatt på styvfaderns lilla jordbruk plötsligt bli betjänt? Och var kungen själv på besök när han köpte stället, och i så fall med möjlighet att kunna träffa sin oäkta son? Frågorna är många, men den sista borde gå att få besvarad genom Bernadottska arkivet på Stockholms slott.
   När jag återvände till de jordbrukande bröderna hade jag denna fantastiska historia nedskriven. Därtill hade jag skrivit av adelskalendern med anor till Johan Ahrenstedts mor adelsfröken Roos med förgreningar ner till tolvhun- dratalets Norge och en brorsdotter till Harald Hårfager!
   Jag togs emot av de båda tillsammans med deras syster. Äldste brodern Börje hade mer rätt än han anade när han sa:
- Nu har du väl fått fram att vi har en massa förbrytare och liknande i släkten!
   Efter genomgången släktutredning under vilken alla lyssnat med stort in- tresse, tog Börje till orda på sitt vanliga lugna, jordnära sätt: - Om man nu har kungar eller förbrytare i släkten kan ju kvitta, man är den man är i alla fall.
   Mot detta påstående fanns naturligtvis inget att invända och jag förstod att min berättelse inte skulle inverka något på deras dagliga liv, och jag hade heller inte väntat mig något annat. Deras tradtionella förklaring i släkten var att Maria Roos hade arbetat på slottet i Stockholm och där blivit med barn med Carl Johan. Det fanns möjlighet att detta var korrekt och att hon som gravid begett sig till Blomsholm där den märklige fransmannen sedan fick stå som fader.
   Men en intressant och rolig historia hade det varit, som började med att jag gick förbi den gamla jordkällaren inne i skogen.
 





Kriget mot Troja

Kort version om en historisk konflikt

Av Homeros



Det var bröllop i Tessalien mellan kung Pelevs och han brud Tetis, och alla gudar och gudinnor var med på festen, alla utom en. Det var Eris, tvedräktens gudinna, som inte hade fått någon inbjudan, vilket gjorde henne mycket arg. För att hämnas detta beslöt hon sig för att ställa till oreda och mitt under festligheterna rullade hon in ett äpple på golvet och på detta hade hon skrivit: "till den skönaste".

Nu blev det diskussion bland gudinnorna vem som var vackrast av dem alla och Afrodite, Hera och Atena var de som gjorde anspråk på denna titel.
För att lösa tvisten utsågs prins Paris till domare. Han var son till kung Priamos av Troja. Den som Paris gav äpplet, och därmed utnämnde till den skönaste av gudinnorna var Afrodite men han gjorde detta sedan han blivit lovad den skönaste av kvinnor bland människorna, och denna var Helena, dotter till kung Menelaos av Sparta. När bröllopsfesten var slut for Paris till Sparta och tog Helena med sig mot hennes fars vilja, och reste hem till Troja. Helena själv hade däremot inget att invända mot att bli bortförd av den stilige prinsen.
Ryktet om bortrövandet spred sig i hela Grekland alla kungar och furstar i landet gick samman för att röva tillbaka henne. Hela landet förberedde sig nu på krig och till befälhavare utsågs Helenas farbror, kung Agamemnon av Mykene. Det blev ett stort uppbåd med kämpar som anmälde sig, och bland dem fanns Odyssevs, kung av Ithaka. Då Troja låg på andra sidan havet var de tvungna att invadera sjövägen och i hamnen i staden Aualis samlades hela krigsflottan. Det var inte mindre än 1.100 skepp med över 100.000 soldater som skulle vara med i striden. Men grekerna fick det motigt redan från början, för när de väl hade avseglat mot Troja navigerade de fel, och kom till landet Teutranien där de fick strida mot kung Telefos som trodde att de kommit för att anfalla honom(!). När de skulle fortsätta sin resa mötte de en svår storm som blåste dem raka vägen tillbaka till Grekland, så hela företaget kunde ha börjat bättre.
Efter ett uppehåll på flera månader då de reparerade sina skepp samlades de åter i Aualis för att segla iväg. Men gudarna verkade sätta stopp för det hela, för antingen var det dålig vind som hindrade avfärden, eller också blåste det inte alls, och allt eftersom tiden led började de bli otåliga.
För att få någon rätsida på det hela kallade man till sig spåmannen Kalkas och bad honom om råd. Han förkunnade att krigsgudinnan Artemis var arg på befälhavaren Agamemnon och det var hon som satt käppar i hjulet för hans krigståg. För att göra henne mer välvillig måste ett offer göras, och det enda som skulle hjälpa var att han offrade sin egen dotter som hette Ifigenéia.
Man beslöt att så skulle ske, men när hon fördes fram till altaret för att offras skedde något märkvärdigt: inför alla de församlades ögon försvann hon. Det var gudinnan Artemis själv som räddat henne i sista stund. Hon hade känt sig förnärmad därför att Agamemnon inte offrat åt henne innan han drog ut på sitt stora krigståg. Nu kunde alla skeppen segla iväg och med god vind hade man efter ett par dagar komma fram till Troja.
Trojanerna är underlägsna i antal och gör nu allt för att hindra grekerna att komma iland, men detta misslyckas och de blir tillbakaslagna och tar skydd innanför Trojas väldiga murar. Grekerna drar nu upp sina skepp och slår läger på stranden och börjar belägringen. Olyckligtvis är grekerna bara utrustade för strid på öppna fältet och de har inte räknat med ett långt belägringskrig. Stora delar av hären måste därför emellanåt dras bort för att föra krig på andra platser för att skaffa mat och andra förnödenheter. Ibland gör trojanerna utfall och angriper grekerna och däremellan försöker grekerna ta sig in i staden, men utan att lyckas.
Striderna pågår nu i tio år utan att ett avgörande kommer till stånd och gudarna blir så småningom otåliga och beslutar sig för att gripa in, och de ställer upp på båda sidor. Trojanerna får övertaget och detta beror till stor del på att grekernas främste kämpe Akilles inte är med i striderna, han har blivit sur på Agamemnon då de inte kommit överens om hur krigsbytet skall delas upp när de intagit Troja. Han har därför svurit att inte slåss i fortsättningen. Men så händer en sak som får honom att ändra sig: hans bäste vän Patróklos stupat i striden för trojanernas störste krigare Hektor som är bror till Paris. Akilles hämnas sin vän genom att döda Hektor och släpar hans kropp efter sin vagn utefter Trojas stadsmur.
Då kommer den gamle kungen Priamos ut ur staden och uppsöker Akilles i hans tält och ber att få tillbaka sin sons kropp vilket ha får efter att ha betalat en stor lösensumma.

Akilles släpar Hektors döda kropp efter sin vagn runt Troja.


Grekerna har nu övertaget när Akilles åter är med i striden, men Paris dödar honom med ett välriktat pilskott i hälen, det enda stället han inte är osårbar. Nu är styrkeförhållandena återställda och återigen går kriget in i ett dödläge.
Agamemnon kallar nu till ett stort rådslag. Nu gäller det ställa sig väl hos gudarna och att avgöra striden. Man beslutar att kalla in bågskytten Filoktétes som använder förgiftade pilar som inte kan missa sitt mål. Sin pilbåge har han fått av självaste guden Hérakles. Nu lyckas man på detta sätt döda Paris som träffas av en pil. Nu har grekerna medgång i kriget och de skall få mer hjälp från oväntat håll: den sköna Helena inne i Troja.
Åren av belägring har satt sina spår hos henne och nu när Paris inte längre lever ser hon inga framtidsutsikter därinne. Hon hjälper därför Odyssevs och hans kamrat Diomédes att smyga in i staden nattetid och röva bort en statyn av stadens skyddsgudinna - Pallas Aténa. Grekerna slår nu i söder denna inför ögonen på invånarna och har därmed berövat dem deras bästa skydd och samtidigt fått ett psykologiskt övertag.
Man bygger nu en jättestor trähäst på hjul som placeras strax utanför stadsmuren. Inuti har en grupp krigare, bland dem Odyssevs, gömt sig. Hela hären låtsas som om de avslutar belägringen och går ombord på sina skepp och seglar iväg. Men utanför kusten gömmer sig hela den stora flottan och ankrar bakom ön Tenédos.
När trojanerna ser grekernas avfärd och den stora trähästen tar de detta som ett tecken på att belägringen är bruten. De tror att grekerna nöjt sig med att skända och slå sönder statyn av deras skyddsgudinna och att de efter alla år nu förstått att de inte kan vinna kriget. En man, Sinón, som grekerna lämnat kvar, övertalar dem att ta in hästen i staden trots att deras egen spågumma Kassándra varnar för detta. Hästen är så stor att de tvingas riva ner en del av stadsmuren för att få in den. I skymningen signalerar Sinón till grekerna utanför kusten genom att tända eldar, och därefter släpper han ut de som gömt sig inne i hästen. I skydd av mörkret återvänder nu grekerna från havet och under natten går de till anfall. Odyssevs och hans medhjälpare som har civila kläder på sig, öppnar nu portarna för sina kamrater som helt överrumplar trojanerna som redan har börjat segerfesten.
Striden inne i staden blir kort och blodig. De invånare som inte stupar tas tillfånga och förs bort som slavar. Också kung Priamos dödas och de enda som undkommer är en liten grupp ledd av Ainéias och Anténor. När de vänder sig om ser de hur hela den stora staden Troja brinner och sedan jämnar segrarna den med marken.
Efter 10 års ansträngningar har grekerna äntligen avgått med segern, och allt detta besvär bara för att ett äpple rullade in på golvet under ett bröllop.
Odyssevs kommer så småningom komma hem till sin ö Ithaka men först sedan han irrat omkring på havet i tio år och varit med om många äventyr. Befälhavaren Agamemnon återvänder direkt hem till sitt Mykene bara för att gå en våldsam död till mötes, lönnmördad av sin hustrus älskare.


Hur mycket av denna historia kan vara sann? Och var låg Troja?
Dessa frågor måste till och med författaren Homeros ställt sig när han skrev ner de gamla legenderna. Hans skrifter är unika för de är de äldsta på något indoeuropeiskt språk som talas i Europa, i detta fallet grekiska. Under 1800-talet då romantiken blomstrade ville man söka efter alla platser i Bibeln och från andra källor och expeditioner letade efter Atlantis, Edens lustgård och till och med helvetet i underjorden.
I Tyskland fanns vid mitten av detta sekel en begåvad köpman som gjorde affärer i bland annat Ryssland och hans namn var Schliemann. Redan vid tidig medelålder hade han blivit så förmögen att han var ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Han var inte bara affärsgeni utan också ett språkligt sådant. På sex veckor lärde han sig ryska, ett av världens krångligaste språk och utöver detta kunde han tala ytterligare ett tiotal europeiska och österländska språk. Nu stod han i blomman av sin ålder och hade som mål att förverkliga sin hemliga dröm som han haft sedan han varit liten - att hitta Troja.
Av turkiska myndigheter fick han tillstånd att gräva på olika platser, men någon utbildning som arkeolog hade han inte. Av de "professionella" arkeologerna kallades han därför i hela sitt liv för "amatör", men det var nog en stor portion avundsjuka i denna benämning. Schliemann hade ett brinnande intresse och lätt för att komma till tals med orientaliska ledare, för då kom hans pengar väl till pass. Därtill hade han något som en skicklig arkeolog bör ha - en makalös tur och dessutom många gånger i sitt liv. Han gjorde vissa enkla uträkningar om var i terrängen en stor stad som Troja borde ha legat och utgick från enkla ting. Närheten till vattnet var känt men dessutom tillgång på mat (bete och åkermark) inom ett rimligt avstånd mm. Sedan skickade han ut folk att prata med befolkningen i intressanta områden efter legender och ruiner som de känd till.
Ett bra tips fick han om en kulle i närheten av inloppet till Dardanellerna, i norra Egeiska havet. Avståndet från det klassiska greklands kust stämde bra och grävningarna satte igång. Redan efter några dager hade man stött på resterna efter stocka stadsmurar, något som Troja var berömt för och efter en tid kablades nyheten ut över världen: Troja var hittat.
Det visade sig vara rester av olika städer som byggts ovanpå resterna av föregående och numer tre ovanifrån var den bästa kandidaten för att vara den stad som omskrivs av Homeros. Den beräknas att ha gått under på 1200-talet f.Kr. och tillhörde en period i grekernas historia som dittills varit mycket lite känd - den s.k. mykenska efter staden Mykene. På denna plats gjorde Schliemann ytterligare fantastiska fynd under senare år, men han kommer alltid att omnämnas som den som återfann den berömda staden Troja.





Straffläger

En oskyldigs ynglings öde i ett svenskt straffläger på 1940-talet.

Av Helen Intelatti




Ture var bara fjorton år gammal när han promenerade förbi en bokhandel i stadsdelen Haga i Göteborg. Just vid detta tillfälle råkade han för omväxling skull kasta ett öga in i skyltfönstret och detta skulle förändra hans liv.
Vad som fångade hans blick var en bok med för honom okända bokstäver på omslaget och hans intresse var därmed väckt. Vilket språk kunde detta vara som hade dessa vackra tecken? Hans funderingar fick honom att gå in i affären och fråga, och svaret blev - ryska.
Det naturliga hade kanske varit att han stannat vid detta, att han nu visste hur ryska bokstäver såg ut, men han gick ett steg längre. För i hans huvud dök upp en idé som kanske inte verkade speciellt allvarlig till en början, men desto klarare vad målet beträffade - han beslöt sig för att lära sig detta språket!
Han började nu självstudier i ett av jordens mest komplicerade tungpmål vad grammatiken beträffar, men svårigheterna bara sporrade honom att studera vidare. Att han fick arbeta på egen hand hade sin förklaring - år 1933 fanns inga kurser eller aftonskolor som tog upp ryska språket, men väl det konstruerade Esperanto, som troddes bli världsspråket som alla människor på jorden skulle kunna tala. Ture var hänvisad till böcker och att lyssna på sändningarna från Moskavradion, som hjälpte honom att finslipa uttalen och använda det rätta av språkets 16 kasus. Han köpte också ryska partiorganet Pravda och skämttidningen Krokodil. Turligt nog hade han fått några vänner som delade hans språkintresse som han nu kunde tala med.
Redan efter ett år hade han goda färdigheter och allteftersom åren gick ökade hans kunskaper fram mot gränsen till det perfekta.
Efter skolan gick han till sjöss och han var med att frakta järnmalm till Nazi-Tyskland. I september 1939 var han i Londons hamn och såg spärrballonger stiga mot skyn från lastbilsflaken inför väntade tyska flyganfall. Han fick se ett demonstrationståg gå förbi och passade på att falla in i leden. Då engelsmännen sjön "Internationale" på sitt eget språk kunde Ture använda sin stämma och sjunga på svenska. Tjugo år gammal besökte han Danzig i Polen som då var ockuperat av tyskarna. När han strosade ensam nere i hamnkvarteren kom två SS-män i svarta uniformer fram till honom och frågade om han inte ville bli bjuden på en öl, och han följde med dem till en närbelögen ölstuga. Den dödskalleprydda militärerna frågade honom (på tyska som han bara förstod lite av) varifrån han kom och när han fick reda på detta sade han - Ja Schweden liegt führ sich selbst, - Ja Sverige ligger för sig självt, och Ture var glad att hans fosterland gjorde detta när han såg ödeläggelsen efter de tyska härjningarna.
När han kom hem 1940 blev han mönstrad för värnplikten och han blev inskriven i flottan med förläggning i Karlskrona i Blekinge. Någon militarist hade han aldrig varit, och efter ett tag tröttnade han och stack därifrån och hem till Göteborg. Om detta berättar han i livliga ordalag och detaljerna sitter kvar i minnet efter alla år.
- Jag blev haffad av polisen här i Göteborg några veckor efter att jag hade fyllt 22 år och jag fick eskort på tåget ned till Karlskrona. Poliskonstapeln var hygglig och lät mig vänta en halv dag innan jag sattes på tåget till Karlskrona. Där väntade militären på att arrestera mig för rymning och jag fick marschera genom hela stan till allmänt beskådande med tre vakter före och tre vakter efter mig, alla med skarpladdade vapen och bajonetterna på. I täten gick en sprättig officer.
Nere vid havet väntade en man i en roddbåt och honom fick jag följa med till en ö och det var bitande kallt med isflak runt båten och jag frös så jag skakade. På ön möttes jag av en officer och jag minns hans välkomstord precis som det var igår: - "Det är här som du skall interneras och sköter du dig får du det bra, men missköter du dig så får du ett helvete". Jag skulle alltså inte fortsätta som flottist utan interneras i flottans så kallade "arbets- detaschement", som var ett finare ord för straffläger med tvångsarbete. Där skulle jag bli kvar i 2 år och 8 månader.
- Jag fick aldrig komma inför någon domstol ock fick aldrig reda på vad jag var anklagad för, tystnaden om detta var kompakt och är så än i denna dag.
Ture blev nu förd till en barack där det fanns andra killar i hans egen ålder. Samlingen var omkring 12 man stark och skulle med tiden variera något när somliga försvann utan förvarning och andra anslöt sig. Alla killarna visste att de var politiska fångar för deras sympatier för kommunismen. Ture hade dock aldrig varit någon politisk agitator eller partimedlem, allt han gjorde var att han läst på det utländska språk ha studerad - ryska. Att han och hans olycks- kamrater nu berövades flera år av sin ungdom i tvångsarbete var svenska regeringens eftergift åt tyskarna, som därigenom antogs bli mer välvilligt inställda till Sverige, samtidigt som eventuella blivande fosterlandsförrädare hölls under uppsikt.
I denna brokig skara fanns flera som varit inskrivna inom försvaret och många kom från flottan. Utöver dessa fanns där också en fransman som omedelbart utnämndes till barackens kock, fast några kunskaper i detta yrke hade han inte. Även en amerikan fann med i straffkolonin, som nu började sina dagliga rutiner som skulle upprepas i flera år framöver. Rymningsrisken var inte stor, för hela tiden var de på öar och flottans patrullbåtar bevakade vattnen utanför. Därför hade de emellanåt en viss rörelsefrihet efter dagen arbete, ett behövligt andningshål för att inte brytas ned mentalt av iso- leringen och det monotona arbetet.

Ture (den magre mannen till vänster) och hans olycks-kamrater tar emot bröd som hjälpsamma ortsbor skänker till fångarna i Flottan straffkoloni i Karlskronas skärgård.
Maten var så ensidig och otillräcklig att skörbjugg till följd av vitaminbrist härjade i lägret och flera av fångarna var så undernärda att de fick tand-lossning.

Rutinerna var följande. Klockan sju var det väckning och därefter morgon- tvagning i kallt vatten och sedan frukost. All mat tillreddes av deras kock medan befälet (som var officer) alltid åt i ett angränsande bostadshus där han också bodde.
Arbetet de utförde var oftast schaktningsjobb för militära installationer och framför allt kabelgravar för ledningar. Detta plus andra typer av jobb blev nu deras vardag på många platser i Blekinges skärgård där de nu transport- erades runt. Tempot på jobben var för det mesta av terapikaraktär och dagar med dåligt väder blev det inte mycket gjort. På vintarna var det mycket kallt och de tvingades fortsätta att handborra i berg och sten med mejsel och slägga. En man höll borret och en annan slog till det så småningom blev hål där kilar sedan slogs in för att klyva stenen. Genom att de ofta var ute i naturen fick de kontakt med folkningen på dessa öar som bestod av mindre jordbruk blandat med fiske- och stenhuggeri. Ett av dess tillfällen var när det var dans, för då kom omnejdens ungdomar till dansbanan och tjejerna var naturligtvis intresserade av de nya killarna, som de hade hört var straffångar. Ture minns kristallklart hur hans liv en sådan kväll fick en ny inriktning och inte oväntat sådana här fall så var detta kärleken som slog till.
- En kväll sommaren 1943 var jag och killarna på dans på Sturkö och det var då som jag träffade Astrid, en tjej från ön stora andel av lantarbetare. Hon var drygt fem år äldre än mig och vi fattade tycke för varandra direkt. Hon tog mig hem till sig redan samma kväll och började omedelbart att ge mig mat för hon tyckte att jag var mager, vilket jag också var. I straffkolonin var maten stundtals så dålig och ensidig att flera i gänget fick skörbjugg och började få tandlossning. Jag klarade mig genom ett trix jag hade lärt mig som sjöman: jag åt lök, som jag fick av bönderna. En nyårsafton hade kocken ingenting annat att ge oss än kall blodkorv, då inget annat fanns, inte ens ved till spisen. När Astrid dukade fram potatis, fläsk, bröd och åtta(!) stekta ägg var detta den förta riktiga mat jag fått på över två år. Hon blev min räddning i flera bemärkelser den saken är klar.

Straffarbetet bestod ofta av att schakta ner kablar på öarna runt Karlskrona. Spett, hackor och spadar användes i den steniga jorden, men några speciella arbetskläder hade de inte. Här syns Ture (sittande) och de andra i arbetslaget klädda i hopsamlade delar från olika uniformer.

Ture försökte nu att träffa Astrid så ofta han kunde. När han slutligen blev frisläppt hade han varit internerade på detta förnedrande sätt i två år och åtta månader. Ture minns vändpunkten: - Det var när tyskarna blev slagna vid Stalingrad och Kursk som allting vände och regeringen bedömde troligen att en tysk invasion av Sverige inte längre var aktuell. Med ens blev klimatet från militären annorlunda och jag kunde äntligen få åka hem. Vi skildes alla åt och var och en försvann till sitt, men en av killarna hade jag kontakt med i flera år efteråt. Jag och Astrid bodde i Karlskrona ett par månade innan vi flyttade till Göteborg. Någon lägenhet hade vi inte den första tiden, så vi bodde hos min mamma.
Ture har själv sin förklaring på varför han blev fängslad i så många år utan att ha begått något brott: - Jag kunde ryska, och detta var i sig tillräckligt för säkerhetspolisen och militären för att haffa mig. Jag vet också att de hade läste min post till en kamrat som märkte att brevet hade öppnats. I innehållet kommenterade jag det politiska dagsläget och kritiserade Per Albins regering och allt var skrivet på ryska. Kamraten fick märkligt nog aldrig några obehag genom denna korrespondens.
I ett perspektiv nu när många år har gått sedan han internerades kan man undra var dagens politiker gör för att gottgöra dessa oskyldigt dömda. Svaret är tyvärr: - ingenting. När det gamla Östtysklands hemliga polisarkiv har öppnats och Norge har gjort en liknande upprensning väljer statsminister Göran Persson att tiga ihjäl detta. En ändrad lag som skulle underlätta för människor att få ut kopior på sina akter i SÄPOs register har visat sig vara en bluff. Ture har sin analys klar: - En politiker har numera mycket kort per- spektiv på saker och ting och om några tusen personer, av vilka många var kommunister, blev förnedrade för sextio år sedan, så finns det ingen vinst i att ge dessa upprättelse, det ger nämligen inga extra röster i nästa val. Att be om ursäkt och ge pengar som kompensation för andra saker, som att tattare fråntogs sina barn eller steriliserades kan man däremot tjäna röster på genom att be om ursäkt för de dåvarande myndigheternas agerande. Vi satt i läger genom order från regeringen och det är stor skillnad. Att beröva en oskyldig ung människa flera år av hans liv i ett straffläger är uppenbarligen inte värt ett smack. Utan det största partiet lär det aldrig bli någon form av kompensation eller beklagande, för vilken socialdemokrat skulle våga komma med ett sådant förslag? Nej vi skall dö i det tysta verkar det, och jag skiter i vilket för jag kan vara utan deras blodspengar.

Ture kan blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. I fotoalbumet ser han hur han själv och de forna kamaterna såg ut 1941 under åren av straffarbete. Nu har sextio år gått och det har blivit 2001, men minnet av den onda tiden har han kvar utan att låta det fördunkla nutidens glädjeämnen. Han tillhör den skara som blev straffade för sina (av mydighetera förmo-dade) poltiska åsikter, och som aldrig fått någon upprättelse, ursäkt eller liknande.


Tures kompakta avståndstagande från all överhet har hängt med genom åren. Som tolvåring hörde han Per Albin Hansson tala i radion och lova att monarkin skulle avskaffas om han kom till makten. Året efter gjorde ha just detta (kom till makten), men kungen fick sitta kvar. Detta svikna löfte av statsministern och "landsfadern" glömde aldrig Ture. Han har röstat i alla val under sitt långa liv och valsedeln har vid samtliga tillfällen vart - blank.
Med undantaget för straffkolonin har han varit en fri man i alla avseenden och aldrig kompromissat med sina egna åsikter. Under sitt skiftande liv har han haft ett hundratal olika jobb, som nödhjälpsarbete i torvmosse (1 dag) där dricksvattnet innehöll grodyngel(!) till luffare (2 dagar) med en kompis i unga år. Sjöman, bryggeriarbetare, varvsarbetare är andra sysselsättningar han haft och det sista jobbet hade han som skogsvårdare där han fick vara fri och lyssna på fåglarna när solen gick upp och titta på växterna olika stadier. Här fick han fullt utlopp för sin naturfilosofiska läggning och rika inre liv.
Nästan dagligen arbetar han med ryska språket som aldrig har upphört att intressera honom. När han hör ny nymodiga uttryck från radio eller TV an- tecknar han detta i sina noteringsböcker som med åren blivit många.
Astrid och han har levt ihop sedan sommaren 1943 och har två barn ihop. När det äldsta (en dotter) skulle födas 1944 fick Ture reda på att det fanns ryska fångar ombord på ett tyskt fartyg i Göteborgs hamn. Han begav sig dit och gick ombord under förevändningen att han ville köpa cigaretter och kunde snart lokalisera var fångarna fanns. Han ropade till dem på ryska att slänga allt de hade för händer och följa honom och i ett huj sprang de över land-gången och över till friheten. Till den förvånade tullpersonalen ropade han att "allt var okej".
Han gick därefter upp till redaktör Nils Holmberg som då representerade kom-munisterna i stadsfullmäktige, och överlämnade de befriade ryssarna, av vilka han mindes namnet på en som presenterade sig och tackade honom - Buljak. Han bad om diskretion om sin egen person vilket han fick. Tidningarna skrev dock om det inträffade, helt säkert tipsade av Holmberg som sålt historien. Göteborgs Handelstidning tog upp händesen på första sidan och andra tidningar hakade på. Men ingen fick reda på vem den okände "hjälten" var, för Ture har alltid varit mer hjälpsam än skrytsam.
En tid därefter kom ett brev från ryska ambassaden i Stockholm där han på stående fot erbjöds arbete som tolk med lägenhet för familjen i en villa i Djursholm(!). Tures reaktion var typisk: han besvarade inte ens brevet. Är man en fri och obunden man så är man. Året innan hade han blivit erbjuden att bli svensk korrespondent för ryska nyhetsbyrån TASS, med han tog inte heller detta jobbet som också det var välavlönat. Senare visade det sig att den som tog jobbet i hans ställer hade sysslat med dunkla saker kopplat till spioneri, men detta är en helt annan historia.

Kontakt med SÄPO

Under våren 2001 skrev Ture till SÄPO och bad att få kopior på det som fanns om honom i deras register, men redan inom en vecka kom svaret - avslag.
Han är alltså fortfarande en säkerhetsrisk eller också skulle uppgifterna om honom (alla tydligen) förhindra eller försvåra SÄPOs arbete - i dag. Allt enligt det standardiserade avslaget.

I maj 2001 lägger Björn på brevet till Säkerhetspolisen (Säpo) där Ture överklagar att han inte får läsa sin akt i deras register.

Nästa steg var överklagande till Kammarrätten i Stockholm och nu medföljde en kopia på fotot när människor skänker bröd till fångarna (se ovan).
En förfrågan till professorn i juridik Dennis Töllborg vid Handelshögskolan i Göteborg om hur en överklagan bäst skulle formuleras gav svaret:
- "Det har ingen som helst betydelse vad du skriver, för det blir avslag i alla fall, vi har fem pilotfall skickade till Europadomstolen som väntar på behand- ling. Svenska myndigheter bryr sig över huvud taget aldrig om dessa inlagor utan sänder bara tillbaka ett avslag".
Precis detta hade Ture och hans omgivning misstänkt när avslaget från SÄPO kommit efter bara några dagar. Där hade detta varit ett expeditionsärende utan någon prövning.
En lagändring som gjordes i slutet av 1990-talet skulle "öppna SÄPOs arkiv" skröt regeringen med, men det visade sig vara en bluff. Tvärtom blev det en skärpning och numera är också uppgiften att man finns i registret en hemlig- het, men i Tures fall är det ju inget tvivel om den saken. I Norge hade en kommision öppnat arkiven med åsiktsregistrering m.m. och fått sakerna fram i ljuset och ur världen, men Stadsminister Göran Persson (som inte var född när detta inträffade) valde att göra tvärtom. Allt fagert tal om att man skulle "tvätta byken" hos SÄPO, var tydligen bara en dimridå som skulle se till att allt blev som förut - hemliga arkiv med sexio år gammalt innehåll.
Kammarrätten tog efter drygt tre år(!) ställning i frågan och Ture fick reda på att tidigare bedömning stod fast - han var fortfarande ett hot mot rikets säkehet och dess hemliga polis om han får läsa det material de har samlat om honom. Någon egen motivering gjorde inte Kammarrätten.
Tures slutord är säkert helt korrekta när han konstaterar: "Detta har inget med rättvisa att göra utan är ren politik i sin sämsta form, och ovärdig en demokrati. Dom vill naturligtvis att jag och alla de andra som varit i samma situation skall dö, så är saken ur världen".

Epilog

Ture fick naturligtvis rätt. Tidigt på våren 2008 gick han bort 89 år gammal, utan att ha fått någon upprättelse.
Ett halvår innan sin bortgång filmades han när han (något motvilligt) sjöng soldatvisan Lili Marleen på sitt andraspråk - ryska. Nu kan hela världen se på internet (YouTube) hur han framför sången som han inte sjungt på över femtio år, och vars ryska text han fått på ett papper några minuter innan. Ture Strömberg var en person med många talanger och minnet av honom värmer alla de som kände honom. Se och lyssna på honom här.






Märkliga möten

I Orienten mötte jag två män och märkligt nog hade vi gemensamma
och udda saker att tala om.

Av Egon Braxwald




När jag i början av det andra årtusendet efter vår frälsare besökte Egypten för tredje gången hade jag gjort det bekvämt för mig.
En paketresa hade sett till att allt var av yppersta klass och höjdpunkten var en veckolång resa på Nilen från Luxor till Assuan längst nere i söder.
Denna seglats företogs på ett flytande lyxhotell med alla bekvämligheter man kunde önska, inklusive mat utan inhemska bakterier i någon större mängd.
Det senare var en mycket stor tillgång för mina tre barn som medföljde på resan och måltiderna i restaurangen (allt ingick i resans pris) var en högtidsstund inte mist för min son Albin, som nu kunde låta sin aptit få fullt spelrum.
Vi fyra hade en personlig guide som förflyttade oss i en bekväm minibuss medan andra sällskap åkte turistbussar och var bundna till vad reseledaren bestämde.
Innan vi lämnade Luxor besökte vi tempelområdet Karnak och vår guide Tarik frågade om de var okej för oss att hämta upp två amerikanska turister på vägen dit, vilket vi inte hade något emot. In hoppade ett medelålders par och min fråga till dem var varifrån i USA de kom. De var från staten Washington vid Stilla Havet, just vid gränsen mot Kanada. När jag kände till staten och kunde berätta att en släkting arbetat där i över femtio år, fick vi genast en mental kontakt med varandra.
Den naturliga motfråga till oss var naturligtvis varifrån vi kom, och när vi svarade Göteborg i Sverige sken mannen upp och frågade: - Då vet ni kanske vem Bertil Gärtner är?
Jag måste tillstå att jag blev överrumplad av denna oväntade fråga, men kunde svara att alla vuxna människor i vå hemstad känner till honom. Min egen fråga hur han kände till honom blev därför naturlig. Det visade sig att i en svunnen tid hade han studerat teologi och var numera pensionerad präst. Vid Universitetet i Prinston i New Jersey hade han då lyssnat till föreläs- ningar i bibelkunskap av en man som var en auktoritet i detta ämne - Bertil Gärtner från Sverige som sedermera skulle bli biskop i Göteborgs stift.
Han passade på at påpeka att han inte delade Gärtners konservativa syn på kvinnor som präster, och jag kunde svara att han kunskap om de olika lägren inom Svenska Kyrka var intressant, men att jag inte brydde mig speciellt i denna fråga ur religiös synpunkt.
Världen är ibland liten och berörelsepunkter med människor från var som helt kan dyka upp bara man börjar prata med varandra.

Vad det gäller just att prata så är de egyptiska försäljarna bra på detta. En vecka senare befann vi oss i Assuan och hade under dagen besökt det nya historiska museet i stadens södra del, när vi fram på kvällen tog oss ensamma till de smala och dåligt upplysta basargatorna. Där blev vi erbjudna en död skorpion i en plastklump (som vi köpte) och tre levande sköldpaddor med instruktion hur de lätt skulle fås igenom tullen (som vi inte köpte).
En man i 50-årsåldern stor utanför sin affär och hade dukat upp kläder av olika slag som vi var intresserade av och han frågade oss varifrån vi kom. När vi hade svarat säger han: - Sverige är ett intressant och vackert land, och där har jag varit. Vi tog ingen speciell notis av detta uttalande för det är brukligt att försäljare slänger ur sig saker för att få tilltänkta kunder att stanna kvar. Därför blev vi något förvånade när han ställde frågan: - Ni känner väl till staden Jokkmokk?
Nu visade det sig att han talade sanning! Han arbetade på elektriska kraftstationen i Assuan och svenska Vattenfall hade bjudit upp folk därifrån för att visa sina anläggningar i Norrbotten, och då hade de besökt Jokkmokk. Vår nyfunne vän kände också till Jokkmokks Jokke(!) som han sett iklädd en färggrann samedräkt på en stor affisch för att locka turister med exotiska inslag som färd med hundspann eller utflykt i akkja dragen av renar.
Efter en trevlig pratstund kunde han avrunda med konstaterandet: - Ni har så mycket snö och vi har så mycket sand! Detta var förvisso sant, och dessutom hade vi gemensamma bekanta som vi inte hade en aning om när vi strosade förbi han butik i den varma kvällen.


Kändisar som är givna samtalsämnen i Orienten: Jokmokks- Jokke och Bertil Gärtner.