Mot Röda Havet

I februari 2000 åkte vi till Egypten - Björn, Ylva, Albin och jag. Vi passade på i samband med sportlovet som hade börjat två dagar innan vi flög iväg. Redan ett halvår tidigare, i det förra årtusendet, hade vi beställt hela paketet så vi hade haft god tid på oss att kolla in väderkartorna i tv över resmålet. Färden skulle gå från mellersta till den södra delen av landet, och göras med båt.

Från Landvetter flög vi till Arlanda och därefter var det raka spåret till Hurgada vid Röda Havet. Denna plats hade ett tiotal år tidigare varit en by som fick sina inkomster av fisken som drogs upp ur havet utanför. Då beslöts från högre ort att göra denna annars obebodda del av kusten till en turistattraktion av stora mått, med den ständiga solen och det fiskrika havet som dragplåster. Det rika marina djurlivet och det mycket klara vattnet i Röda Havet var redan känt av sportdykare från hela världen, men nu skulle också den vanlige turisten erbjudas dykning i samband med den vanliga rekreationen med solbad och nattklubbsbesök.

När vi flög in över staden i skymningen var landskapet precis så kargt och öde som vi väntat oss. Inget annat än sten och sand gick att se och inte ens en buske hade lyckats slå rot i detta sterila landskap. Vi slussades över i en buss som kört ut till flygplanet och den tog oss den femtio meter långa sträckan fram till terminalbyggnaden. Därinne anslöt vi oss i den obligatoriska kön till visumdisken där vi fick ett par vackra klistermärken i våra pass för 150 kronor (som betalades i amerikanska dollar). Därefter väntade nästa kö där en man gjorde några stämplar i passen och sedan slussade oss vidare till nästa instans där det kontrollerades att allt det som gjorts tidigare hade gått rätt till. Jag hade redan från början förberett barnen på detta i vårat tycke omständiga arbetssätt genom att förklara att det är bättre att tre personer har sysselsättning än en, i ett land där det inte finns någon tillförlitlig statistik på arbetslöshet, men där den kan misstänkas vara stor.

På vägen ut till bussen drog jag min väska på det något rangliga underlaget och vips kom en hjälpsam egyptier fram och grabbade tag i den för att hjälpa till. Genom min erfarenhet avböjde jag direkt och återtog kontrollen över mitt bagage. Björn hade inte samma förmåga att stå emot de offensiva bärarnas erbjudanden och Ylva gjorde mig uppmärksam på detta faktum. - Nu måste du betala honom när vi kommer fram, sade jag till honom, och det gjorde han mycket riktigt några minuter senare. Då vi ännu inte hunnit att växla våra dollar till egyptiska pund fick det bli en femdollarsedel, 45 kronor! Björn hade blivit en erfarenhet rikare redan efter en liten stund i det nya landet. Hans förmåga att säg nej skulle dock utvecklas åtskilligt de närmaste dagarna.

Vi kom fram till bussen med vårat hotellnamn på och flera i gruppen visade sig ha gjort liknande erfarenheter som Björn. Jag framförde min åsikt om det smarta i att snabbt hjälpa till med att bära bagage nu när resenärerna inte hunnit växla till sig egyptisk valuta. Därför kunde betalningen bara bli i hårdvalutan yankeedollar.

Vi tuffade fram i halvmörkret och en svensk representant för arrangörerna delade ut skriftligt material av intresse för de nyanlända. Inget var dock anpassat till oss då de andra tydligen hade tänkt stanna här vid Röda Havet vilket inte vi skulle göra.

Som de enda i bussen fick vi nu en handskriven lapp där vi fick tidpunkten när vi skulle hämtas vid hotellet följande dag, och det visade sig vara klockan kvart över fem på morgonen(!) Vi kom fram till hotellet som var lyxigt värre med marmor och guldfärgade utsmyckningar överallt. Dessvärre var det byggt på längden mer än på höjden, varför promenaden till våra rum var ett par hundra meter. Väskorna togs om hand av en "bärare" med en kärra och snart var vi installerade för övernattning. Nu skulle vi bara få i oss en god middag innan vi gick till sängs, för magarna skrek efter något riktigt att äta efter den urvattnade maten på planet. Beväpnade med små kort där antalet övernattningar m.m. registrerades gick vi in på en av de fem restauranger som hotellet bestod med. Det var buffé med flera rätter allt ifrån stekt makrill till kyckling, surmjölk och fruktkompotter. Under hela tiden i härnere var det sådant vi skulle äta dagligen. Då vi inte hade någon middag betald på hotellet och jag själv inte var speciellt hungrig, avstod jag från mat med tog mig en öl i stället. Barnen däremot åt och drack med god aptit sedan vi tagit den sedvanliga tabletten för att göra våra magar motståndskraftiga mot de främmande bakterierna. Därför avstod vi konsekvent från att äta glass och dricka kranvatten och undvika icke buteljerade drycker. När notan kom var det endast för drycken och jag påpekade då att vi inte hade måltiden betald, vilket orsakade förbryllning hos personalen. De tittade på våra kort och förstod inte att vi ville betala för maten, men gav efter till sist. Notan blev på 168 egyptiska pund (435 kronor) men hade man inte mat inkluderad på biljetten så blev det så här, resonerade jag med min nordiska logik.

Sedan vi alla växlat våra dollar till pund på hotellets växlingskontor, gick vi och lade oss. Att packa upp mer än tandborstarna var inte att tänka på, då vi skulle i väg så tidigt morgonen därpå. Så snart vi lagt oss ner på de bekvämligt hårda hotellsängarna somnade vi in.

Dag 2 torsdag 17 februari

Konvoj genom ödemarken

Vi hade beställt väckning av receptionen i god tid följande morgon och redan innan vi börjat avancera de hundra meterna till hotellvestibulen ringde telefonen därifrån. En röst frågade på bruten engelska om det var vi som skulle åka till Luxor för i så fall hade våran buss redan kommit. Trots att vi skulle till Assuan kom jag mig inte för annat än att svara ja, och vi släpade ut våra väskor till lobbyn. Vi hade blivit lovade att kunna ha kvar bagage på hotellet tills vi återkom inför hemresan, men vi beslöt att ta allt med oss därifrån. Därför avtågade vi precis som vi kom och väskorna stuvades in i bussens bagageutrymme som jag noterade var alldeles tomt. Vi hade turen att kunna lägga beslag på hela soffan längs bak och de två sätena framför dessa. Bussen stannade till vid ytterligare några hotell och plockade upp folk och jag lade märke till att de alla bara hade någon liten väska som bagage.

Nu började en egyptisk gajd tala i mikrofonen och uppenbarligen hälsa alla välkomna ombord, men vi förstod inte ett smack därför att språket var polska! Detta var en överraskning och jag hade en dunkel aning om att allt inte stod rätt till. Allteftersom dussintals halvfärdiga hotell seglade förbi våra fönster gick det upp för mig att vi troligen var på fel buss. Av gajden hade jag snappat upp namnet Luxor och nu förstod jag att bussen inte alls skulle gå till Assuan i södra Egypten, den skulle i stället ta en grupp polska turister på en dagsutflykt till Luxor! Jag försökte att inte göra barnen oroliga med mina farhågor, men jag mumlade ändå halvhögt något om att jag hoppades att vi var på rätt buss.

Vid ett uppehåll vid ett kafé där föraren passade på att snacka med några bekanta, kom tillfället att framföra farhågorna till gajden. Turligt nog talade denna man också utmärkt engelska och han försäkrade att vi var på rätt buss och att vi skulle byta i Luxor för vidare färd söderut. Detta besked var en lättnad att få höra, men min skepsis släppte inte helt och hållet.

Efter att ha färdats sju mil längs kusten gjorde vi klart för att åka i konvoj in i landet genom ödemarken med militär eskort. Runt hela Hurgada finns, liksom i de flesta städer vi besökte, militära kontrollstationer där legitimation m.m. tas av de passerande. Detta för att inte släppa igenom efterlysta brottslingar eller terrorister som försöker skrämma bort turisterna från Egypten. Vid en stor bevakad uppsamlingsplats sträckte vi nu på benen tillsammans med passagerare från ett tjugotal andra bussar. Vi passade också på att bli fotograferade av en av våra medpassagerare i denna kyliga morgon där solen just hade gått upp. Framför oss hade vi 17 mil av fullständig ödemark att passera innan vi kunde komma fram till den gröna Nildalen.

Paus vid ökenranden. I den tidiga kyliga morgonen kisar vi mot den uppgående solen över Röda Havet. En stund senare startade konvojen av bussar sin långa färd genom ödemarken.

Militären gav klarsignal och hela tåget satte sig i rörelse. Nu började en slalomåkning genom dalarna av höga vittrande berg på en asfalterad väg som uppenbarligen var nylagd. Inte någonstans fanns det en enda buske eller grönt strå och att se detta timma efter timma var en sällsam upplevelse som gav intryck av månvandring. Ett bra alternativ till denna utsikt var att lägga sig ner på sätet och lyssna till musik från våra freestylar som vi alla hade med. Till detta blev vi ackompanjerade av gajden som nästan oavbrutet talade om Egyptens historia på flytande polska, och han höll på under nästan hela bussresan.

Efter fyra timmar var det halt på hela kolonnen. Vi hade nu kommit till mitten av ödemarken och där fanns det ett inhägnat område bevakat av militär i svarta uniformer. En restaurang tillhandahöll bord och dryck som betingade det högsta priset vi någonsin skulle stöta på. Innehavaren var väl medveten om att närmaste konkurrent fanns på 8 mils avstånd. Nu tog alla fram sina frukostlådor som hotellen försett dem med på morgonen. Våra boxar var reda i det närmast länsade vid detta laget, så vi nöjde oss med att titta på en bod med tingeltangel och tre kameler som turisterna erbjöds rida på för en billig slant. Albin framförde att han skulle vilja rida på en, och så småningom skulle hans önskan uppfyllas, dock ej denna dag, men väl på samma plats.

Färden gick vidare och efter ytterligare fyra timmar av ödemark började det visa sig små gröna buskar och torvor utmed vägen. Då förstod vi att vi närmade oss Nildalen, ett av jordens bördigaste områden. De gröna fläckarna visade sig vara avskräde som lämpats av och där frön nu slagit rot trots bristen på vatten.

Snart dök de första mindre husen upp och sedan, mycket plötsligt, förvandlades hela landskapet till ett lågland med åkrar med gröda så långt ögat nådde. Byarna låg praktiskt taget väg i vägg med varandra och antalet människor ökade för varje minut. Vattenkanalerna från Nilen låg vanligen parallellt med våran färdväg och vi så hur vatten pumpades upp till åkrarna som låg sex meter över vattenytan. Denna höjdskillnad var det enorma matjordstäcke som Nilen lämnat efter sig genom tusentals år då den svämmade över under sommaren och gav landet några millimeter bördigt slam som gödning. Nu är denna jätteflod uppdämd och höjden konstant varför inga översvämningar ger någon gödning som förr. Vi fick nu floden i sikte för första gången vid staden Quena och nu låg etappmålet med bussbytet fem mil söderut.

Jag förhörde mig nu hos gajden som talade om att vi skulle följa med till stället där polackerna skulle stiga av och där skulle vi byta buss. Efter att ha passerat staden Luxor dundrade vi ut på bron över till Nilens västra strand och efter en halvtimma var det stopp. Vi var nu mitt emellan floden och bergen i väster där de berömda templen och gravarna var belägna. Framför oss stod två enorma sittande statyer på farao Amenhotep III. Dessa kolosser befann sig en gång vid ingången till hans nu försvunna tempel. Statyerna har genom en grekisk förvrängning fått namnet "Memnonstoderna".

Jätten och dvärgen. Albin kopplar av vid en av de enorma statyer som grekerna kallade "Memnonstoderna". De föreställer farao Amenhotep III och stod en gång framför hans nu försvunna tempel på slätten mellan Nilen och bergen i väster. Bara sockeln är 1,8 meter hög, vilket ger en uppfattning om monumentens storlek.

En ny man från det egyptiska reseföretaget som ägde bussen kom nu in och uppmanade oss att sitta kvar i bussen, för den skulle nu föra oss vidare till våran destination. Efter tålmodig väntan fick vi så besked att byta buss och vårat bagage togs över till en som stod strax intill och var från ett annat bussbolag. När detta var gjort försvann de två andra gajderna tillsammans med bussen vi kommit i och vi var nu utelämnade till den nye chauffören, som bara kunde tala sitt modersmål.

Nu passade vi på att sträcka på benen runt de enorma statyerna och tiden gick. Vi gick in i bussen och föraren lät förstå att nu skulle vi åka iväg. Eter en tjugo minuter kunde han med gester och ljud fråga mig varthän vi skulle åka! Han visste ingenting om vårat slutmål och vi kunde inte vänta oss att han skulle köra oss till södra delen av landet i denna stora buss.

- Hittar du till Spring Tours kontor i Luxor? försökte jag på engelska, och han verkade förstå.

- Spring Tours Luxor, upprepade jag, och pekade med hela handen på vägen framför oss och han nickade återigen. Äntligen verkade vi kunna komma till resföretaget och få reda ut hur resan skulle fortsätta.

En halvtimma senare hade vi stannat utanför kontoret inne i staden. Chauffören och jag traskade upp till andra våningen, medan barnen fick vänta i bussen. Nu började jag förklara att vi skulle transporteras till Assuan, och att det var dags för bolaget att skaka fram ett lämpligt fordon och förare. Killen som lyssnade noga sade att det nog var ett misstag det där med resan söderut, vi skulle i stället åka till båten (det flytande hotellet) som nu låg förtöjd en bit norrut. Jag protesterade och kunde med eftertryck meddela att den resa vi skulle göra började i Assuan och ingen annan stans och detta skapade en viss förvirring på kontoret. Telefonsamtal till båten och en höjdare därstädes, gav besked om att vi skulle till båten och inte resa vidare söderut. Jag bad att få tala med denna chef personligen och efter en minut hade jag honom på tråden. Han talade utmärkt engelska och förklarade lugnt och sansat att vi var välkomna till honom så skulle alla frågetecken rätas ut, - välkomna hit om en stund sir!

Nu hade jag gått ner i varv och vid bra lynne kunde busskillen och jag lämna kontoret och ta sikte på båten. Det tog inte lång stund innan vi var framme och bagaget togs om hand på order av den man som mötte oss, samma kille som jag talat med i telefon. Han var i trettioårsåldern och mycket trevlig och hans engelska var dessutom mycket bra. Vi bjöds alla att sitta ner vid ett bord inne i salongen och några servitörer kom snabbt fram och serverade en kyld dryck i glas som vi drack försiktigt av. Det var ett slags vin som hade positiva medicinska effekter sade han, bland annat var det bra mot högt blodtryck(!) något han kanske befarade att jag skulle ha efter att ha hört min något upphetsade stämma i telefonen en stund tidigare!

Jag upprepade nu det jag redan sagt på resekontoret och styrkte detta med våra biljetter och resebroschyren som jag hade till hands i min axelväska. Vänligt förklarade han att en ändring eller något annat gjorde att detta inte riktigt stämde med verkligheten, för alla båtarna låg nu här i Luxor och skulle i morgon kväll tuffa söderut. Vi var alla redan inbokade på denna båten och allt var ordnat! Inför detta faktum var det ingen idé att argumentera för egentligen spelade det inte oss någon roll från vilket väderstreck vi började resan. Dessutom fanns det ju flest sevärdheter här i Luxor, så två dagars vistelse här innan vi startade kryssningen var bara bra.

Båten hette m/s Media och var alldeles nybyggd och jag fick intrycket att den hade gjort sin jungfrufärd bara några veckor tidigare. Därefter blev vi presenterade för våran personlige gajd, som endast hade till uppgift att ta hand om oss fyra. Hans namn var Tarik och när han inte fanns i närheten skulle vi alltid kalla honom "tallrik". Vi tackade och blev visade till våra rum, för hytter var det inte tal om på detta flytande hotell där rummen var stora och hade badrum, tv, m.m. Det var skönt att kunna slappna av efter trettio mil i en buss.

Efter en halvtimma var det dags att äta lunch. Den serverade på däcket under receptionen och fönstren låg precis i vattenlinjen. Vårat bord var runt och en skylt med det svenska resföretaget visade att allenast vi kom från Sverige. Resten av gästerna visade sig vara amerikanska pensionärer och tyska medelålders familjer utan barn. Måltiderna ombord var buffé och flera rätter frestade våra hungriga magar denna första dag. Kyckling, fisk, kött och olika gratänger fanns alltid på menyn tillsammans med ris, spagetti och olika såser och buljonger. Bröd och olika bakverk fanns också som stående inslag.

Inne i den väldiga pelarhallen i farao Seti I:s stora tempel i Karnak känner man sig mycket liten. Med en takhöjd på tjugo meter (och numera med himlen som tak) är detta ett av Egyptens största sevärdheter i sitt slag i ett område med flera tempel byggda i en rad.

Mätta vilade vi ut i våra rum (Ylva och jag delade på ett) och snart var det dags att dra ut på den första upptäcktsfärden med gajden. Alla dessa besök ingick i resan och vi behövde aldrig betala något för dessa. Mål nummer ett på eftermiddagen var det största tempelområdet i hela Egypten: Karnaktemplet som egentligen är flera tempel inom ett jätteområde där olika faraoner försökt överträffa sina föregångare genom flera århundraden. Vi plockades upp av en minibuss som vid hela resan blev den typ av fordon vi använde oss av därför att våran grupp inte var större än fyra personer. Just denna eftermiddag frågade Tarik om vi hade något emot att två andra passagerare följde med och det hade vi inte, då det fanns gott om plats. Efter ett par minuter hoppade ett medelålders amerikanskt par in och satte sig längst bak med ansiktet mot mig som hade ryggen i färdriktningen. - Varifrån kommer ni? frågade jag. - Vi är från staten Washington svarade mannen och poängterade att de inte var från huvudstaden i USA.

- En släkting till mig har bott där i över 50 år i staden Tacoma, kunde jag då replikera, för min morfars yngste bror Birger hade bott där från sitt sjuttonde år till sitt sextiosjätte. Denna uppgift gjorde amerikanerna positiva och den naturliga motfrågan var naturligtvis varifrån vi kom. - We are from Gothenburg Sweden, svarade jag och detta svar fick mannen att haja till och spärra upp ögonen lite extra. - Jag känner en man som bor där och som var min lärare en gång och som varit biskop, Bertil Gärtner heter han, vet du vem han är?

- Naturligtvis vet jag vem han är svarade jag, alla vuxna i våran hemstad känner till honom. Han blev nu intresserad och fortsatte: - Jag har förstått att han är känd, eller ökänd om man så vill beroende på om man tycker om hans konservativa syn på kvinnliga präster, men jag delar inte hans åsikter om detta det vill jag säga. - Det är det knappast några andra än hans egna kamrater i kyrkan som gör svarade jag och därefter höll jag en liten utläggning om att Svenska kyrkan sedan en dryg månad är skild från staten och att alla de skatter våra förfäder samlat ihop sedan medeltiden nu fråntagits folket och tagits över av präster och medlemmar. Denna konfiskation av folket skatter var inget annat än simpel stöld underströk jag och dessutom onödigt med tanke på kyrkans andra tillgångar. - Är den svenska kyrkan rik? frågade han. - Ohja! svarade jag och poängterade deras innehav av skog och jordbruksmark till mångmiljardbelopp som de fått genom testamenten och donationer. Mer tid till diskussion och samtal gavs inte, för nu var vi framme vid Karnaktemplet.

Då vi sex redan var en grupp, var det naturligt att fortsätta med detta under besök av detta stora tempelområde. Tarik höll ett anförande vid ingången och redogjorde för de olika delarna och vilka faraoner som byggt dessa. Därefter hade vi tid att vandra omkring i de väldiga pelarhallarna och runt de stora obeliskerna som är fyrkantiga, avsmalnande pelare av sten som avlutas med en pyramidformad topp. På ett ställe bredvid en konstjord stor damm fanns en skulptur av en stor skalbagge (skarabé) som sades bringa lycka om man gick runt den sju gånger. Albin såg sin chans att på detta sätt förbättra sin situation och vandrade runt skulpturen medan jag filmade honom med videokameran. Därefter hjälptes vi och det amerikanska paret åt att fotografera varandra mot lämpliga bakgrunder. Det var en mäktig syn att gå omkring i de enorma pelarsalarna med sina tusentals inskriptioner och bildristningar och man kände sig väldigt liten i denna stora sal som i dag har himlen till tak.

Efter besöket väntade vi en stund på bilen och då passade amerikanen på att köpa en rulle film av en ambulerande försäljare utanför ingången. Detta ledde till viss ordväxling mellan våran gajd och försäljaren som något snullen fick ge honom en pundsedel. Man säljer inte något till ett sällskap utan att ge gajden sin beskärda del.

Vi tog farväl av det amerikanska paret och fortsatte mot nästa mål: Luxortemplet, ett inte fullt så stort byggnadsverk, men nog så välbehållet och sevärt. Speciellt var det de två stora sittande statyerna av Ramses II vid ingången som var berömda. Inne på den första gården efter de stora pylonerna vid ingången, börjad Tarik dra sina ramsor som om någon hade tryckt på en knapp. Inte en enda gång under utflykterna frångick han denna opersonliga framställning trots att vi bara var fyra personer som lyssnade. Inne på tempelgården fanns ytterligare statyer och vi ställde upp oss med den finaste som bakgrund och lät Tarik ta ett foto på oss strax innan vi gick därifrån.

På vägen ut till bilen antastades jag av en försäljare med en bunt konstverk på "äkta" papyrus, vilket i 99 procent av fallen är bluff då detta är mycket dyrt. I stället görs mycket fina ark av bankade fibrer av bananblad som blir mycket lika den äkta varan. Tjugo pund för fem stycken tyckte han var ett enastående erbjudande och nu skulle jag ge barnen en lektion i hur man prutar när man köper saker i Orienten. - Alldeles för dyrt, svarade jag utan att stanna på min väg mot bilen. Detta skapade ett stressmoment hos försäljaren som efter flera bud och motbud från mig gick ner till fem pund när jag precis satte mig i baksätet med barnen. Okej, svarade jag och gav honom en fempundare. - No dollars! hasplade han då ur sig som en sista möjlighet att höja sin vinst. - Vansinne! svarade jag och sträckte omdelbart fram handen för att ta tillbaka mina fem pund. Då föll han till föga och räckte över fem "konstverk" efter att snabbt ha bläddrat igenom dem för att inte ge mig alltför bra alster. Tiden hade varit på min sida och barnen kunde med egna ögon se vilken prutmån som fanns när man köpte varor direkt på gatan. De verkade rätt imponerade av min uppvisning och erfarenheten skulle komma till användning under resten av resan.

Därmed var dagens, eller snarare eftermiddagens, utflykter färdiga och vi återvände till båten. Chauffören fick två pund per person vilket jag tagit reda på var en normal "backshiss", den vanliga benämningen på de småsedlar man stoppar i händerna på de som hjälper till med olika saker, oavsett om de är anställa eller personer på gatan. Grundlönen inom serviceyrkena är här, liksom i många länder i Västeuropa, så låga att man räknar med detta tillskott av drickspengar för att få en normal inkomst.

Två väldiga stayer flankerar en av gårdarna i det berömda templet i Luxor. Huggna i hård sten har de klarat tidens tand bättre än byggnaderna. Varje farao byggde sin del och reste sina egna statyer vilket fick templet att med åren bli allt större.

Efter middagen tog vi en promenad från båten och vi fick många erbjudanden från kuskarna på hästdroskorna som väntade på folk från båtarna. Vi gjorde också ett besök i den enda presentaffären som fanns och såg oss senare omkring där flera gånger. Slutligen köpte Ylva några vackra bläckpennor. Här tog vi tillfället att skickade hälsningar hem då det också fanns vykort och frimärken att köpa. Då detta var en utkant av staden fanns det inget annat än bostäder med tillhörande åkerlappar, ett kafé för den lokala befolkningen och en vaktkur med en kedja över nedfarten till hamnen. Bevakningen sköttes av speciella turistpoliser i svarta uniformer och deras beväpning var kulsprutepistoler. Det var inget speciellt med detta militära islag i gatubilden och barnen lekte obehindrat runtomkring.

Vi tog en promenad åt staden till och fick snart ett följe av barn i hälarna. En flicka i sjuårsåldern med sin lillasyster på armen, sträckte fram handen och mumlade något men jag låtsades som ingenting. Jag uppmanade barnen att inte ge något, för då skulle vi inte bli av med någon av dem. Taktiken lyckades och vi kunde efter en stund vända åter fast nu från ett annat håll. Vi kom då att gå igenom den enda väg som ledde genom bostadsområdet efter floden. Längs denna trånga gata med en bredd av fyra meter, med hus på ena sidan och åkrar och åsnestall på den andra, pågick bland annat matlagning i det fria. En flicka i tioårsåldern satt och eldade under en svart järngryta och bränslet var stommen från avgnagda majskolvar, som brann utmärkt. Gatubeläggningen var av naturmaterialet stampad lera, och på flera ställen längs gatan åt åkrarna till låg större och mindre avskrädeshögar som folk här inte finner störande. Att ha högar med tomma plastfalskor, burkar, gammalt papper, blast från grönsaker och byggavfall alldeles utanför dörren var naturlig i denna miljö.

Ett gäng killar kickade boll och jag kunde till deras glädje var med några ögonblick och göra en lobb över ett klädstreck som gick över gränden och som kanske var det deras målribba. Ett par små butiker med gult lampsken fanns här också. En sålde elektriska prylar som elkablar från stora rullar plus strömbrytare m.m. Efter ett mindre kafé stod vi så framför en lucka där kvarterets närbutik var belägen och vi tog genast tillfället i akt att köpa något vi saknade. I barnens fall var det godis och sötdricka.

Innehavaren blev glad och märkbart förvånad när vi hälsade "merhaba" (som betyder hej!) och frågade på engelska vad de olika varorna kostade. Han förstod oss bra och hans barn och andras flockades vid luckan där vi tittade in på sortimentet. Dricka och olika sorters godis visade sig nu vara fem gånger billigare här än i de butiker vi besökt tidigare och Ylva blev förtjust i karameller med vackert färgat omslagspapper. Jag hjälpte till att räkna allteftersom varorna lades upp, och när allt var färdigt begärde handelsmannen mindre än två pund. Han hade i överraskningen över vårat besök räknat fel på ett pund vilket jag påpekade och gav honom den rätta summan. De flesta i husen hade nu fått höra om det ovanliga besöket, och i många fönster trängdes invånare för att se en skymt av de ovanliga kunderna i handelsboden.

Vi vandrade vidare och ett tjugotal meter av gatan var nu täckt med blad från majs som åsnorna stod och småtuggade på. Levande fåglar av olika slag förvarades i burar av träspjälor efter husväggen och en äldre tandlös gumma pekade på sina fina små ankungar och visade Albin med åtbörder att han skulle slå till och köpa ett par stycken. Men just denna dag var inte den rätta för att köpa ankor tyckte Albin och avböjde anbudet. Det skulle inte bli den sista gången vi blev erbjudna att köpa levande djur.

Med en stor flaska Coca-Cola i bagaget gick vi så ombord och de första dagen gick mot sitt slut. När vi skulle lägga oss visade det sig att Björns och Albins rum var fullt med avgaser från båtens dieselmotorer och stank förfärligt. Efter ett telefonsamtal till receptionen kom två man omdelbart och kunde liksam vi konstatera hur rummet var fullt av illaluktande gas. Receptarien beklagade att han inte visste vad han skulle ta sig till för det fanns inga lediga rum på hela båten dit han kunde flytta pojkarna. Jag förklarade då generöst för honom att de kunde sova på golvet i Ylvas och mitt rum, och detta blev lösningen på detta akuta problem. Jag begärde sedan bestämt att detta måste rättas till innan båtfärden började och han lovade att sätta folk på detta omdelbart nästa morgon. Diesellukt kändes också i fortsättning i deras rum, men aldrig så mycket att de inte kunde sova där.

Vi flyttade på ett bord som stod vid fönstret för att ge Björn plats på golvet bredvid Ylvas säng, medan Albin fick sova vid fotändan av min. Detta var kanske ingen direkt rivstart på kryssningen, men vi tog saker och ting med jämnmod och hade inte svårt att somna in, för denna långa och händelserika dag hade varit uppe 18 timmar i sträck.

Dag 3 fredag 18 februari

De döda kungarnas dal

Nästa dags förmiddag var reserverad för besök vid de berömda tempel- och gravområdena på den västra stranden. Där har alla stora kungar och drottningar lämnat minnesmärken efter sig och de är alla, med några undantag, från det så kallade Nya Riket, den del av den Egyptiska historien som tillsammans med den mycket äldre pyramidtiden är det skede som lämnat flest minnesmärke efter sig. Vid denna tiden låg huvudstaden Waset (av grekerna kallad Thebe) precis där staden Luxor nu är belägen. Under några hundra år levde alla de berömda storheterna här med den kände Ramses II i spetsen. Han kallade också "den store" och har byggt fler tempel m.m. än någon annan. En av förklaringarna är att han regerade i 67 år och alltså hade gott om tid att bygga på. Han fick över 100 barn och av den egyptiska befolkningen i dag måste troligen 10 000-tals ha honom som stamfader utan att veta om det.

Höjdpunkterna för dagen skulle bli besöken i Konungarnas Dal och drottning Hatshepsuts tempel vid Deir el-Bahri och det var där vi började. Jag lade märke till att namnet på biljetten var ett annat, för man ville nog inte att folk skulle förknippa denna plats med det hemska terroristdåd som skedde här i mitten av 1990-talet då många turister sköts ihjäl av religiösa fanatiker.

Vi kördes fram till ungefär 200 meter från templet som är ett magnifikt byggnadsverk i tre terrasser med en fond av höga nästan lodräta klippor. Vägen fram var kantad med stånd där det såldes souvenirer av alla slag. För att vara i Egypten var det väldigt välordnat och rent och troligt är att försäljarna får betala höga hyror för dessa bodar som har ett verkligt bra läge. Jag sade åt barnen att vi skulle ta en titt på byggnaderna först och sedan eventuellt köpa något på vägen tillbaka, och så blev det.

Besök i Deir el Bahari med det vackra gravtemplet som byggdes under farao Hatshepsut, som var kvinna. Det reser sig i terasser med de lodräta klipporna som effektfull fond. Till vänster därom finns ett 400 år äldre tempel i något sämre skick.

Templet var mycket välbesökt och behållningen var nog inte de ristade hieroglyferna (gamla egyptiska skrivtecken) och enstaka vackra pelare, utan helhetsintrycket av byggnaden där den långsamt reste sig i tre terrasser, av vilka den översta var stängd för besökare. Jag fäste barnens uppmärksamhet på ett tempel bredvid som uppfördes flera hundra år tidigare av en farao vid namn Mentuhotep. Detta var det första i terrassform och på den tredje och sista har det funnits en liten pyramid som nu endast återfinns i fragment. Fram mot den första tempeltrappan hade dussintals vackra akaciträd en gång varit planterade i ett rutmönster och platserna där de stått i bördig jord kunde tydligt urskiljas fast de nu är borta sedan många tusen år. Mentuhotep, som regerade i över 50 år, enade Egypten efter tider av splittring och långt inne i berget bakom templet ligger hans gravkammare. Detta ovanliga byggnadsverk är tyvärr inte öppet för turistbesök. Detta att ett templet en klippgraven bildar en enhet saknar motvarighet senare i den egyptiska historien.

På vägen till bussen fick barnen sin första egna kontakt med Orientens speciella sätt att bedriva handel. Det är naturligtvis prutande på priset som är den stora skillnaden från det västerländska sättet att köpa och sälja. Det är viktigt att veta att detta är en nödvändig ritual vid varje köp, och skulle man inte pruta betraktas man som en fåne som det är lätt att tjäna mycket pengar på, eller en miljonär som inte bryr sig om vad det kostar. Då barnen sett mig kvällen innan avspisa alla skambud på bunten med papyrustryck hade de en liten aning om hur det hela gick till och jag lät dem köpslå själva sedan jag talat om vilket pris de rimligen borde betala. Vi blev nu erbjudna massor av olika presentartiklar (nästan uteslutande av stenmaterial som Nildalen är full av) och redan nu uppstod tycke för obelisker och skarabéer - den lyckobringande skalbaggen. Just varianterna av skalbaggar hade blivit flera sedan mitt besök i landet sex år tidigare. Nu fanns det en ny typ som stod på frilagda ben på en platta och en annan som fått abnormt stora fötter som verkade gå som en krans runt nedre delen av kroppen. Därutöver fanns det vanliga utbudet av sittande katter, katthuvuden, vasar i olika storlekar gjorda av den vackra stenen alabaster, plus allehanda smycken, halsband, armband, skrin med inläggningar av pärlemor m.m. Albin och Björn drogs med in i var sin affär under livligt pladder och gestikulerande av innehavarna, men de litade på råden de fått av mig och var kallsinniga till allt prat om "specialpris för att jag tycker om Sverige" och "extrapris bara för dig". Vi fick dock ihop lite saker som vi tyckte, till rimliga priser. Vi åkte därefter till de flesta turister huvudmål - Konungarna dal, med de sista vilorummen för faraonerna. Gravarna är inhuggna djupt inne i berget och smyckade med dekorativa målningar, skulpturer, inhuggna reliefer och konstnärligt utformade sarkofagkistor av sten för den sista vilan.

De jättelika pylonerna vid ingången till Ramses III:s tempel vid Medinet Habu. Överallt vimlar det av inristningar i låg relief (ett egyptiskt påfund) som ger en fantastisk skuggverkan när solen skiner från sidan. På en vägg i den innersta gården avbildas något så ovanligt som ett sjöslag, där egypterna med framgång avvärjde en fientlig invasion. Figuren: Albin.

Den förbetalda biljetten vi hade berättigade till inträde i tre olika gravar och vi överlät på Tarik att plocka ut de tre han tyckte var mest sevärda. Efter att ha stigit av bussen satte vi oss på ett minitåg som förde oss vidare upp mot själva dalen. Den mest berömda graven av alla, den över farao Tutankhamon, valde vi bort på ett tidigt stadium av två anledningar - där rådde fotograferingsförbud och en extra avgift på 40 pund per person måste betalas. Att betala 448 kr för detta ansåg ingen av oss der vara värt. Ner i bergets djup tågade vi nu ensamma (Tarik föredrog att stanna ute i solen) och många fantastiska målningar och väggristningar fick vi beskåda. De döda avbildades ofta när de offrade till gudarna, men domens dag kom också för dem i till sist. I slutändan blev deras gärningar i jordelivet vägda på en balansvåg där deras hjärta i den egna vågskålen skulle vägas mot gudinnan Maats fjäder i den andra. Då gällde det att inte ha några tung missgärningar i bagaget för då kastades hjärtat till monstret "slukaren" som hade en kropp som en krokodil och käftar som en flodhäst. Den som det gick så illa för kom aldrig till vila efter sitt liv på jorden och hans själ fick aldrig någon ro.

Att komma upp ur en grav var för oss som att komma från en sval källare in till en het bakugn, för nu vid middagstid hade temperaturen gått i topp. Ylva var den som var mest irriterad över denna värme som gjorde henne trött. Jag hade köpt en fotobiljett för att ta bilder i en grav, vilket jag också gjorde, men i de två andra var det stopp, speciellt om man tog med blixt som var förbjudet överallt. Till barnens stora oro lyckades jag trots detta ta ett blixtfoto på Albin och Ylva vid en stor stensarkofag. Dessa bestämmelser brukar vara förhandlingsbara och vid mitt tidigare besök i Egypten fick jag en gajd att stoppa en hel grupp turister medan han själv fotograferade mig och en kamrat. Priset var tio pund - 25 kronor.

En aning trötta och något törstiga avslutade vi besöket i Konungarna Dal och tackade nej till ett uppehåll vid några verkstäder där man tillverkade krukor m.m. Det var också meningen att vi skulle besöka Drottningarnas Dal men jag hade redan bett att få byta detta mot det stora templet i Medinet Habu, byggt av Ramses III, den siste faraonen som hade verklig makt. Detta besök var mycket givande för relieferna på de två jättepylonerna som flankerar ingången till helgedomen tillhör de absolut mest sevärda i hela Egypten. I dubbel upplaga sågs kungen själv i färd med att slå ihjäl massvis med fiender som avbildades med huvuden med folkens namn bredvid. Då allt detta är ristat i låg relief (en egyptisk uppfinning) framträder det extra bra när solen skiner längs med muren och figurerna då blir skuggor. Längre in kunde vi se originalfärger på högrelieferna på pelarna och på den tredje och minsta gården fanns den historiskt mest berömda avbildningen. Den föreställer något så ovanligt för egyptierna som ett sjöslag. Ramses III slår där tillbaka ett invasionsförsök från havet av det så kallade "sjöfolket" som var en blandning med stammar från framför allt Feniciska kusten i nuvarande Palestina. I ett virrvarr av kämpar syns farao själv i storformat i sin hästdragna stridsvagn, medan fienden känns igen genom att de på huvudet har något som liknar hjälmar. Längst in är templet reducerat till en pelarhall av två meters höjd och här fanns en man som gärna visade oss runt i de många små rummen som fanns efter ytterväggarna. Vi råkade stöta på honom och han talade oavbrutet och släppte oss inte vart vi än gick. Jag förklarade för Albin att enda chansen att bli kvitt honom var att sticka till honom ett pundsedel och säga: - Thank you and goodbye. Detta lyckades också och vi drog oss mot utgången medan han själv försvann tillbaka in till sitt gömställe med sitt lättförtjänade pund. När nästa grupp kom var ha beredd att dyka fram igen och prata sig till en liten slant.

Besök i Konungarnas Dal, den berömda gravplatsen. Tutankhamons grav besökte vi dock inte, då vi valt ut tre andra väl så sevärda. Temperaturen blev trettio grader i skuggan mitt i den egyptiska vintern.

Nu tog vi en välförtjänt paus en bit utanför ingången där det finns en servering. Priset var mycket rimligt för att vara i detta centrala turistläge och vi svalkade oss med var sin flaska kall Coca-Cola. Medan vi satt vid bordet föll mina blick på en äldre man som satt och spelade på ett ensträngat stråkinstrument. Ylva fick en pundsedel och gick över och gav den till honom. Han blev mycket glad när han fick besök av en blondin och bjöd henne att sätta sig på bänken bredvid honom. Han räckte över sitt instrument till henne och med stråken över strängen och med den skrattande egyptiske musikern bredvid sig förevigade jag scenen med min kamera. Därefter tackade vi för oss och den gamle musikanten vinkade och skrattade med sin tandlös mun när vi gick bort i riktning mot parkeringsplatsen där minibussen väntade.

När vi på hemvägen i körde över Luxorbron såg vi båten ligga vid kaj någon kilometer norrut och snart var vi framme vid denna våran fasta och flytande punkt. Det blev lagom att ta en dusch innan vi traskade ner till matsalen och åt en välbehövlig femrätters lunch. Sedan kunde vi alla beundra varandras inköp av föremål som vi skulle ta med oss hem ifrån resan. Jag kom nu att tänka på mannen i kvartersbutiken där vi handlat dagen innan och jag räknade efter att han skulle ha ytterligare ett pund av oss. Därför gick Ylva och jag dit för att ge honom den summan, som förmodligen var mycket mera värde för honom än för oss. Oturligt nog var han inte där utan en kille på ungefär femton år stod där i stället, det var kanske hans son. Tyvärr kunde han bara några ord på engelska så min förklaring om vårat tidigare köp med ofullständig betalning förstod han inte mycket av. Det slutade med att jag tryckte sedeln i handen på honom och bad honom ge den till sin far. Sedan tog vi farväl och vände åter till båten.

Redan efter några timmar startade hela följet av båtar sin färd söderut. Vi gick upp på soldäcket på taket där det fanns en bar, motionsredskap och en swimmingpool. Härifrån hade man en fantastisk utsikt över omgivningen och inte mindre än elva båtar ingick i konvojen. På små öar hade bönderna släppt getter på bete och var det inte för sankt var öar och holmar uppodlade med kål och andra grönsaker. På en ö hade ett gäng killar satt upp ett fotbollsmål och passade på att spela i pauserna under arbetet med jorden. Gammal som ung hjälpte till i de flesta sysslor och de yngre flickorna tog vanligen hand om sin minsta syskon. De egyptiska familjerna är stora och antalet barn är vanligen 6-8 stycken vilket gör att landets befolkning ökar med drygt en miljon individer varje år. För att försörja den ökande befolkningen med mat är man tvungen att oavbrutet få högre avkastning på sina åkrar och ständigt anlägga ny jordbruksmark. Detta bevittnade vi tydligt på ett ställe där lastbilar med jord gick i skytteltrafik femhundra meter och fyllde ut en sank vik där en caterpillar jämnade av massorna till nytt åkerland. Då jordtäcket är 6 meter tjockt finns det mycket att ta av när man skall expandera på detta sätt.

Också djurlivet var lätt att observera från våran höga utsiktsplats. Utöver de vanligaste husdjuret åsnan kunde vi ibland se bufflar som användes som dragdjur. Hästar i jordbruket såg vi inga. De vilda djuren efter floden var framför allt fåglar, som det fanns gott om. Den vanligaste är en helvit fågel som liknar en häger, med lång böjd hals som är lämplig att sträcka på när dem skall plocka till sig småfisk och grodor. Genom kikaren kunde jag också se en rovfågel som liknade en fiskgjuse som satt och spanade på oss alldeles vid stranden, kanske var det en gam, för den verkade ha en tofs i nacken. Vid flera tillfällen såg vi också falkar som seglade över fälten spanande efter byte.

När vi slappnade av på ett café passade Ylva på att bekanta sig med byns musikant, som uppenbarligen tyckte om att ge lektioner till en blondin från ett exotiskt land. Instrumentets register var begränsat till ett dussin toner som upprepades med orientalisk envishet.

Det skulle hända saker fram på kvällen uppe vid swimmingpoolen. Trots att solen gått ner och det var kyligt i luften hade Björn i ett ögonblick av övermod kommit med påståendet att han tänkte bada, och det var inte något uppvärmt vatten i poolen. Nu var det för sent att dra sig ur och han var nu tvungen att doppa sig i det kalla vattnet till våran förtjusning. Efter mycket om och men lyckades han också till slut och vi passade på att ta ett blixtfoto när han räddade sig upp från sitt kalla dopp. Men dagens sevärdheter var inte slut för vid tiotiden på kvällen gjorde våran och ett par andra båtar halt vid stranden nära staden Esna. Det gick till på det viset att fartygen körde rakt mot stranden till de fick bottenkänning och stannade. Därefter landsattes en grupp matroser med släggor och en stor järnstång som de gemensamt slog ner i marken. Så tog man en grov tross från fören och förtöjde hela den stora båten, precis som tjudrar en get när den skall beta. Båtarnas besök på denna platsen var väntat för nu dök det upp småbåtar med två personer i varje. I skenet från båtbelysningen vrålade den som inte rodde att han hade de bästa varorna och varsågod här fick de blivande kunderna inspektera själva. De rullade ihop bylten med klänningar, blusar m.m. och kastade upp dem på taket på båtarna där folket nyfiket stod och tittade. Med stor precision damp de ner strax bakom relingen tolv meter upp och ibland rätt på den som blivit tilltalad nerifrån vattnet. Kommersen gick inget vidare och de flesta, kanske rent av alla, som "tagit emot" varuprover kastade dem tillbaka. Tyska turister är kända för att hålla i plånböckerna, vilket besannades här. När allt detta var över gick vi och lade oss, men när de första minuterna av nästa dag precis hade börjat, strax efter tolv, blev jag väckt av att motorerna satte igång. Då våra rum råkade ligga just över maskinrummet var det ett ansenligt oväsen vid denna olämpliga tid på dygnet. Anledningen till detta var att vi troligen kommit på drift trots förtöjningen och nu drev maskinen fartyget mot stranden igen medan matroserna sträckte på trossen och gjorde en ny förtöjning. Ett par timmars nattsömn hade därmed gått till spillo, men vi fick ta det med jämnmod, en sinnesstämning som är bra att ha när man är i Orienten.

Dag 4 lördag 19 februari

Falkgudar och krokodiler

När vi vaknade nästa morgon hade vi redan förtöjt på plats nummer två av de fyra vi skulle besöka under resan. Vi befann oss, precis som kvällen innan, vid den västra stranden och här hade vi förtöjt vid en stensatt kaj med trappor upp till markplanet. Det var tydligen just vid strandpromenaden vi befann oss, för staden låg där på andra sidan gatan. Vid toppen av trappen befann sig de vanliga vaktkurerna med svartklädda militärer och efter trottoaren stor en lång rad med svarta hästdroskor för transport av turister till stadens sevärdheter. Det var liv och rörelse efter esplanaden och den egyptiska trafiken var lika bullersam och kaotisk som vanligt. Bilförare praktiserar ett system där de använder signalhornet vid flera olika moment i körningen som till exempel: körning rakt fram, svängar åt olika håll och vid inbromsning. De många hästarna som drog droskorna var redan från födseln vara vid detta oljud och travade utan besvär mitt i trafiken som utöver bilar också bestod av turistgrupper och en och annan flock med får, alla mitt i gatan, för trottoarer saknades. Detta kaos var en naturlig blandning här nere, men för turisterna västerifrån var detta ett skådespel som man kan titta på i timmar med oförminskad fascination. Lägger vi därtill alla de olika dofter som kommer från restauranger, ambulerande och vanliga, kryddbodar m.m. och kombinerar detta med de grälla färger och mönster som kan ses, så blir den tredimensionella bilden komplett och upplevelsen maximal. Vi hade hamnat i Edfu, en mycket gammal egyptisk stad och i stort utan västerländsk bebyggelse av hotell m.m. vad vi kunde se. Den stora inkomstkällan för staden åkerier var just hästdroskorna som det fanns hundratals av och att just detta fortskaffningsmedel var så populärt här hade en naturlig förklaring: avståndet till stadens berömda attraktion var endast 500 meter, ett alltför kort avstånd för en bil, men en idealisk sträcka för en hästdragen vagn. Under denna sträcka var Österlandets hela gatubild koncentrerad och när flera båtar lade till samtidigt, med hundratals passagerare, blev det full fart längs huvudgatan som gick vinkelrätt från kajen in i staden. När vi gick uppför den branta stentrappan från båten stod redan våran hästanspända vagn och väntade på oss. Vi satte oss i detta fyrsitsiga ekipage och Tarik tog plats på kuskbocken bredvid föraren som var klädd i den traditionella egyptiska långa rocken och med en surbanliknande skapelse på huvudet. Hästen var dessutom försedd med bjällror som på en riktig slädfärd i snön hemma i Norden och med detta ljud tillsammans med klappret från hovarna gav vi vårat bidrag till stadsmiljön när vi började färden genom staden. Detta besök skulle bli det kortaste av alla, men på sätt och vis det intensivaste vad intrycken beträffade. Vi befann oss nu för enda gången i en kompakt småstad, och någon sådan skulle vi inte besöka mer.

Edfus stora, och i stort sett enda monument från det gamla Egyptens tid, är templet helgat åt falkguden Hor, eller Horus som grekerna kallade honom. Falken står för styrka och mod och har därför varit de egyptiska kungarnas speciella symbol allt ifrån den äldsta tiden när landet blev ett enat rike under en enda härskare. Att Horus var en stor gud vittnar detta tempel om för det är byggt så sent som något århundrade före våran tidräkning under den grekiska perioden av Egyptens historia och han hade då varit populär i 3000 år. Detta minnesmärke är också en av de bäst bevarade av alla tempel då det är en förhållandevis "ny" byggnad som bara har drygt 2000 år på nacken! Inte desto mindre så fanns här monument långt före detta, då Edfus omgivning är en höjd som i forna tider aldrig blev översvämmad av Nilen när den årligen steg drygt 8 meter. Vi kan utgå från att platser som denna därför har en lång historia bakom sig då de under översvämningens fyra månade gick att bo på och var lätt att försvara. Endast några kilometer norrut ligger på samma sätt den äldsta huvudstaden i Egypten som hette Nekhen och som var utgångspunkten för nationens födelse 3000 år f.Kr. Det skedde när kungen därifrån (av Övre Egypten) erövrade den norra delen med det stora bördiga deltat vid utloppet i Medelhavet (Nedre Egypten). Sedan den dagen bar farao titeln "kung över de båda länderna" och han avbildades omväxlande bärande den vita koniska kronan från söder och den runda röda från norr. Vi var med andra ord nu precis vid platsen för det egyptiska rikets vagga, men detta var det troligen inte många av Edfus invånare som kände till.

Stadens kändis I Edfu ligger det utmärkt bevarade templet tillägnat falkguden Horus. Hela den lilla tätbebygda staden kretsar kring denna byggnad som lockat turister i alla tider. På innergård nummer två står en av de stora statyerna över denne stadens turistmagnet nummer ett.

Originellt nog fanns ingången till tempelområdet på baksidan och Tarik tog som vanligt och röjde vägen för oss genom att skaka hand med bekanta, ibland med en pundsedel i handen och ibland inte. Han känd till koden som öppnade dörrarna och vi fick aldrig vänta någonstans när han var med oss. Efter att ha gått längs byggnadens västra långvägg kom vi så ut på den öppna platsen framför ingången. Redan i förväg hade jag tipsat om att vi ville bli fotograferade vid en berömd falkstaty som står vid ingången och vi fick då reda på att det stod en lika fin inne på den första tempelgården. Vid ingångens vänstra sida fick vi bevis för den kompakta strukturen som stadens moderna bebyggelse hade, då bostadshusen slutade mindre än tio meter från tempelväggen, där myndigheterna byggt en mur för att hindra ytterligare expansion. De olika kolonnerna (runda pelare) i templet visade den största variationen av alla i landet och här hade grekerna lagt till lite av sin egen byggnadsstil. De traditionella egyptiska kolonnerna slutar i toppen vanligen med en avbildning av palmblad, papyrusvass eller lotusblommor, men här finns andra varianter och kombinationer av blommor och knoppar. Vi kunde dessutom se mycket av de ursprungliga färgerna på alla ristningarna av hieroglyfer och gudar som prydde pelarna. Dessutom hade templet sitt tak i behåll vilket inte är fallet på alla de äldre. I taket, som ursprungligen var målar i blått, kunde vi se hur rök hade färgat det svart. Enligt Tarik berodde detta på att de tidiga kristna använt templet som kyrka, men varför de behövt elda inne i denna framgick inte av hans förklaring.

Vi tog nu tillfället att underöka lite på egen hand och vi kom då in i en mörk gång där ett svagt ljus avslöjade att det fanns en öppning mot himlen någonstans. Då hoppar det fram en gajd från platsen och börjar peka på gudabilderna på väggarna och förklarade hur de tittade efter varandra. En del av dem blickande bakåt i stället för framåt, för den de sökte kunde vara bakom ett hörn lite längre ner i den trånga gången. Någon utflykt på taket kunde vi tyvärr inte göra, för allt slutade med ett bastant järngaller varför vi stack till honom en sedel och tackade för oss. Vi blev fotograferade vid falkstatyn av Tarik och Ylva ville ha ett foto taget med sin egen kamera på sig själv dessutom. Albin blev begeistrad av ingångens stora pyloner och fick gå långt bort från motivet för att få med allt på plåten. Efter detta drog vi oss tillbaka till våran väntande vagn. Vi hade inte gett kusken backshiss ännu för då hade vi löpt risken att aldrig se honom igen. Genom att komma ihåg numret (115) äntrade vi samma vagn tillbaka och efter en liten stund var vi framme vid båten, just logom för att ta oss lunch och vila oss lite efter alla intryck vi hade fått under denna intensiva förmiddag.

Efter maten var det inte lång stund till det att båten skulle gå och vi beslöt oss att ta oss upp på soldäck och slappna av lite och när vi kommit dit upp hade båten redan satt sig i rörelse. Vid ett runt bord började nu barnen spela kort, medan jag själv svalkade mig med en flaska gott öl av märket Sakkara. Från en stol spanade jag på landskapet genom min starka kikare och det fanns alltid något att titta på. Djur och människor samsades i arbetet och vid små lägereldar satt familjer och kokade mat efter sitt förmiddagspass på fälten. Det är beundransvärt hur dess människor klarar av att arbeta i middagssolen, och vi skulle få flera bevis för deras förmåga att klara av värme. Under hela båtresan ägnade jag många timmar åt att studera livet vid floden, medan bleka tyskar låg utsträckta för att få ett rosa skimmer på sina vita kroppar.

Just här var Nilen rätt smal, kanske bara 4-500 meter, och på den västra stranden fanns under några mil inga åkrar alls då klipporna och sanden gick ända ner till stranden. Det vanliga är annars att den odlade jorden sträcker ut sig flera kilometer på båda sidor och ibland upp mot en halv mil. Fram på eftermiddagen kunde jag på ett ställe observera vad jag inbillade mig var en typisk jordbrukarfamilj som uppehöll sig vid stranden. På en öppen plats hade far i huset sänt en eld där en gryta puttrade alltmedan barnen lekte alldeles i närheten i väntan på beskedet att maten var klar. Kvinnan som var klädd i en brandgul klänning liknande en asiatisk sarong, stod med ett litet barn på armen alldeles bredvid, Hon var högst 40 år och liksom de flesta egyptiskor var hon slank. Hela bilden verkade mycket harmonisk och jag hoppas att detta stämde också från deras sida sett. Antalet barn i denna familj var åtta. Detta att tjejerna i Nildalen är slanka är en sanning som är många tusen år gammal. Både på avbildningar och statyer alltifrån äldsta tider ser man att kvinnorna blir mulliga endast i undantagsfall och aldrig tjocka, och dessa anlag verkar vara i stort sett oförändrade i dag. Förvisso har nya skönhetsideal kommit in med tiden och en tjej som skall uppträda som magdansös får naturligtvis inte vara slank, det hörs ju på namnet!

Efter ett späckat program kunde vi koppla av på soldäcket. Utsikten längs Nilens stränder och ett parti kort var en fin avkoppling.

Nu passade jag på att ta de sista metrarna av film med våran videokamera för batteriet hade av misstag laddats ur när kameran legat påslagen i min axelväska. När jag skulle packa upp batteriladdaren hade jag tagit fel kablar med mig hemifrån och ingen jag frågade hade någon som passade till min något ålderstigna kamera. Det blev några meter på Albin när han trampade på en motionscykel sedan han först varit på en maskin där man stående kunde anstränga sig och samtidigt avläsa sin puls. Själv rörde jag rörde aldrig dessa pinoredskap och barnen lät också bli efter att använt dem en stund av nyfikenhet. Vi hade inga problem att hitta sysselsättning någon gång under hela resan, för varje minut hände det något med eller utan våran egen medverkan.

Strax efter den sedvanliga måltiden mellan klockan sju och åtta på kvällen (som kallades middag och inte kvällsmat) var vi redan framme vid nästa etappmål som vi skulle besöka i kvällens mörker. Det var ett av de ovanligaste templen i Egypten beroende på att det är tillägnat flera gudar i stället för det vanligare - en enda. En av de dyrkade på detta ställe var dessutom skrämmande och helig på samma gång - krokodilguden Sobek. Vi hade nu kommit till hans berömda kultplats i Kom Ombo på den östra stranden. Besöket i denna sena timma gjordes i strålkastares sken, som gav en extra stämning och tydlighet åt alla de tusentals inristade tecken som de gamla egyptierna hade för vana att smycka sina helgedomar med. Vi promenerade ett par hundra meter från båten uppför en brant backe där affärsmän fattat posto på andra sidan gatan utanför ingången. Vi kunde inte se någon annan bebyggelse och själva staden låg några kilometer därifrån. Trängseln blev rätt stor i halvmörkret, men med sedvanlig smidighet kom vi igenom folkmassan. Templet som låg med en magifik utsikt över Nilen var aningen äldre än det vi nyss besökte i Edfu och var egentligen ägnat åt två triader av gudar vilket man såg på byggnadssättet. Mycket var därför tvådelat för att ge plats åt de båda gudagrupperna. Tarik visade oss flera reliefer som var ofullbordade vilket har gett vetenskapsmännen en bra insikt i hur arbetet lades upp. Under rundvandring anslöt sig också andra människor som kanske tappat bort sin egen grupp i mörkret och vi bad en engelsman ta ett foto på oss med det fasadbelysta templet som bakgrund. Vi hittade också en underjordisk gång och där passade jag på att plåta Ylva. En rund cirka 6 meter bred brunn som huggits ner i berget sades ha varit platsen där prästerna en gång haft levande heliga krokodiler, men om det fanns någon sanning i detta påstående verkade tvivelaktigt. Något som däremot inte gick att ta miste på var de tre uppstoppade krokodiler som fanns i ett litet hus till höger när man kom in på tempelgården. De hade hittats när man gjort arkeologiska grävningar. De såg inte speciellt skräckinjagande ut dessa små exemplar av den speciella arten - nilkrokodilen - (Crocodilus niloticus) som nu är utrotad i Egypten sedan 1700-talet. Längre söderut där den fortfarande finns kvar, kan den bli sju meter lång och är en av jorden största i sitt slag.

När vi gick hemåt gjorde vi en runda bland affärerna utanför ingången och försäljarna här var inte alls så offensiva som de i Luxor. De stod där bara, nästan försynta, och hälsade på engelska eller frågade varifrån vi kom. Albin hade på sig sin t-skjorta med en vägskylten "älgvarning" på bröstet och denna tittade man på med intresse. Utbudet av varor var inte imponerande men en grupp affärsmän blev intresserade av Björns freestyle som var en ny variant med en minidisk som ljudkälla. Han lät dem lyssna på musiken och lurarna gick runt till flera killar som tycktes gilla musiken. Björn fick flera anbud för att sälja den, men då han visade att det var en specialskiva backade spekulanterna ur. - Vad var det för musik som de tyckte så mycket om? frågade jag Björn och han svarade: - Säckpipor och trummor!

Barnen gick ombord, men jag blev nyfiken på en rad med affärer som fanns längs kajen ett stycke bort. De låg utslängda i ödemarken som en gata i Vilda Västern. Jag promenerade dit och närmade mig en bom som spärrade vägen, men när jag steg åt sidan för att gå runt reste sig vakten och höjde bommen och gjorde en gest att jag kunde passera. Jag gjorde en snabb sväng bland butikerna och gick sedan och hämtade Ylva så vi kunde göra en promenad där tillsammans. Vi kunde titta in på ett typiskt landsortskafé där äldre män satt och rökte vattenpipor och drack te. De två presentaffärerna avverkade vi snabbt och den ena hade ovanligt nog en tjej i tjugoårsåldern som expedit. Jag ville gå in och titta på ett mindre bygge för att se hur mina forna kollegor arbetar här nere i denna sena timma, men Ylva hindrade mig bestämt och ville inte att jag skulle "skämma ut mig". Det var inte första gången hon hindrade mig från att göra liknande utflykter i verkligheten. Efter en lång dag med besök på två olika platser hade vi inga problem att somna in, och under natten gled vi vidare söderut.

Dag 5 söndag 20 februari

Stoppade av forsen

När vi vaknade morgonen därpå hade vi redan anlänt till Assuan och båten höll just på att lägga till. Vädret var som vanligt soligt med en molnfri himmel och temperaturen hade stigit ytterligare något och det var nu 25 grader i skuggan. I äldre tider var denna plats det Egyptiska rikets sydligaste punkt, för här fanns den första forsen som gjorde bårfärder omöjliga längre söderut. Nog för att vissa faraoner skulle slå under sig åtskilliga mil ytterligare söderut under vissa perioder, men här i landskapet Nubien slutade av tradition landet Kemet, som var de gamla egyptiernas namn på sin hemland och betydde "det svarta landet", med vilket man menade den bördiga Nildalen. Det fanns också ett rött land, som var öknen på båda sidor, och de få människor som bodde där (nomadfolk med boskap) betraktades på med misstänksamhet av bönderna efter floden. Än i dag är folket i Nubien vanligen mörkare i skinnet än folk i resten av landet och avbildningar från äldre tider visar detsamma. De rika människorna som lät bygga praktfulla gravar åt sig själva ville inte avbildas med mörkare hy än vad som var "standardfärg" inom bildkonsten, trots att verklighetens nyans var annan. Förnäma egyptier ville i forna tider vara så vita i skinnet som möjligt och undvek därför att vistas utomhus utan parasoll. Nubierna var mycket eftertraktade som krigare, och många målningar och skulpturer framställer den egyptiska krigsmaktens ryggrad - det nubiska infanteriet, d.v.s. fotsoldater, som var vana vid värme och hårda tag.

I min egenskap av journalist gjorde jag ett besök på statliga info-kontoret i Luxor. Chefen hette Ahmed Nouby Moussa och han bjöd på en intressant rundvandring i lokalerna där han visade de de olika avdelningarna och deras verksamhet.

Här i Assuan skulle vi avsluta våran resa på Nilen och sista dagens program var fullspäckat. De obligatoriska besöken var fyra och utöver dessa lade vi till en egen kulturell utflykt där vi var för oss själva. Vi började vid den ofullbordade obelisken, som är en 42 meter lång granitpelare som ligger kvar övergiven ett stenbrott sedan 3 500 år. Man får en nästan stum beundran för de gamla egyptierna som utan hårda metaller som järn, kunde bearbeta den hårda stenen granit på detta sätt. Genom att använda apelsinstora kulor av en ännu hårdare bergart, dolerit, knackade man på graniten så den pulvriserades(!) och fick på detta sätt loss väldiga block som blev statyer, obelisker och byggnadsmaterial. Lägger man därtill att stenen polerades så den blänkte så konstaterar man att den färdiga produkten för många tusen år sedan inte var sämre än dagens, trots den stora skillnaden i teknik.

I halvmeterbreda rännor satt folk på knä och knackade sig nedåt runtomkring och i detta fallet hade man nästan nått botten då man upptäckte att berget spruckit på mitten av obelisken. Därför övergav man arbetet och turligt för eftervärlden är att man nu vet hur egyptierna knackade ut stora block ur klippan. Hur de sedan bar sig åt för att frilägga undersidan finns det många teorier om, men att de lyckades vittnar ju alla bevarade obelisker om. Sedan tillkom ju arbetet med att transportera dessa bumlingar långa sträckor och sedan resa dem. Detta måste ha varit ett väl inarbetat arbetssätt som bara blev effektivare med åren och den ofullbordade obelisken beräknas ha rekordtyngden 1000 ton!

Efter fotografering begav vi oss till utgången och de försäljningsstånd som fanns utanför ingången. Här passade Albin och jag på att komplettera våra inköp av minnessaker och presenter och vi satte oss sedan i rörelse till stadens största attraktion - Höga Dammen, som dämmer upp Nilen någon mil söderut. På vägen dit passerade vi över en äldre damm som engelsmännen byggde i början av 1900-talet. Vägen på toppen var mycket riktigt belagd med gatsten av granit från de lokala stenbrotten. Denna dammen fungerar alldeles utmärkt än i dag som vattenkraftverk, och när den stod klar 1912 beräknades den klara av vattenförsörjningen för jordbruket för många år framåt. Den gjorde ett gott arbete fram till 1950-talet då bristen på vatten beräknades bli ett problem i framtiden om inte en ny jättedamm byggdes. Efter 15 års arbete med hjälp från Sovjetunionen kunde den nya invigas i början av 1970-talet och den blev färdig i rättan tid. För i dag (år 2000) är inte befolkningen 10 miljoner som var fallet när den äldre dammen blev färdig, utan 60 miljoner, som alla skall ha mat ut Nildalens svarta mylla.

Vi närmade oss nu Höga Dammen och kunde till vänster om oss se den del av Nilen som ligger mellan de båda vallarna. Här "mellanlagras" vattnet innan det används till att producera elektrisk ström för andra gången på fyra kilometer. De båda dammarna svarar i dag för nästan 20 procent av den elektricitet som används i landet. När vi blickade mot söder där solen nu stod högt, såg vi den enorma konstgjorda sjö som blivit följden av att vattnet nu stoppats upp. Den heter Nassersjön efter den egyptiske president som beslöt att sätta igång bygget. Detta vattenmagasin sträcker sig hela 30 mil söderut och går några mil in i grannlandet Sudan. Djupet är på sina ställen över 100 meter, medan Nilen bara är som mest åtta meter djup. Alla de miljoner kubikmeter Nassersjön innehåller är guld värda för Egypten och hade det inte varit för detta vattenförråd hade det blivit svält under de två svåra torkåren i slutet av 1970-talet och i mitten av 1990-talet då många människorna i de södra grannländerna Sudan och Etiopien svalt ihjäl.

Vi körde nu ut på den väldiga vallen och steg ur bilen. Här var det rätt blåsigt, men inte kallt och turistbussarna var många, för detta enorma byggnadsverk var traktens stolthet och mest berömda plats. Ett italiensk par fotograferade oss när vi stod med ryggen åt staden och ansiktet åt Nassersjön, och i gengäld tog jag ett kort på dem på ungefär samma plats. Utsikten var magnifik norrut och i söder gjorde solen sjön till en enda stor glänsande vattenspegel. Vi lämnade detta världsberömda byggnadsverk och for tillbaka in mot staden och vi hade ett par timmar innan vi skulle äta lunch. Vi såg då till att bli avsläppta vid det som jag ville att vi skulle se utanför det ordinarie programmet - det nybyggda nubiska museet, som låg på en höjd inte långt från hamnen. Här skulle vi få ett exempel på hur förmågan att ge sig själv en extra slant är spridd enda upp på officiell nivå, vilket man väl får kalla ett statlig museum. När jag meddelade killen i biljettluckan att jag skulle ha biljetter för en vuxen och tre barn, blev det genast diskussion. - Hur gamla är barnen? - Går de i skolan? etc etc. Vi kom så småningom fram till att de gick i skolan och skulle ha "studeranderabatt". Men eftersom jag inte hade något "studerandeintyg" på detta skulle jag endast få rabatt för två barn och betala för två vuxna, vilket ändå blev billigare för mig. När han för tionde gången räknade pengarna och dividerade sade han: - En vuxen, tre studerande och tio pund till mig, och visade därmed öppet att han tog mellanskillnaden för egen del!

Inne i museet var det fint värre och praktiskt taget allt var byggt i den vackra rosa graniten från Assuan. Museet har bara varit öppet ett par år och föremål med nubisk anknytning har fraktats hit från det överfulla Egyptiska Museet i Kairo. Nu kunde vi se keramik från tiden innan faraonerna, då människorna ofta dekorerade sina krukor med båtar. Från ingången kunde vi sedan följa utvecklingen från stenålder fram till nutid. Också statyer av de fåtal kungar som kommit från Nubien passerade revy på detta moderna och smakfullt inredda museum.

Mellan Edfu och Kom Ombo passade vi på att pröva fiskelyckan från aktern på vår båt. De blev dock inget napp och kanske blev fiskarna skrämda av motorljudet. Drömmen att få en jättestor nilabborre på kroken gick därmed upp i rök, men vi var lika glada för det.

När vi vandrade mot hamnen tutade alla taxibilar som vanligt för att erbjuda oss skjuts, men vi avböjde alla. Till och med några kuskar frågade om en tur till staden i hästdroska var aktuellt, men det var det inte. Vi kom lagom till lunch och hade en timma på oss innan eftermiddagens program började: ett besök vid Philetemplet, en färd med segelbåt och ett besök på den botaniska trädgården.

Efter lunchen bar det av mot sjön mellan de båda fördämningarna. Motorbåtar för ungefär tjugo personer fraktade turisterna till ön därute och framför oss i kön hade vi ett gäng piker från Norge som reste med "Egyptenrejser" som de stod på ett plakat tillsammans med norska flaggan. Vid överfarten hade vi som vanligt en gräddfil med egen båt som vi kunde stiga på direkt. Efter en stund var vi framme vid ön och strax efter landsättningen hälsade Tarik på en bekant som genom handslaget får en lämpligt stor backshiss.

Templen här har fraktats hit från sin ursprungliga plats på en ö som låg några hundra meter söderut, men nu ligger under vattnet beroende på den ökande vattenhöjden när den Höga Dammen stod klar. Byggnaderna är till största delen från den grekisk-romerska tiden i Egypten och en romerske kejsare har fått en byggnad uppkallad efter sig - Trajanus' kiosk, som har graffiti ristat på väggarna från alla turistbesök genom århundraden. Den stora tempelgården är asymmetrisk med sexton pelare på ena sidan och trettiotvå på den andra och alla mycket välbevarade. Strax nedanför "kiosken" passade jag på att plocka frön från ett vackert träd som växte där, för det är alltid intressant att se vilka som går att driva upp i krukor inomhus när man kommer hem. Efter en halvtimmas fri tid med fotografering hoppade vi på båten som Tarik hade dirigerat dit med sin mobiltelefon. Detta gjorde att vi kom därifrån snabbt och var hemma efter en stund för nästa begivenhet - en segeltur på Nilen.

Seglatsen började precis vid våran hotellbåt med oss fem som de enda passagerarna. De övriga ombord var ägaren vid rodret och en besättningsman. Det var nästan ingen vind, men trots detta sköt vi ut från land med skaplig fart. Jag hade meddelat att vi inte ville till den botaniska trädgården utan önskade ta oss en segeltur runt den stora ön Elefantine i stället, och så blev det. Så fort vi kommit ut en bit plockade Albin och jag fram våra fiskegrejor, för här måste man naturligtvis pröva fiskelyckan! I en affär hemma i Bagaregården hade vi köpt en grov nylonlina som vi rullat upp på två trävindor och två wobblar som föreställde småfiskar som vi nu hade som bete. I den lugna farten var det meningen att dessa skulle hålla sig på ett bestämt djup under ytan och det lyckade rätt bra. Sämre hade det gått ett par dagar tidigare när vi försökte fiska från aktern på våran hotellbåt, för hastigheten var troligen för stor och wobblarna höll sig mest vid ytan.

Vi hoppades nu att någon hungrig fisk skulle glufsa i sig betet och vi slängde ut revarna på var sin sida av båten, medan turisterna på de överfulla andra båtarna tittade storögt på dessa två fiskare som prövade lyckan. Om en fullvuxen nilabborre (Lates niloticus) som är en glupsk rovfisk på upp emot 25 kilo, skulle ha nappat är de ingen som vet hur det hade gått, men dom var tydligen inte på hugget denna dag, så vi fick inte något napp. Men denna seglats var en fin upplevelse ändå och vi slappnade av skönt efter förmiddagens tre utfärder. Albin och Björn fick dessutom förtroendet att sitta vid styråren en stund och hålla kursen på båten som var en så kallad felucca med spetsigt segel. Dessa nubiska farkoster är fantastiskt manöverbara och vi seglade mot vinden utan att kryssa! För mig med sjövana endast från köket på en Englandsbåt, verkade detta vara rena trolleriet. Vid ön södra udde fick vi sällskap av småkillar i små lådbåtar som kom paddlande i det lugna vattnet med små träbitar i händerna. Våran båt fick inget besök, men hos andra klamrade de sig fast vid relingen och sjöng olika sånger tills någon stuckit till dem pengar för att bli av med dem. Man måste beundra dessa försigkomna killar som i sina hemmagjorda farkoster tjänar ihop lite pengar. Den avslappnande seglatsen tog så småningom slut och vi stackade ägaren och hans gast med några pund innan vi steg iland. Vi hade nu resten av dagen för oss själva. För första gången vara vi ensamma i en större stad (Assuan med omgivningar har omkring 1 miljon invånare) och vi skulle se till att inte en minut gick till spillo. Barnen passade nu på att bada och ha skoj i poolen på soldäck och detta var nog den varmaste dagen av alla.

Björn hade bekymmer med att han hade för många egyptiska pund kvar, för dessa gick ju inte att växla tillbaka innan vi skulle resa hem. Detta faktum plågade honom nu trots att det var tre dagar kvar av resan. Därför var han nu på jakt efter en affär med cd-skivor med musik och liknande, för att kunna göra ett bra köp för de pengar han hade kvar. På eftermiddagen hade Ylva och jag sett en radioaffär vid hamnpromenaden, men när vi tog Björn med oss dit så fanns där inget att köpa som passade honom. Vi gick nu in på en mindre gata rakt upp från hamnen och hade turen att direkt stöta på basargatan där allt gick att köpa och sälja. På detta smala och mycket långa stråk mötte oss hela Orientens alla dofter och ljud. Här fanns kryddhandlare med sina varor vackert uppstaplade i färggranna pyramider och små affärer som sålde dagens rätt, som kunde vara rostad majskolv, kebab (pressat fårkött i skivor), kofta (avlånga köttbullar) eller någon vegetarisk rätt som falafel (friterade bollar av kikärtsmjöl). Det fanns också en hel del presentbutiker med priser som var mer modesta än de som fanns i anslutning till sevärdheterna. Vi passade nu på att öka vårt förråd av skarabéer som vi börjat bygga upp. Här fann vi för första gången dessa heliga skalbaggar i XL-format med en vikt på 5-6 kilo med dessa åbäken föll oss inte i smaken. Vi tog gott om tid på oss och hittade då flera andra originella exemplar som vi köpte. Själv var jag spekulant på en mindre groda som hade mist tre av sina fyra ben men mitt bud var i lägsta laget tyckte den unge försäljaren sedan han förgäves försökt hitta ett felfritt exemplar inne i sitt förråd.

Vi kom överens om att endast gå längs den ena sidan av gatan för att kunna ta den andra när vi gick tillbaka. Det blev lättare på detta sättet och när vi så småningom vände om (trots att inte gatan var slut) så hade vi alltså hälften av butikerna kvar att besöka.

Vid ett litet bord på ett gathörn satt en traditionellt klädd man omsluten av rök som luktade gott. Han sålde stora bitar av rökelse med olika dofter som jasmin, sandelträ, vanilj m.m. Han frågade var vi kom ifrån och sade sig sedan älska Sverige och människorna där. Han kommenterade Ylvas ljusa hår och lovade ett bra pris om vi köpte ett par doftande klumpar av honom. Vi plockade till oss en var varje sort och kunde känna aromen genom plasten de var paketerade i. Då priset var lågt köpte vi alla fem varianterna han hade i lager, vilket gjorde honom mycket glad. Han önskade oss all lycka och ett långt liv när vi strosade vidare.

Vid middagstid gjorde vi vanligtvis ett uppehåll i våra strövtåg och i den svalkande skuggan har vi här slagit oss ner för att inta förfriskningar. Temperaturen i Assuan var konstant ca 30 grader.

Albin gick in i en upplyst affär och blev förtjust i en skarabé men priset var alldeles för högt. Jag sade till honom att inte vara rädd att pruta fastän denna butik var lite elegantare än de övriga och med ett utgångsbud från försäljaren på 25 pund hörde jag Albin så småningom erbjuda honom 12. De kom överens om priset och det blev affär. - Jag lär honom att förhandla, sade jag till försäljaren, som svarade att det var bra att lära honom detta.

Affärer och filtar med varor på avlöste varandra och vi kunde se alla sorters grönsaker blandas med levande höns i burar. Färsk fisk från Nilen fanns också till salu och att de var färska kunde Albin konstarea då han såg att de rörde på sig. Störst var en mal på en 5-6 kilo, och det var just den som vi skulle fått när vi fiskade från segelbåten tidigare under dagen. Ylva köpte godis i en affär och fick ibland visslingar efter sig från killar. Efter en timma hörde vi en välkänd stämma ropa om rökelse till salu och vi hade då kommit tillbaka där vi började. - Oh it's you from Sweden again, konstaterade han och lyfte handen till hälsning. Hans "äkta" rökelse verkade vara parfymerat sågspån som färgats och pressats ihop till klumpar, men vad gjorde det när de luktade gott…

Vår basarrunda var ingalunda slut för den andra delen av gatan, den som gick söderut, hade vi inte besökt och nu vandrade vi in på den. Det hade nu blivit alldeles mörkt och endast ljuset från affärerna lyste upp gatan som nu fick ett orientaliskt dunkel över sig. Gatan steg dessutom i en backe och hade därmed en annan profil än den bit vi hittills besökt. En man i 50-årsåldern hade en liten affär med t-skjortor med olika motiv och frågade var vi kom ifrån. När vi svarat sken han upp men hela ansiktet och talade om att han minsann besökt Sverige för åtta år sedan på inbjudan av Svenska Vattenfall. - Har ni hört talas om staden Jokkmokk? frågade han, och det hade vi naturligtvis. Han berättade nu hur han varit där ett par veckor i juni och han hade sett midnattssolen och samerna med sina renar och färgglada dräkter. Han kände också till att Jokkmokk var en marknadsplats som vintertid kunde jämföras med basaren där vi nu befann oss. Han drog fram en svart t-skjorta med namnet "Egypt" broderat på bröstet och Albin köpte den för 20 pund. Vi tog adjö och gick vidare efter ytterligare ett märkligt möte, där biskop Gärtners amerikanske bekant var det första.

I en bod som inte var mer än två meter bred lyste det vackert och vi gick fram till disken för att se vad som bjöds. Jag fick då se en pappkartong vid mina fötter och i den låg det två sköldpaddor plus några salladsblad. Innehavaren noterade min nyfikenhet och jag tog upp en sköldpadda för att titta närmare på den. - Den sover nu, sade försäljaren och nu hade Albin också blivit intresserad. Jag fick nu ett pris på båda två och när jag förklarade att jag inte kunde ta in dem i mitt hemland visade han att man bara behöver en plastpåse med några lufthål i så gick det galant! Efter att ha börjat på 200 pund styck, var han strax nere i 120 pund - 330 kronor - för båda. Han blåste på den ena för att få den att sticka ut huvudet och visa sig, men resultatet uteblev för den hade antagligen sovit sött och ville inte bli väckt. Det blev ingen sköldpaddsaffär av, men troligen hade vi kunnat få dem för 100 kronor styck.

Nu var klockan sju på vällen och vi gick ombord och fick oss en rejäl måltid som denna gång bestod enbart av egyptisk mat. Vi fick mycket kyckling och vegetariska gratänger, men till min besvikelse fanns det ingen kofta, de avlånga köttbullarna som jag ätit i en hel vecka den gången jag var i Kairo. Däremot fanns det pannkakor vilket speciellt Björn och Albin uppskattade. Kvällen innan hade det varit egyptisk afton i nattklubben och de som köpt (eller hyrt) egyptiska kläder, hade dessa på sig nu när menyn var egyptisk. Som en avslutning på denna resa dansade och sjung serveringspersonalen och kockarna(!) och bjöd upp gästerna i matsalen till en långdans på ett led med en trumslagare i spetsen. Detta var onekligen ett trevligt och ovanligt inslag för oss västerlänningar, där till och med ett par annars så stela tyskar hängde med i dansen. När vi var mätta gick vi till våra rum, men staden därute lockade och vi gick snart ut igen. Ylva köpte godis i en kiosk och jag tog ett foto av henne och Albin, medan Björn inte ville hänga med efter ett tag och gick tillbaka till båten.

När vi strosade längs strandgatans affärer stötte vi på en gammal bekant från basaren igen - han som varit i Lappland. Vi stod och språkade en stund och han gjorde reflektionen att vi hade så mycket snö uppe i Sverige och dom har så mycket sand härnere, vilket ju var riktigt! På min fråga mindes han också sångaren Jokkmokks-Jocke, men han hade bara sett en affisch av honom och inte hört honom sjunga. Vi tog farväl ännu en gång och nu gick också vi tillbaka till båten för att tillbringa den sista natten där. För morgonen därpå skulle det bära av norrut och sedan österut mot Röda Havet, där vi hade startat fem dagar tidigare.

Dag 6 måndag 21 februari

Landsvägen norrut

På måndag morgon packade vi ner vårat pick och pack och lämnade skeppet som varit vårat hem i fyra dagar och fyra nätter. Vi hade haft behaglig tid ombord och komforten hade varit mycket hög på detta nybyggda kryssningsfartyg. De lediga stunder vi haft hade varit sköna, med utsikten från soldäcket under dagtid som en verklig höjdpunkt.

Halv åtta hämtades vi av en minibuss och vi blev presenterade för den chaufför som skulle ta oss hela vägen till Hurgada, en tripp som skulle ta hela dagen. Han talade inte så bra engelska men det lilla han kunde räckte till. Utanför Assuans officersklubbs byggnad ställde vi in oss i en rad av fordon, för nu var det åter en konvoj med militär eskort som gällde. En av soldaterna placerade sig i framsätet med sin kulsprutepistol och klockan åtta satte sig alla bilar och bussar i rörelse. Det var tydligen inte så att de olika fordonen måste hålla sin plats i konvojen, förvåranbuss satte hög fart och körde om flera andra Värmen började så småningom bli rätt hög i bussen, men vi hade luftkonditionering som reglerade temperaturen bra. Föraren tycktes inte bry sig om värmen för han satt hela dagen med en tjock skjorta och en jacka på sig mitt i solen. Som nubier var han ett talande exempel på hur dessa kan uthärda värme utan svårighet. Man förstår att hans förfäder var stommen i den egyptiska krigsmaktens fotfolk som stred mitt i den brännande solen.

Assuan försvann rätt snart och den sista bebyggelse vi såg var de hus som klättrade upp mot bergen som norr om staden bara låg ett par hundra meter bort. Därefter var det rena landsbygden som tog vid och vi befann oss nu mitt i det jordbrukslandskap som vi förut sett från båten. Vi åkte på huvudvägen norrut på östra stranden och den var tvåfilig och korsades med jämna mellanrum av järnvägsspår där det gick tåg lastade med sockerrör från fälten. Vid ett tillfälle under båtfärden hade vi sett ett sockerbruk på västra stranden dit liknande transporter gick. Hastigheten vi höll var mycket varierande och när spåren korsade vägen måste bussen i det närmaste stanna. Då och då passerade vi militära kontrollstationer där soldaten vinkade åt sina kamrater som stod på post. Efter ett par timmars körning var vi framme vid en bevakad rastplats och här tog vi farväl militären. Här fanns en liten affär med krimskrams och förfriskningar och en välbehövlig toalett för de som varit oförsiktiga att dricka för mycket i värmen. Uppehållet skulle vara en halvtimma och då tog Albin och jag tillfället i akt att göra en promenad utmed åkrarna på en stig i riktning mot Nilen. Där borta fanns det en palmdunge där några kor stod och idisslade och dit tyckte vi det skulle vara intressant att komma. När vi hade kommit hundra meter ut blev vi dock anropade av militären att vända tillbaka, så det blev inte något besök hos en nilbonde.

Vi satte oss åter i rörelse och det folkliv vi förut sett på avstånd befann sig nu bara ett tiotal meter bort. Mil efter mil passerade revy och bebyggelsen efter vägen upphörde aldrig, den bara varierade. Här och var, speciellt där åkrarna sträckte sig långt bort, passerade vi broar över kanaler som förde vattnet bort till bergen i öster. Överallt stod pumpverk och bevattnade åkrarna och det är en lycka för egyptierna att de har så stora oljetillgångar att de kan producera sin egen bensin och brännolja.

Vid ett tillfälle ropade chauffören: - Kamal! - Kamal! och pekade med tummen bakåt, men vi såg inget och förstod inte vad han menade. När han ropade en andra gång en stund senare pekade han på lastbilen framför oss där ett dussin kamelhuvuden tittade fram över flakets höga lämmar. Han förklarade att djuren var på väg till marknaden för att säljas och att de tillhörde de något mindre kamelerna från södra Egypten som är betydligt snällare än de som finns i norra delen av landet.

Så förflöt förmiddagen och vid middagstid kom vi fram till en trakt som vi kände igen - Luxor. Vi blev körda till en restaurang inte långt från stadskärnan, och här skulle vi äta och så småningom återsamlas inför den vidare färden österut. Restaurangen hade inte öppnat ännu, så vi hade tid att se oss om i grannskapet. Vi tog en promenad runt ett kvarter där det fanns en skola och gatan vaktades av militärer som hälsade oss glatt, för hit kom aldrig några turister. När vi en stund senare kopplade av på trottoaren vid restaurangen lade jag märke till att byggnaden mitt emot var kontoret för egyptiska Informationsministeriet och då måste ju jag som journalist gå in där och se vad de gjorde. Jag kom in på en gård och några män tittade undrande på den turistklädde tatuerade mannen. Jag förklarade att jag var journalist och var intresserad av att veta vad de sysslade med här och önskade tala med deras chef om han var anträffbar. Chefen var tyvärr borta ett ärende, men jag visades ändå ner i bottenvåningen där en grupp kvinnor satt i ett rum och hade böcker uppslagna framför sig. Detta var biblioteket och kvinnorna deltog i en vuxenutbildning för att öka läs- och skrivkunnigheten i provinsen. Vid en bred uppfart mot gatan satt två män och läste tidningar och min ledsagare pekade på dem och sade: - Och här har vi säkerhetsavdelningen. Chefen anlände nu och han var i motsats till de andra klädd i vit skjorta och slips. När han fått ser mitt internationella presskort hälsade han mig välkommen men ursäktade sig genast med att han måste ringa ett samtal som tog några minuter. Jag ropade till mig barnen från andra sidan gatan och gick ner i bottenvåningen med dem just när chefen kom tillbaka. Han pekade på en öppen dörr där en kvinna satt och sov med huvudet mot skrivbordet och förklarade att denna avdelningen kontrollerade alla tv-program som producerade i regionen. "Det verkar inte produceras mycket just nu", tänkte jag för mig själv. Vi kom så in i biblioteket med kvinnorna och chefen visade mig runt och presenterade den litteratur som fanns i hyllorna. Det var mest häften med sagor, religiösa anekdoter och fosterländska skrifter om krigsmaktens heroiska kamp. Albin tog ett foto på chefen och mig med de studerande kvinnorna i bakgrunden och vi tog farväl för att gå över gatan och äta lunch.

Nu hade den flotta källarlokalen öppnat och vi åt en buffé av ris, kyckling m.m. men det var dyrt, mycket dyrt. Kanske fanns det en överenskommelse mellan resebyrån och krogen så att resenärerna fraktades hit utan att kunna välja. Hur som helst fick vi reda på att konvojen skulle starta klockan två, vilket gav oss ett par timmar att vandra runt i Luxor.

Halvvägs till Röda Havet stannade vi på en stor bevakad rastplats mitt i ödemarken. Där kunde vi äta mellanmål och dricka efter den varma färden i vår minibuss. Ylva och Albin passade sedan på att ta sig en ridtur på kamelryggen innan vi åkte vidare.

Det blev en intressant promenad och sedan vi gått efter huvudgatan söderut en stund vek vi av in till vänster för att se vad det fanns där. Vid ett tillfälle kom en liten kille fram till mig och bad mig läsa en engelsk text för honom, det var ett vykort till en adress i Essex. - Help me to write sir, bad killen och det hade jag inget emot, men han saknade tyvärr penna. Då jag drog upp min egen ur fickan bad han mig följa med så jag kunde få ett papper att skriva på också, men då sade jag stopp. Hans uppgift var uppenbarligen att på detta sätt locka turister till en butik i närheten som troligen ägdes av hans far eller en släkting. Efter hundra meter hade vi turen att komma till basargatan precis som i Assuan, men här var det den inhemska handeln som stod i förgrunden och några turistbutiker syntes inte till. Därför blev denna promenad extra intressant och i gengäld blev vi själva observerade med visst intresse från människornas sida. När vi blev tillfrågade varifrån vi kom började jag variera svaret och sade: - Island, vilket inte gillades av Ylva som alltid protesterade. För egyptiernas del spelade det ingen roll för detta var bara en artighetsfråga som alltid följdes av "välkommen", varifrån man än kom. Vi blev efter ett tag rädda för att gå vilse bland detta gytter av gränder och smågator för när värmen sätter in kan orienteringssinnet bli något sämre än vanligt. Vi höll dock kollen på klockan och begav oss västerut för att komma till huvudgatan vi kommit dit på och efter en stund lyckades vi få den i sikte. Vi gick då genom vanliga bostadskvarter och där fick vi en kille i 15-årsåldern efter oss som under ständigt pladder ville visa oss till en affär med vackra billiga saker att köpa. Han låtsades inte begripa att vi inte ville ha med honom att göra, men vi kunde inte heller klandra honom från att försöka tjäna en slant nu när det dök upp turister utanför hans dörr. Efter ett bestämt - "No backshiss" från min sida, gav han upp och vi hittade rätta vägen till bussen. En skoputsarkille med sin låda var på Björn för andra gången och ville putsa hans skor för ett pund, men fick nej, för Björn är bestämd när det gäller affärer.

Vi kom nu fram till konvojen och på utsatt tid dundrade vi iväg genom gamla Luxors bullrande gator. Snart var vi ute på landsbygden igen och efter en timma körde vi in i månlandskapet i bergen. Nu hade vi transportsträckan till Röda Havet framför oss och klockan var tre på eftermiddagen. Återigen började ödemarken dansa förbi utanför och vi ägnade oss åt att lyssna på musik och spela kort.

Efter ett par timmar var vi så framme på den bevakade rastplatsen där vi passade på att sträcka på benen och gå på toaletten (för två pund per person). De tre männen med kameler var kvar och nu fick Albin sin efterlängtade ridtur på detta så kallade öknen skepp. Ylva blev också sugen på en ritt och hon klev upp på den andra. Björn däremot var inte intresserad. Jag bad skötarna att stanna djuren bredvid varandra och passade på att bränna av ett par foton för albumet därhemma. Därefter gick djuren en liten sväng bort från husen men var snart tillbaka. Åter var det dags att dra vidare och vi avverkade de sista femton milen till vårt hotell vid Röda havet medan solen höll på att gå ner. Framme vid kusten såg vi vad mörkret dolt för oss när vi startade härifrån tidigt på morgonen för fem dagar sedan - alla de hotell som håller på att byggas. Det var inte fråga om några dussin utan säkert hundra ofärdiga turistpalats som stod där i sin ensamhet i det kala landskapet. Ett fåtal var färdiga men de flesta liknade gråa borgar med svarta gluggar som spökligt avtecknade sina i siluetter mot sanden, havet och den röda himlen.

Med tanke på att alla dessa jätteinvesteringar måste ge avkastning gjorde jag reflektionen att det knappast blir några lågprisalternativ för turister här i framtiden. Björn slog huvudet på spiken när han gav området namnet "Utsugarkusten" och han hade troligen inte lyckats glömma sina dyra drickspengar till bäraren på flygplatsen.

Vi passerade nu den gamla stadsdelen i Hurgada och här hade kvällslivet börjat. Snart var vi framme vid hotellet och vi tackadevåranchaufför. Han skulle nu köra tillbaka till Assuan under natten(!) och jag bad honom vara försiktig under detta långa arbetspass som redan hade varat i tio timmar.

Vi fick snabbt ett par rum inte långt ifrån där vi bott förut och efter att ha kastat in väskorna skrek vi alla efter mat. Vi kunde nu äta oss mätta efter den långa dagsresan och när vi bad om notan fanns som vanligt endast drycken upptagen. Jag frågade då om vi verkligen hade maten betald, och det hade vi enligt kyparen, för detta var antecknat på våra kort. För att var säker på denna saken bad jag honom ringa receptionen och kontrollera och den gav samma svar. Detta minskade våra utgifter avsevärt de nästan två dygnen här i Hurgada och jag mindes den middag vi åt är den första kvällen här och som kostat oss 420 kronor i onödan!

Efter maten var det dags att förbereda dykarexpeditionen, för alla grodfötter, snorklar och cyklopögon vi hade med oss skulle naturligtvis användas i Röda Havet. Vid ena kortändan av receptionsdisken kunde vi boka plats på en båt som skulle ge sig ut till en ö dagen efter och jag fick reda på var vi skulle stiga ombord. Mat och snorkelutrustning ingick i priset, men vi beslöt oss för att testa vårat eget material.

Dag 7 tisdag 22 februari

Dykning i korallreven

Efter frukosten morgonen därpå traskade vi iväg till hamnen ett par hundra meter bort och anmälde oss för utflykten. Där frågade man efter våra biljetter men det hade vi inga därför att ingen bad mig betala när jag bokade och då är det ju brukligt att detta sätts upp på räkningen som betalas när man lämnar hotellet. Detta var en god förklaring menade killarna (4 stycken) men de måste ha biljetter, annars gick det inte. Den båt vi skulle följa med var för övrigt fullbokad men en reservbåt skulle anlända strax. Björn och jag fick nu gå hela den långa vägen tillbaka till hotellet och där betalade jag (till en annan kille än dagen innan) efter att ha framfört mina klagomål att jag inte fått information om detta när jag bokade. Jag gjorde reflektionen att summan nu var lägre än den prisuppgift jag fått dagen innan. Tiden hade nu dragit iväg så att den ordinarie båten redan hade gått och inte nog med det, när vi återkom till hamnen hade reservbåten också stuckit iväg! De biljetter jag köpt visade sig dessutom var felaktiga och gällde en tur med en liten båt med glasbotten och nu förstod jag varför priset varit lägre. Jag blev irriterad och förklarade i klara ordalag att nu skulle vi ut på snorkling och det var deras uppgift att skaka fram en båt - nu! - No problems sir, svarade killen som hade hand om vårt "fall" och ringde därefter flera telefonsamtal. Jag förklarade också att jag under inga omständigheter skulle gå tillbaka till hotellet för att skaffa "riktiga" biljetter, för detta fick de ordna själva med receptionen. Sedan jag betalat mellanskillnaden verkade allt vara klart och jag kunde lugna ner mig en smula och småprata med killarna som hela tiden varit oberörda av min sinnesstämning. På min fråga när båten skulle komma blev svaret: - "alldeles strax", men jag var införstådd med de österländska tidsbegreppen och befarade det värsta. Denna gång kom dock mina farhågor på skam, för det dök upp en båt rätt omgående som vi gick ombord på och strax tuffade vi ut på sjön i god fart.

På vägen ut till korallreven vid ön Giftun passade vi på att bekanta oss med besättningen. Kocken och matrosen lärde oss det populära spelet "Basra" som är egypternas svar på poker. I gengäld fick de en lektion av oss i "Casino".

Detta exempel på hur saker löser sig till slut är typiskt för Orienten och vi stötte på detta flera gånger. Det är ingen större idé att lägga sina västerländska värderingar till grund för problemlösningar här nere, för då gör man en haltande jämförelse. En sak blev vi dock förvånade över och det var egyptiernas förmåga att hålla tider. Om detta är en något som bara människorna i servicesektorn har lärt sig för att vara västerlänningar till lags är svårt att svara på, men faktum var att alla tider med avgångar och hämtningar med bussar m.m. hölls perfekt.

Ute på havet var det kyligt, vilket jag förutspått och därför hade jag tagit på mig en vindtät jacka. Båten var inte stor men heller inte fullsatt varför vi hade gott om plats att röra oss på. Medpassagerarna var polacker och tyskar och flera hade halvvuxna barn med sig. Vi förstod senare att denna båten kom från ett annat hotell och hade dirigerats dit för att hjälpa till att plocka upp oss fyra strandsatta turister. Att den inte kunde erbjuda snorkelutrustning gjorde inget, för vi hade juvåranegen med oss. Dessutom var båten snabb och inom en halvtimma hade den kört ikapp flera andra som var på väg till samma mål - den stora obebodda ön Giftun, med sina berömda korallrev där fanns fiskar i alla regnbågens färger.

Efter en knapp timma var vi framme och ankrade upp vid sidan av andra båtar och förtöjde i en annan båt så att besättningen kunde röra sig däremellan. Nu plockade vi upp våra snorkelgrejor och Björn, Albin, och jag slängde oss i havet ifrån båtens akter. Ylva däremot var inte pigg på ett dopp och valde att stannar kvar ombord och fick då uppgiften att fotografera oss snorklare. Det första jag märkte när jag låg där i vattnet (som var rätt vågigt) var vilken dålig kondition jag hade. Några tiotal meters effektivt sprattlande med grodfötterna fick kroppen att kännas helt utmattad till min stora förvåning. En liknande erfarenhet gjorde Albin som i likhet med mig nöjde sig att snorkla runt båten. Jag såg ett stort stim klarblå fiskar alldeles under mig och Albin lyckades träffa på den ovanliga papegojfisken med sina starka käkar som kan krossa korall. Björn simmade iväg till revet ett tjugotal meter framför båten och undersökte livet under ytan tillsammans med ett halvt dussin andra grodmänniskor. Efter ytterligare en tur runt båten kom Albin ombord igen och strax efter honom kom Björn.

Nu var det snart lunch för det började lukta gott från kabyssen och kocken och gasten gick över till fartyget bredvid med fyra portioner med dagens rätt - stekt fisk, potatis, sallad och en flaska kall öl. Jag förhörde mig om också vi skulle få mat och kocken förklarade att hade vi betalt för mat så skulle vi få, trots att vi var på en annan båt. Lagom till att vi hade torkat oss och bytt kläder kom maten fram och vi lät oss väl smaka. Sedan fanns det möjligheter att snorkla igen och besättningen lockade till sig ett helt stim med fiskar i olika färger som mumsade i sig bröd som kastades i sjön. Att stora skyltar på båten förbjöd detta saknade betydelse i sammanhanget och snorklarna fick roligt med dessa färgglada fiskar alldeles inpå sig.

Sedan var det dags att tuffa vidare till ön och där kunde man snorkla från stranden. När vi ankrat gick jag iland med utrustningen och började undersöka bottnen på ungefär två meters djup. Den bestod nästan enbart av sand, men jag hittade ändå flera vackra koraller som skulle passa bra till akvariet därhemma. Så småningom signalerade båtarna för återfärd och vi äntrade ombord.

Först att dyka ner i Röda Havets klara vatten var Björn. Fiskarna därnere hade regnbågens alla färger och omgivningen liknade ett akvariums. Vid ett strandhugg kunde vi snorkla från stranden och plocka vackra koraller till vår stensamling från våra resor.

På vägen tillbaka kom kortleken väl till pass och Björn, Ylva, kocken och en tysk tjej spelade länge och fick många intresserade åskådare. Kocken lärde ut ett egyptiskt spel som hette Basra, och med detta spelar man mycket om pengar i Egypten, förklarade han. Själv tyckte jag att detta spel liknade Svälta Räv. Tiden rann iväg och snart var vi hemma vid hotellhamnen igen. Klockan hade nu blivit drygt fyra på eftermiddagen och vi kunde vila ut på rummen.

På de timmar som återstod till kvällsmaten beslöt vi oss för att åka in till staden, den gamla delen av Hurgada som vi passerat med bussen. I backen ovanför hotellet väntade taxibilar och för tio pund (26 kronor) kördes vi dit. Själva stadskärnan var en gata som hade en avstickare åt havet till och själva folklivet fanns längs detta y-formade stråk. Vi steg ur taxin just i början av detta och vandrade sedan den högra sidan fram. Det var gammalt och nytt som blandades här och närbutiker varvades med exklusiva restauranger. I en kvartersbutik passade vi på att köpa stora buteljer Pepsi och Ylva bunkrade ett halvdussin av en kexchoklad som hon fattat tycke för tidigare. När vi så småningom kom till bebyggelsens slut med en öppen plats, fanns där ett stort märkligt pyramidformat hus. Det visade sig vara ett exklusivt "taxfree-varuhus" där dollarstinna turister kunde handla guld, silver, sprit, cd-skivor, parfymer och dyra presenter. Vi vandrade runt i alla tre våningarna och kunde konstatera att den som köpte någonting här måste antingen vara stollig eller mycket okunnig, så dyrt var nämligen allt som salufördes.

Vi gick förbi ett matställe på återvägen och Albin kände sig genast sugen på ostburgare trots att vi skulle äta ett par timmar senare. Han fick en jättestor för 3,5 pund (knappt tio kronor) och blev proppmätt!

Nu tog vi en "folktaxi" till hotellet. Dessa bilar plockar upp folk efter vägen och passagerare hoppar in och ut hela tiden. Filosofin är att finns det en ledig plats så skall någon erbjudas att åka med, och detta kan behövas om kommunala färdmedel inte finns. När vi passerade in genom hotellets ingång blev vi anropade av de vakter som satt vid ett bord efter ena sidan. En av dem kom fram och pekade på påsen med dricka och meddelade att det var förbjudet att föra in detta på hotellet! Vad skulle vi nu göra? Ställa ifrån oss påsen bland allt det andra som hotellgästerna hade fått ställa ifrån sig? Nej, vi beslöt att gömma flaskorna i några täta buskar ett femtiotal meter bort och hämta dem vid ett lämpligt tillfälle. Den kvällen fick vi endast läska oss med det vi drack till maten. Björn hade undersökt om vi kunde langa över påsen över staketet i närheten av våra rum, men just där fanns det en postering med vakter, så detta gick inte. Vad som återstod var smuggling genom list, och detta skulle vi genomföra dagen efter.

På kvällen spelade vi biljardspel en timma i en hall i anslutning till lobbyn och jag beställde in en Rom och Cola i baren. Efter att ha smuttat en några gånger kom jag att tänka på iskuberna i glaset, de var troligen fruset kranvatten! Jag plockar genast upp dem men de hade redan hunnit smälta en del. Att min mage inte skulle smälta detta blev jag varse redan efter några timmar då det började bubbla oroväckande i magen och jag fick en släng av lös turistmage. Två tabletter satte stopp för detta akuta skedet, som dock skulle göra sig påmint en vecka framöver.

Dag 8 onsdag 22 februari

Hemåt i natten

Morgonen därpå, som var den sista dagen på resan, enades vi om att åka in till gamla Hurgada ännu en gång, för där fanns fortfarande mycket kvar att se. Björn skulle dessutom försöka bli av med sina egyptiska pund och var spekulant på en stereoradio modell "bergsprängare" som han tittat på i en affär dagen innan. Nu strosade vi åter efter de livliga gatorna och middagssolen stod högt. Vad temperaturen beträffade så var det långt ifrån varmt. Tvärtom så blåste det en riktigt kylig vind från havet och de som hade planerat att sola på stranden denna dag fick nog ta på sig rejält.

Vi kom till affären och bad expediten ta fram bergsprängaren den till disken så vi kunde titta närmare på den. Han verkade dock sinnesslö och mumlade något om "problems" för det stod en monter i vägen som först måste flyttas på för att komma åt det som fanns i skyltfönstret. - Vad är det för problem? undrade jag, men fick bara en tom blick till svar. - Vill du inte sälja i den här affären eller vad är det fråga om? fortsatte jag, men den märklige expediten verkade vara någon annanstans. Vi lämnade då affären och för första gången i våra liv hade vi mött köpmotstånd från en försäljares sida!

Vi vandrade vidare och då vi vänt vid gatans slut kom vi så småningom till samma butik igen och beslöt oss för ett nytt försök. Nu var det en annan attityd från expeditens sida och han hade kommit ur sina dimmor och hamnat i verkligheten. - It's okey now sir, klämde han fram och plockade fram en likadan radio från lagret. Äntligen kunde det bli affär och Björn blev ägare till en japansktillverkad bergsprängare - för 800 kronor, dubbelt så dyrt som i Sverige.

Nu var det dags för lunch och vad var naturligare än att uppsöka stället med jätteburgarna. Vi slog oss ner allihop och blev mätta och belåtna efter sju burgare och dricka, vilket kostade oss en hundralapp. Vid ett besök i samma närbutik som dagen innan stötte vi på något ovanligt - en 5-piastesedel, som var värd ungefär 14 öre. Sådana småpengar såg man aldrig till i turistaffärerna. Vid slutet av gatan gjorde vi ett besök hos en läderhandlare och av honom köpte jag en livrem, - nyttosak nummer två denna dag, efter Björns radio. Därefter blev det folktaxi till hotellet.

Vi fördrev tiden på rummen och planerade hur vi skulle få in våra stora flaskor dricka som var gömda utanför ingången. Planen blev att låta Albin ta dem i ryggsäcken medan jag distraherade vakterna på något sätt. Vi gick ut Albin och jag och han plockade ner smuggelgodset i ryggsäcken och satte den på sig. Sedan började jag gå mot ingången, med honom ett stycke efter. Jag gick in genom glasdörrarna bort mot bordet med vakterna som hade besök av en kille som ringde i en telefon. Det var han som dagen innan sett till att vi fick en båt att komma med och vi skrattade igenkännande och skakade hand. Jag tackade honom och förklarade att allt avlöpte fint på våran båt. Medan detta skedde kunde Albin promenera förbi bakom mig utan att bli misstänkt för något. Allt hade klaffat perfekt, med oväntad hjälp av killen från hamnkontoret!

Ylva passade på att sola utanför rummet där den kringbyggda gården gav lä från havsvinden, medan jag försökte hitta någon vettig på tv:n bland alla tyska kanaler.

Efter utcheckningen klockan 12.00 spelade vi biljard igen (utan drinkar med is) och då vi inte fått reda på återsamlingstiden för hemresan fick jag ringa till den svenska resbyråns representant som fanns på ett annat hotell i trakten. Samtalet gjorde jag från ett telefonrum som betjänade av en tjej, en av de två som vi såg på detta stora hotell.

Den som en gång sett Nilen på nära håll får en upplevelse för resten av livet och önskar att komma tillbaka. Vid nästa besök kommer den att finnas kvar med sitt lugna vatten som glidit genom dalen i tusentals år...

Klockan kvart över fyra kom bussen och hämtade oss och vi stod sedan åter på flygplatsen. Ett sista försök att få en förtjänst av hemvändande turister gjorde killen som kastade på våra väskor på bandet och turligt för honom hade jag kvar några enpundsedlar. Vi passade på att köpa för våra sista pengar och vi gick förbi den stora pyramidformade "sparbössan" där man kunde göra sig av med småpengar. Att vi hade kunnat växla tillbaka våra egyptiska pengar när vi kommit hem visste vi inte då, för valutareglerna hade blivit ändrade sedan mitt förra besök sex år tidigare…

I den sista hallen fanns flera exklusiva affärer med guld och silver. Dessutom en affär för taxfree där stora skyltar meddelade att det inte fanns någon gräns för hur mycket man fick köpa! En snabb titt på prislapparna (alla i dollar) var avskräckande och whiskyn som på planet kostade 100 kr per liter kostade här det dubbla. Ett par från Stockholm lämnade just affären och kvinnan frågade vad det hade kostat. Mannens svar vittnade om en senkommen insikt av prisläget när han svarade: - Jag vet inte så noga, men råblåst blev jag i alla fall!

När vi gick ombord på planet var det redan mörkt och efter en timmas luftfärd passerade vi Kairo på 10 000 meters höjd. Trots spridda moln som skymde var det en fantastisk syn att blicka ner på Afrikas största stad där den badade i ljus. Några timmar senare var det dags för nästa metropol då vi strax väster om oss hade en grandios utsikt över Istanbul och kunde se Medelhavet, Marmarasjön och Svarta Havet på en gång. Över Polen kunde man se dussintals städer samtidigt som lysande sjöstjärnor mot en svart havsbotten. Efter ett kort uppehåll på Arlanda var det bara en halvtimmas färd hem och strax efter klockan ett på morgonen stod vi på Landvetter. Ett telefonsamtal fixade en billig taxi på direkten och innan vi visste ordet av stod vi hemma i hallen med våra väskor. Allt hade gått så fort att vi behövde tid på oss att smälta intrycken som formligen vällt över oss den senaste veckan. I motsats till våra tidigare sommarturer till Grekland hade denna vinterresa till värmen gett oss något helt annat. Ylva summerade resan suveränt när hon sa: - "Här fanns ju lite att titta på i alla fall och inte bara bada och bada".

Vem vet vad vi hamnar nästa gång, för bada kan man ju göra hemma…