Det var en gång en lugn vik av det stora havet. Här lade många fiskar sina ägg, som sedan efter några veckor kläcktes till små fiskyngel som sam omkring i sjögräset. Denna varma sommar fanns det tusentals ägg som höll på att mogna bland stenarna i det grunda vattnet. Flera av dem hade lagts av en fisk som heter sandskädda, och som har samma färg som den sandiga havsbottnen. Men ett av äggen liknade inte de andra. I stället för att vara grått till färgen var detta mörkare, och när fiskynglet kläcktes visade det sig att det hade mörka hår över hela kroppen, och detta hade inte någon fisk haft före honom. Han var en kille det kunde de andra fiskarna konstatera, och han fick namnet Algot. Hans syskon tittade på honom och sa: - Vår bror Algot är luden och mörk, hur skall han kunna gömma sig i sanden som vi andra när de stora farliga fiskarna kommer och vill äta upp oss?
Men Algot klarade sig bra ändå, och fick med tiden lära sig många olika trix för att gömma sig på andra sätt i stället, och hans favoritgömställe var en liten grotta under en stor sten. Där låg han ibland och kikade på hur de andra fiskarna lekte gömme och grävde ner sig i sanden utanför, men själv kunde han aldrig vara med, för han syntes för tydligt med sitt svarta hår, och skulle vara lätt att upptäcka om de farliga fiskarna skulle komma Så en dag hände det något alldeles förfärligt. När Algot en dag hade lämnat sin grotta för att äta lunch blev han fångad i ett stort fisknät som kom farande efter bottnen, och han blev hissad upp på däcket till en stor fiskebåt. Han hade aldrig varit ovanför ytan förut, och nu fick han plötsligt känna hur det kändes att få massvis med luft genom sina gälar, där han låg och sprattlade tillsammans med sina olyckskamrater som fångats i samma nät. Detta var en mycket obehaglig upplevelse. Männen i båten tittade förvånat på den konstiga håriga fisken och sade till varandra: - En sådan fisk har vi aldrig sett förut och den ser inte god ut, så vi vågar inte äta upp den. Kanske kan vi sälja den håriga fulingen till museet och få pengar för honom i stället. Efter ett par timmar hade båten tuffat hem och lade till i hamnen släpptes han ner i en plastdunk med vatten, sedan skruvades locket på så han inte skulle smita ut, och slutligen langades dunken upp på ett lastbilsflak. Nu bar det av till staden. Resan tog över en timma, och den gropiga vägen fick lastbilen att guppa upp och ner så dunken for fram och tillbaka på flaket. Men efter ett tag blev vägen bättre, och dunken låg still. Nu stannade bilen framför ett stort hus, och en man kom ut och tittade på Algot. Mannen såg glad ut och nickade för sig själv, och därefter gick han bort till de två männen och skakade hand med dom. Nu förstod Algot att han var såld Nu hamnade han alltså i ett stort akvarium, och där fick han simma omkring bland många andra olika sorters fiskar, men ingen av dem liknade honom, och ingen av dem kände han sedan tidigare. Varje dag kom det massor med folk och glodde in genom glasrutan, för ryktet om den nya fula fisken hade spritt sig i hela landet, och alla ville se honom. Busslaster med skolbarn stannade dagligen framför museet och släppte av sin levande last, som förväntansfullt vältrade in genom dörrarna likt en nyfiken buffelhjord. Så en dag kom ett par barn från staden och tittade på honom. Dom märkte genast att han kände sig ensam och inte trivdes, därför att han inte hade några fiskkamrater som såg ut som han gjorde. Därför beslöt de två att hjälpa honom tillbaka till havet. Samma kväll satt de hemma och gjorde upp en plan på hur de skulle kunna befria Algot, och det fans tre svåra saker de måste lösa. Det första var hur de skulle få upp honom ur akvariet. Det andra var hur de skulle transportera honom därifrån, och det tredje och svåra: hur skulle de få ut honom ur huset utan att någon såg det? Strax innan de skulle gå och lägga sig, hade de kommit på ett listigt och enkelt sätt att få ut honom ur det stora akvariet, och redan nästa dag satte de sin plan i verket. Alldeles innan stängningsdags tog de en håv som de gömt under sina kläder och håvade upp Algot ur hans glasfängelse och placerade honom i en stor läskedrycksflaska som de hade med sig. Vaktmästarna tyckte inte det var något märkvärdigt att de två barnen hade en flaska läsk med sig, så ingen fattade misstankar när de båda promenerade ut tillsammans. Senare på kvällen gick de så ner till stranden och släppte tillbaka honom i havet, i en vik där de ofta varit och badat tillsammans enda sedan de varit små. Turligt nog råkade det vara just den plats där Algot var född och där han hade sina syskon och kamrater. Alla dessa blev nu väldigt överraskade och glada när han kom tillbaka, för de hade trott att han blivit uppäten som fiskbulle för länge sedan. Nu hurrade dom, och önskade honom välkommen tillbaka, och han lovade dem att aldrig mer låta sig fångas i något fisknät. Allt detta hände för många år sedan, men kanske ligger Algot fortfarande och spanar under sin sten i den lugna viken, och minns hur han en gång klarade sig från att bli middagsmat, därför att han var den enda håriga fisken i hela världen.

Eskil

den närsynta fladdermusen

© 1994-10-30

De djur som flyger är av tre slag. Det är för det första fåglarna, för det andra insekter som flugor, myggor och trollsländor Den tredje gruppen är däggdjur och finns i hela tusen olika arter, men bara cirka tio hos oss här uppe i norr Storleken kan variera från ett halvt hekto till bjässar på flera kilo De äter allt från frukt och grönsaker, till insekter och färskt blod! Deras vingar är inget annat än tunt skinn som är spänt mellan fingrarna på deras stora framben Ibland kan man se dem flyga i kvällningen, och dom drar sig gärna till ljuset, för där finns det mat att hämta Dom har blivit allt ovanligare i vårt land, för de måste ha ett bra ställe att sova på under vintern, och vindar i gamla övergivna hus på landsbygden var förr i världen en utmärkt plats för detta Och djuret, som har fått ett dåligt rykte i alla sagor, är - fladdermusen Förr i världen avbildades den på väggarna i kyrkorna, där den fick bli en avbildning av det onda, för det har alltid varit något hemlighetsfullt med detta flygande, pälsklädda däggdjur. Men för människorna är de fullkomligt ofarliga där de flyger omkring på natten med sina vingar av skinn. Långt bort bland bergen där skogen står mörk och tät, fanns det en gång ett stort gammalt ihåligt träd Inne i detta bodde fladdermusen Eskil och hans familj Det var hans far, mor och alla hans trettio syskon, för fladdermöss har alltid många barn Varje dag hängde dom upp-och-ner i sina bakben och sov tillsammans med dom andra familjerna som bodde i detta höga trädhus När kvällen kom började alla vakna, för fladdermöss är ute på natten och jagar myggor och andra flygande insekter Fladdermöss ser väldigt dåligt, så dom letar sig fram genom luften genom att ge ljud ifrån sig, och när ekot kommer tillbaka kan dom få fatt i den flygande maten Eskil tänkte därför att om han kunde avvända sina ögon som andra djur, så skulle han kunna fånga sin middagsmat mycket lättare Att han grunnade på detta berodde på att en dag hade hittat ett par glasögon som någon tappat i skogen, och dessa tog han med sig hem till trädet. - Hurra! ropade han, nu kan jag skaffa mat snabbt och lätt, och han berättade för sina syskon och andra i trädet vilken bra jägare han skulle bli när han nu skulle använda glasögonen Men dom andra tyckte inte att detta var någon bra idé - Om vi fladdermöss behövt bättre syn, skulle naturen ha gett oss bättre ögon sade hans far, och vad tror du att du kommer att se? undrade han - Jo, jag hoppas kunna se vilka insekter som är dom fetaste och godaste att äta, och då tar jag dom först, svarade Eskil Men alla ruskade sina huvuden så att deras stora öron for fram och tillbaka, och tyckte att detta verkade vara ett konstig påhitt, som inte skulle lyckas Fram emot skymningen gjorde sig alla som vanligt klara för att flyga ut till nattens jakt, och även Eskil förberedde sig Han putsade glasögonen noga, men vad han inte visste var att dom var gjorda för en mycket närsynt person, och förstorade allt mycket kraftigt. Strax innan solnedgången tog han på sig dom och flög ut ifrån trädet, och det var en ovanlig syn som mötte honom Allt han såg var ljus och mörker, där kvällshimlen var det ljusa, och skogen det mörka, men han visste inte vad det var för någonting, för ingen fladdermus hade sett detta före honom När han flugit en stund kom han fram till den plats där han brukade jaga, och här visste han att det fanns gott om mat Nu märkte han också en flygande insekt, men han kunde inte genast se den genom sina glasögon Han gjorde sig klar att äta, och det vattnades i munnen på honom när han flög i den riktningen som maten fanns, och någon sekund senare kunde han också se en suddig bild av något Han öppnade sitt gap, där alla hans vassa små tänder nu blev synliga, och han gjorde sig klar att svälja den flygande godsaken som kom emot honom Men i nästa ögonblick blev han alldeles stel av skräck, och blodet kändes som is i hans lilla ludna kropp, inför detta fasansfulla som mötte honom Ja han blev så rädd att hans stora öron krullade ihop sig och liknade två russin på hans huvud, för emot honom kommer ett hiskeligt monster vars like knappast går att beskriva Det hade två jättestora mörka, glänsande ögon som hängde halvvägs utanpå huvudet, och en jättestor snabel med taggar på stack fram som ett spjut mitt i det fula ansiktet Därtill kom en stor avlång kropp, och på varje sida om denna snurrade det en stor propeller, och förde ett fasligt oväsen Eskil gjorde snabbt en sväng i luften och lyckades precis undkomma detta hemska odjur just när det skulle spetsa honom, och han flög sedan raka vägen hem det snabbaste han kunde. Aldrig tidigare i sitt liv hade han varit så rädd När han kommit hem slängde han genast bort glasögonen, och under nattens lopp började hans syskon att komma tillbaka Då alla var samlade fram på morgonen frågade dom honom hur det hade gått att jaga med glasögon på sig, och då berättade han om sin hemska upplevelse Dom tittade alla på honom med stor förundran och öronen på dom slokade av rädsla så att dom liknade taxöron, för aldrig hade dom hört maken till hemsk historia När han berättat färdigt var alla var överens om att det nog var bäst att han i fortsättningen jagade utan glasögon, och Eskil svarade att han redan släng bort dom Efter denna dagen fortsatte alla att fånga och mumsa i sig insekter på det vanliga sättet som dom alltid hade gjort.

Men i många år efteråt berättades det om denna märkliga händelse, och historien spred sig bland alla fladdermöss i hela landet Men vad ingen av dom visste - och aldrig någonsin fick reda på - var att Eskil var den första och enda fladdermusen någonsin som hade sett hur en mygga såg ut på när håll.

Konrad

världens första karaff

© 1994-11-10

För mycket länge sedan levde nere i Afrika en kamel som hette Dromme. Han hette så för att han tillhörde dom kameler som bara har en puckel och kallas för dromedarer. Just därför hade han fått detta namn. Han levde tillsammans med sina syskon och föräldrar i en stor flock med vild- kameler, för dom var inte tämjda av människan, utan levde ett fritt liv på savannen alldeles vid kanten av öknen. Här fanns det gott om vatten och gräs, så därför hade dom alla ett rätt behagligt liv och kunde äta sig mätta varje dag. Men så hände det något som skulle förändra allt för dom. När dom vaknade en morgon vad det inte ljust som det brukade vara, utan bara ett matt sken kom från solen som annars brukade lysa klart Flocken stirrade upp mot himlen och frågade varandra var detta kunde vara för någonting, men ingen av dom kunde komma med en förklaring. Dom beslöt därför att fråga flockens äldsta kamel vad det bleka gula ljuset berodde på. Gammelkamelen hade levt i många år och var gråhårig och rynkig. Ingen visste egentligen hur gammal han var - inte ens han själv - och hans skinn hade blivit garvat i den varma solen under alla dom åren han hade levat, så han såg nu ut som en vandrande torr skinnsäck. Men han hade sitt förstånd i behåll och han var den av alla som hade upplevt mest, och han kunde svara på de flesta frågor som ställdes till honom. Han lade sitt stora håriga huvud på sned och började tala, och nu hade hela flocken samlats runt honom för att lyssna till vad han hade att säga - Jag har aldrig sett något sådant här förut, men jag tror ändå jag vet var det kan vara, och i så fall måste vi vara mycket försiktiga, för detta kan betyda obehag för oss alla om vi inte håller ihop och vet vad vi skall göra, sade han - Jag tror att detta är något som min farfar berättade för mig att han själv hade upplevt en gång när han var mycket liten, därför förstår ni att det är inte ofta något sådant här händer. Det vi ser är nog en sandstorm som håller på att blåsa upp, och har vi otur så kommer den hit till oss. Då tittade dom alla ut över öknen och såg hur sanden som virvlade upp höll på att förmörka solen, så att det blev mörkare för varje minut som gick. Gammelkamelen gav därför order om hur dom skulle göra innan stormen kom över dom. Alla skulle lägga sig ner så tätt intill varann som möjligt, och vända ryggen åt vinden. Under inga omständigheter fick dom tappa kontakten med dom som låg bredvid, för en sandstorm kunde i värsta fall vara i flera dagar. Som tur är har kameler en bra förmåga att vara utan mat och vatten många dagar i sträck, så detta skulle inte vara något problem för flocken. Dom lade sig alla ner, för nu började det redan flyga sand i luften och det var lika bra att gör som gammelkamelen sagt med en gång. Dromme råkade komma längst ut på raden och fick bara en annan kamel på sin ena sida, den andra var tom och där började nu sanden att blåsa in och torna upp sig vid hans sida. Alla fällde nu ner sina öron och lade sig ner att vänta på ovädret. Redan efter en liten stund var stormen så stark att ljudet överröstade allt annat. Det gick inte för någon att gör sig hörd ens till den som låg närmast, och hela tiden byggde sanden på så att dom med jämna mellanrum fick resa sig och lägga sig igen för att inte bli begravda. Sanden var så tät att det inte heller gick att se mer än en knappt en meter, och när Dromme vid ett tillfälle hade rest och skakat av sig all sand kunde han inte längre se någon av dom andra, men han låg hela tiden kvar på samma ställe som dom hade bestämt. Ingen vet hur lång tid som denna hemska sandstorm rasade, men när den började mattas av var Dromme mycket trött av brist på sömn. Han hade inte kunnat sova något på hela tiden för dom vassa sandkornen som hade svidit hans skinn och det hemska dånet som stormen hade farit fram med. Han reste sig nu upp och såg sig omkring, men han kände inte alls igen sig. På den plats där dom alla hade lagt sig ner fanns nu ingenting annat än sand så långt ögat nådde, och vad värre var - alla dom andra var borta!
Hade dom kanske alla flyttat sig utan att han märkt något? eller vad hade skett? Dromme visste inte vad han skulle tro när han började vandra iväg för att leta efter sin försvunna flock. I flera dagar vandrade han men inte ett spår av dom andra kunde han se, och allt eftersom tiden gick kom han till trakter dit stormen aldrig hade nått, och här fanns det vatten men inte något gräs att äta, utan endast höga trän med gröna lövkronor växte här. Han hade ingen aning om hur långt bort från sina vanliga trakter han var, men han förstod att några kameler knappast fanns här, men väl andra djur, av ett slag som han aldrig hade sett förut. Dom var långbenta och gula till färgen och hade ett mönster över hela den magra kroppen, och därtill en jättehög hals som sträckte sig flera meter upp i luften. Med dessa halsar kunde dom lätt nå de saftiga bladen i trädens kronor, men Dromme kunde inte komma åt något att äta, för han var inte tillräckligt hög. Han började känna sig hungrig och ledsen och satte sig i skuggan av ett stort träd och deppade. Då kom det en grupp av dom långhalsade djuren och började äta av trädet och dom fick strax syn på honom där han satt och såg olycklig ut. En av djuren - en flicka - frågade honom hur det var fatt, och han berättade då hela historien om den svåra sandstormen och hur han kommit vilse. Strax därefter började alla djuren - som hette giraffer - att ruska ner mat till Dromme som nu kunde få sig ett riktigt skrovmål för första gången på en hel vecka. Flickan hette Gira, och dom två slog följe när gruppen senare på dagen återvände till sin boplats där dom sov och hade vatten att dricka. Här fanns det också höga berg och värmen var inte alls så tryckande som den varit ute på det öppna fältet Dromme förstod att han var välkommen i gruppen och han trivdes alltmer i Giras sällskap. Efter en tid förstod alla att dom två hade blivit ett par, då dom höll ihop alla dygnets timmar Så småningom ordnade dom ett litet hem till sig där dom kunde vara för sig själva. De hittade en skuggig plats nära de branta bergen och här beslöt dom sig för att bo och bilda familj. Fram emot försommaren var det så dags för Gira att få en unge och det blev en pojke som dom gav namnet Konrad. Girafferna kom och gratu- lerade dem till deras fina barn, men de kunde inte låta bli att höja lite på ögonbrynen när dom förundrat fick se hur han såg ut. Han hade sin mamma Giras långa vackra hals, och sin pappa Drommes puckel på ryggen, och resten av hans kropp var en blandning av båda Ett sådant djur hade ingen sett förut, men dom var alla glada att han fått en hals som räckte upp till trädens kronor. Dessutom hade han ju en puckel där han kunde lagra näring så att han kunde vara utan mat i långa perioder, något som girafferna själva inte klarade av. Eftersom hans far var en kamel och hans mor var en giraff, kom Konrad att bli världen första karaff. Många år senare när han blivit vuxen tog han farväl av dom andra och begav sig tillbaka mot det land varifrån hans far en gång hade kommit, och sedan dess hörde aldrig någon av honom mer. Detta hände för många år sedan, och ingen vet om han någonsin kom fram.Vi vet inte heller om det ännu idag finns karaffer någonstans inne i dom okända delarna av Afrika. Men om det gör det, så får vi hoppas att dom har det bra och kan dricka och äta sig mätta varje dag.

Hasse

hajen som tappade tänderna

© 1994-11-12

Långt borta på andra sidan jorden finns ett hav som är det största i hela världen, och det heter - Stilla Havet. Nu skall ingen tro att det alltid är lugnt och stilla där, för ibland kan det rasa hemska stormar därborta, vilket alla sjömän säkert kan berätta om Här finns också många slags fiskar och andra havsdjur, och på vissa ställen är havet här så djupt att det är över en mil till botten! På detta kolossala djup finns säkert många djur som ingen människa någonsin har sett, och kanske aldrig kommer att få se, för så långt under vattenytan är det svårt att ta sig ner, till och med för undervattensfarkoster Bland alla dom olika slags fiskar som lever i dessa vatten, finns en vi alla hört talas om - hajen Dom flesta hajar är faktiskt små och helt ofarliga för människan, och en del som finns här vid våra kuster är faktiskt också goda att äta! Men dom vanligaste som folk kommer att tänka på när dom hör ordet haj är dom riktigt stora och farliga, som kan äta upp människor! Alla har vi säkert hört hemska historier om hur hungriga hajar har kalasat på människor rovdjur som lever av att äta upp andra fiskar, men ett undantag är den väldiga valhajen, som är jordens största fisk. Den äter bara räkor och andra smådjur, trots att den kan bli tjugo meter lång och munnen kan vara två meter bred! Bland köttätarna fanns det en gång en haj som hette Hasse, som sam omkring på rätt grunt vatten, där han hade gott om mat att välja på bland alla småfiskar som levde i stora stim bland korallreven Ibland kom en båt ditut och den hade en botten av glas, och däri kunde Hasse se massvis med nyfikna människor som stirrade ner i vattnet Så småningom hade han och alla dom andra fiskarna blivit vana vid detta, så ingen blev numera rädd när båten kom Ibland hände det att någon slängde ner en godsak till Hasse, och mer än en gång hade han därför tacksamt tagit emot en köttbit som kommit singlande ner i vattnet. Småfiskarna tyckte detta var alldeles utmärkt, för om han var mätt och belåten behövde han ju inte äta upp någon av dom!
Med tiden hade detta blivit det vanliga sättet för honom att skaffa mat, och det var nu så länge sedan han ätit upp en fisk att han inte längre mindes när detta var, eller hur den smakade Allt eftersom tiden gick hade Hasse blivit något av en kändis bland turisterna som kom och tittade på honom, och till och med dom dagar då dåligt väder hindrade deras besök, kom kaptenen som ägde båten dit och slängde till honom en munsbit, för han var rädd att Hasse annars skulle simma därifrån, och söka sig mat på någon annan plats Ju glupskare haj turisterna fick se desto mer belåtna blev dom, och kamerorna blixtrade i ett när Hasse öppnade sitt gap och svalde maten sedan han först visat upp alla sina stora, vassa tänder En dag hade en av besökarna en kokosnöt med sig som han hade borrat hål i och sög mjölk ifrån genom ett sugrör, och det råkade sig inte bättre än att den föll överbord just när Hasse simmade omkring därnere, och väntade på sin frukost När det bruna klotet kom nerdimpande i vattnet såg det precis ut som ett köttstycke, och Hasse tog därför som vanligt på sig sin hungriga, farliga min, öppnade sina käftar med alla tänderna, - och högg till!
Som alla förstår blev detta något annat än det vanliga, och alla i båten kunde med förundran se hur tänderna bröts av och spreds åt alla håll när dom slog emot kokosnötens hårda skal Det gick gått så fort att det inte ens gjorde ont, så Hasse blev bara förvånad när den ovanliga hårda maten kommit in i hans gap När han märkte att alla tänderna hade lossnat blev han ledsen Hur skulle han nu kunna hugga in i dom feta köttstyckena som han brukade få? Skulle han nu i fortsättningen få någon mer mat från människorna?
Kaptenen på båten blev också bekymrad när han såg vad som hade hänt Han tittade ner i vattnet där den tandlöse Hasse sam omkring och förvånat vande sig vid den nya känslan han fått när han slog ihop sina tandlösa käftar När några minuter gått fick kaptenen en idé Bland allt det som gick att köpa på båten fanns även färsk frukt, och detta kunde kanske vara ett alternativ till det sega köttet som han matat Hasse med varje dag. Han tog därför en stor banan och slängde i precis framför nosen på Hasse som genast mumsade i sig den, samtidigt som han gjorde några slag med sin kraftiga stjärt, för att verka extra farlig och glupsk!
Hasse tyckte att det inte smakade så tokigt trots allt, men det var inte lika gott som kött När kaptenen såg att bananen blev uppäten blev han glad, för nu kunde han i fortsättningen ge honom frukt i stället, och Hasse tvingades nu vänja sig vid detta. Det dröjde inte länge förrän han glömt av hur all annan mat smakade, så efter ett tag var han lika nöjd som förut Nöjda blev också småfiskarna som nu inte behövde vara rädda för att bli uppätna, och nöjd var mannen med båten som nu kunde visa upp världens enda köttätande haj som blivit vegetarian!
Detta gjorde att Hasse med tiden blev mycket berömd, och folk kom från alla håll för att se honom glufsa i sig äpplen och bananer Och har han inte slutat med detta så håller han fortfarande på att göra sina konster för turisterna någonstans i Stilla Havet.

Egon

gråsuggan som lärde sig simma

© 1994-11-13

Har du någon gång lagt märke till alla dom djur som finns under stenar? Hur kan det komma sig att dessa kryp föredrar mörker och fukt i stället för grönt gräs och solsken? Dessa frågor tog jag med mig till en god vän som bor i en stuga inte långt från skogen När jag börjar tala med honom ler han en aning och svarar: - En gång hade jag också sådana funderingar, och jag fick så småningom alla mina frågor besvarade. Jag kan berätta för dig om ett kryp från marken som skulle byta boplats, men som det inte gick så bra för. Vill du höra den berättelsen? - Ja tack! svarade jag, och då började han att berätta sin historia: - Alla djur som lever under stenar, bräder eller andra saker som ligger på marken har en sak gemensamt: dom trivs alla när det är fuktigt och dom flesta vill helst också ha det lite svalt i sitt bo. Bland dom som lever på detta sätt finns en grupp som ser likadana ut i dag som deras släktingar gjorde för många miljoner år sedan, och detta är - gråsuggorna Hur underligt det än kan låta så tillhör dom kräftdjuren fast dom aldrig lever i vattnet. Om man ser i en bok på hur djuren såg ut på vår jord för länge sedan, då märker man att många liknade de gråsuggor som finns i dag De flesta hade den typiska halvrunda formen på sin kropp, som snarare var en sköld som sköldpaddor har. Benen var små och många, och var gömda under det hårda skalet, som skyddade mot angrepp av andra djur Under några flata stenar vid en vedbod bodde en grupp gråsuggor, och bland dom en som hette Egon. Han hade fått tag på en bok där han läste om sina avlägsna släktingar och hur dom såg ut och levde på den tiden Han kunde sitta i timmar och titta på dom färgglada bilderna och ibland önskade han att han varit med på den tiden, för han trodde att han då skulle haft ännu fler kompisar än han hade nu, då det fanns massvis av olika slags djur som liknade honom den gången för länge sedan En sak var han speciellt intresserad av, och det var det faktum att dom flesta djuren han läste om hade levt i havet, där dom simmande eller kröp omkring på bottnen. Han och dom andra gråsuggorna kunde inte leva i vatten, men det skulle vara väldigt intressant att pröva på detta, tyckte Egon. Därför beslöt han sig för att försöka lära sig simma Nu fanns det ingen simskola för gråsuggor så han kröp ner till en damm som låg en bit ifrån hans hem. Han lade sig vid kanten och tittade på alla djur som simmade och dök mellan näckros- bladen Där fanns många olika sorters kryp och Egon märkte att alla inte behövde simma upp till ytan och hämta luft. Dom som måste upp och andas var larver av olika slag som med tiden skulle bli olika sorters flygfän - som myggor eller liknande Där fanns också dykarbaggar som inte var olika honom själv, fast svarta till färgen, och dom hade liksom Egon ett hårt skal. Dessa studerade han extra noga, för han förstod att luft måste han ju ha om han skulle vara under vattnet Egon började nu träna på egen hand i några vattenpölar. Där kunde han själv bestämma på vilket djup han skulle vara, och hur långt han skulle försöka simma Med tiden lyckades han lära sig att simma ganska långt, och nu skulle han börja träna på nästa spännande steg - att dyka ner och ta en titt under ytan. Även här lyckades han rätt bra tyckte han, men det var lite svårt att se under vattnet till en början tyckte han, för hans ögon var ju bara gjorda för att se på land Så kom den dagen då han beslöt sig för att dyka ner i den stora dammen och det var en förmiddag med vackert solsken. Nu skulle han säkert få se alla dom fantastiska saker som han sett i boken, trodde han.

Han var därför fylld av stora förväntningar när han dök ner i det okända, för han hade aldrig kunnat se ner till botten i den djupa delen av dammen, och det var där han hoppades finna mycket av det han hade sett på bilderna. Vad Egon inte kände till var att i en damm finns det flera djur som lever av att äta småkryp av olika slag som av misstag har hamnat i vattnet. Också här fanns sådana, men dom var för det mesta stilla och svåra att upptäcka, där dom låg gömda inne bland växterna och väntade på sitt byte Grodor och ödlor var djur som lever på detta sätt, men Egon hade inte sett någon av dom, för ödlorna kan hålla andan och ligga under vattnet länge, och grodorna är mest ute på natten Nu tog Egon ett djupt andetag och kastade sig ner i djupet. Redan efter ett litet tag kunde han se helt andra saker än vad ha sett i dom små vattenpölarna där han tränat tidigare. Här fanns massor av olika växter och också sniglar och många djur som han aldrig sett förut. Flera gånger tog han sig upp till ytan för att strax dyka ner igen till den nya spännande världen på dammens botten Vid detta laget var det flera djur som hade lagt märke till honom utan att han sett dom, och det var just dessa som levde av att äta smådjur som han. Ödlan och grodan hade med stort intresse låtit sina stora ögon följa honom där dom låg och lurade under växterna. Dom hade inte sett någon som Egon förut, men tyckte att han nog skulle smaka bra som mellanmål Nästa gång han kom nerdykande hade båda lagt sig på lur för att fånga honom, och det var grodan som kom först. Med blixtens hastighet kom den utskjutande från sitt gömställe och inom en sekund satt Egon fast i dess gap Men detta var inte vad grodan hade väntat sig när den skulle tugga till, för maten var hård som sten. Egon hade nämligen omedelbart rullat ihop sig så att han blev till en boll med kraftigt skal åt alla håll. Denna överraskning blev stor för grodan som bara äter mjuka djur som maskar och flugor, så den fann inget annat råd än att spotta ut det nya okända bytet Strax var detta gjort förrän också ödlan kom farande och försökte tugga i sig Egon, men med samma dåliga resultat: han blev utspottad igen!

Så snabbt han kunde tog han sig upp till ytan och kröp upp på land. Han hade verkligen haft tur som inte blivit grod- eller ödlemiddag. Och detta kunde han tacka sitt hårda skal för som alla gråsuggor har och som är ett minne från forntiden Simma och dyka det gjorde Egon aldrig mer, för han tyckte att nu räckte det med att titta i boken för att se hur hans förfäder hade haft det i vattnet för mycket länge sedan.

Valdemar

den hjälpsamma valen

© 1994-11-15

Långt uppe i Norra Ishavet finns det många ovanliga djur Att dom är ovanliga beror på att häruppe är det mycket kallt och alla djuren måste därför ha skydd mot kylan, för att inte frysa Det finns flera olika sätt att hålla värmen på, och det vanligaste är att ha päls som skyddar mot den kalla vinden De flesta djur som har päls här, lever också helt eller delvis i havet, och därför har dom också ett tjockt fettlager under pälsen som en extra varm undertröja Detta har till exempel isbjörnarna och sälarna, och sälarna har mest fett och kortare päls Sälen har en kusin som heter valross, och den är ett mycke stort djur som inte har någon päls alls, men den har så mycket tjockare fettlager i stället Det är bara dom djur som föder levande ungar - däggdjuren - som behöver något skydd mot kylan, medan fiskarna, räkorna, krabborna, och dom andra är helt anpassade till sitt liv i havet och lever på dom ställen där dom tycker temperaturen passar dom bäst Av dom som behöver extra skydd mot kylan finns det en grupp vi alla känner till mycket väl - valarna, och dom finns i världens alla hav Det finns många olika sorter, och deras storlek varierar också mycket, från mindre än två meter, som den lilla tumlaren utanför vår västkust, till trettiofem meter! som en fullvuxen blåval kan bli Den kan då väga 120 ton, och det är lika mycket som 50 stora elefanter!

Det har aldrig funnits ett större djur på jorden. Till och med den största av dinosaurierna var mindre än denne bjässe bland havens alla levande varelser En sådan blåval, fast inte så stor, hette Valdemar Han höll till en bit utanför kusten i norra Atlanten, just där ishavet börjar Det var sällan han såg till några människor, för i dessa trakter bodde inte så mycket folk, och dom som fanns här brukade jaga och fiska i havet Dom gjorde aldrig Valdemar något ont, och han hade heller ingen anledning att bry sig om dom, för de fiskar som dom fångade var rätt stora och inte sådana som han hade på sin matsedel, för han levde bara av småfiskar, räkor och andra kräftdjur, som det fanns gott om i dessa vatten När han ibland under sina utflykter råkade se några människor i en båt, sam han alltid ett stycke därifrån för att inte skrämma dom i onödan eller störa deras fiske Nu var det i början av våren efter en ovanligt lång och kall vinter I havet hade inte någon av djuren märkt någon skillnad i temperatur, men bland människorna på land hade det varit en svår tid Nu måste dom ut och skaffa mat, för deras vinterförråd var redan slut, och dom djur som dom brukade jaga på land hade inte ännu kommit till deras trakter Därför måste de ta sig ut på havet trots att vädret var hårdare än det brukade vara så här års. Detta gjorde fisket mycket farligt, men dom var tvungna att få fisk för att inte bli helt utan mat Valdemar såg hur dom rodde ut i sina små båtar, och den hårda sjögången gjorde att dom ibland försvann ner i vågdalarna Det tog dom lång tid att komma ut till den plats där dom brukade fiska, och nu hade vädret slagit om till regn vilket gjorde att sikten blev mycket dålig Valdemar beslöt sig därför för att ta det lugnt och ligga stilla och se hur det gick för dom innan han simmade vidare Nu hade det blivit så mulet att det inte gick att se något solljus genom dom mörka molnen och detta betydde att folket i båtarna nu kunde komma vilse då dom inte länge kunde veta åt vilket håll som kusten låg. De spanade förgäves efter land, och vinden kunde i värsta fall föra dom ut på öppna havet, och då skulle dom vara förlorade Valdemar däremot visste åt vilket håll kusten låg, för han hade som dom flesta djur i havet en mycket bra förmåga att orientera sig Nu förstod han att han var tvungen att gripa in till människornas hjälp Han måste försöka få dom att ro åt rätt håll, men han visste inte hur han skulle bära sig åt Han tog sig så nära båtarna han vågade och simmade sedan rakt mot kusten, men människorna låg kvar på samma ställe och förstod inte vad dom skulle göra. Flera gånger gjorde han samma sak, men ingen begrep att han menade att dom skulle följa efter honom Han måste därför göra något annat för att få dom att fatta Efter att ha grunnat en smula beslöt han sig för att simma alldeles nära båtarna från havssidan, och därmed mer eller mindre putta dom framför sig in mot land Människorna blev nu lite rädda när han blev så närgången och därför rodde dom bort från honom, i riktning mot kusten som dom inte kunde se När det gått en stund märkte Valdemar att dom rodde i rätt riktning utan hans hjälp, och då simmade han en bit ifrån dom och såg till att dom höll rätt kurs. Kanske hade dom till sist förstått vad han menade Efter mer än en timmas hård rodd fick dom nu land i sikte, och dom började alla hurra och glädje, och dom såg sina kvinnor och barn som hade gått ner till stranden för att spana efter dom När dom hade kommit iland välbehållna tittade dom ut mot havet, och där låg Valdemar och signalerade till dom genom att blåsa ut en hög vattenstråle genom sin näsa Då vinkade alla till honom, och då förstod han att dom tackade honom för att han räddat dom Historien om valen som hade hjälpt de nödställda människorna blev mycket berättad, och sedan den dagen har blåvalen varit ett högt aktat djur bland befolkningen efter kusten Detta hände för mycket länge sedan, men än i dag ber människorna i dessa trakter blåvalen om beskydd när dom skall ut på havet och fiska, för berättelsen om Valdemar den kommer dom aldrig att glömma.

Hugo

den nyfikna krabban

© 1994-11-17

Långt nere i Söderhavet finns det många fina sandstränder. Vissa är så långa att det inte går att se slutet på dom, inte ens i fint väder med klar sikt. Sanden är för det mesta alldeles vit, och vattnet håller en temperatur av ungefär 28 grader året om, för någon vinter finns det inte här nere!

På vissa öar, som är rester av stora vulkanutbrott för länge sedan, finns inte så mycket vit sand. Här är marken rödbrun i stället och kusterna är ofta branta med höga berg längre inåt land. Den mörka jorden, som är gammal söndervittrad lava, är mycket näringsrik, och det växer ofta mycket, så att flera öar har en skog som mycket tät och grön. Grönskan tar sig ibland ända ner till havet, och i ett sådant område, just där en liten bäck rann ut var det en mycket bra plats för allehanda djur att leva Några stora rovdjur lever inte i dessa trakter, men det finns gott om fåglar, kräldjur och spindlar Där hav och land möts finns det många olika djur och talrikast av alla på denna plats var krabborna. Dom är olika våra krabbor som bara lever i vattnet, för söderhavskrabborna kan också vistas på land, och där kan dom nappa till sig godsaker som inte finns i havet. Bland alla dessa landkrabborna fanns det en gång en som hette Hugo. Han såg inte ut som dom krabbor vi är vana vid, för han var ganska liten till växten, och hade inte några stora klor att nypas med. I stället var dom små, och bra att öppna frukter med, men han kunde inte öppna hårda musslor som våra krabbor gör. När det hade varit blåsigt väder visste krabborna att det ramlat ned många goda frukter från träden, och då brukade det finnas mat att hämta Dom måste dock akta sig för dom stora fregattfåglarna, för dessa kände också till att krabborna kom krypande i hundratal efter en storm, för fregattfåglar äter nämligen krabbor!

Hugo var därför noga med att spana upp mot himlen innan han tog klivet upp ur vattnet. Mer än en gång hade han sett hur andra som blev ivriga av en god frukt dom spanat in, glömde av att se sig för innan dom kröp iväg över stranden, och då hade havsfåglarna inte varit sena att ta för sig av det som bjöds En av Hugos egenskaper var att han var nyfiken och pillade på allt han såg. Det fanns inte ett enda tomt snäckskal eller kokosnöt som inte han hade undersökt med sina klor och åtta ben. En gång vad det en ilandfluten plåtburk som blev föremål för hans nyfikenhet, och en annan gång kunde det vara ett övergivet fågelbo som han undersökte Hans kamrater småretades med honom för hans nyfikenhets skull, men han lät sig inte påverkas av dom, utan fortsatte som han alltid gjort, för en gång när han var liten hade han hört en gammal klok krabba säga att: - Den som är nyfiken får reda på mer än andra, och blir klokare, och därför lever han längre då han vet hur han skall klara sig i livet. Dessa ord glömde aldrig Hugo, och krabban som hade sagt detta hade själv blivit mycket gammal tack vare sin nyfikenhet Därför hade han bestämt sig för att följa hans råd På sina nyfikna promenader hade han därför lärt sig mycket, och fått flera vänner bland dom djur som annars aldrig kom i kontakt med krabbor. När han träffade ett för honom okänt djur började han därför att prata med det i stället för att springa i väg Som varje liten krabba får lära sig, visste han sedan länge att dom farligaste djuren är dom stora fåglarna och en del stora fiskar, medan dom andra djuren inte kunde eller inte ville äta av strandens hårda krälande små skaldjur. Bland de nya bekanta som han hade fått, fanns en stor ödla. Denna hans ödlekompis bodde en bit inåt land, och där hade den gjort ett stort bo under marken med fler gångar och hålor. Den bodde modernt för den hade eget badrum också, för en av gångarna var grävd till bäcken, och där gick det bra att bada och dricka utan att behöva gå ut. När Hugo var på besök brukade han gå dit och doppa sig emellanåt, för trots att han kunde andas luft och vara länge på land, så måste hans kropp ha vatten emellanåt för att inte torka ut. Det hade nu blåst friskt för första gången på länge, så krabborna var rätt så hungriga när dom började kravla sig upp på stranden i jakten på mat. Nu på morgonen var det turligt nog lite mulet så det var inte lätt för fregattfåglarna att se dom när dom lämnade havet Hugo visste dock att om det plötsligt skulle bli bättre väder, med klar sikt, då vad det bäst att ha någonstans att ta vägen om man råkade bli observerad av dom glupska flygarna

.Alla började nu undersöka stranden. Somliga hittade något att äta redan där, med dom flesta fortsatte en bit inåt land där träden växte, för under dessa brukade dom hitta tillräckligt för att bli mätta för en tid framöver. När dom hittat något var det viktigt att inte börja äta med en gång, utan först hitta en plats där man kunde gömma för de hungriga fågelblickarna. En del glömde eller brydde sig tyvärr inte om att göra detta, för dom kände sig säkra när dom var många, och dessutom var ju vädret mulet Hugo som promenerat inåt land längs med bäcken hade nu hittat en stor mangofrukt. Han drog den med sig till ett ställe inte så långt från sin kompis ödlans bo, och där kunde han nu mumsa i sig den i lugn och ro Efter en stund började himlen klarna upp och fåglarna kom svävande över trädtopparna. Med skarpa ögon spanade dom efter ätbart på marken, och dom krabbor som inte brytt sig om att hitta ett gömställe, blev nu upptäckta med en gång Det blev ett våldsamt skrik och oväsen när alla fregattfåglarna kom dykande och krabborna springande försökte fly undan. Detta var just vad Hugo hade befarat, och han kunde blixtsnabbt kräla långt ner i ödlans hål, där han var i säkerhet. Där kunde han fortsätta att äta på den läckra saftiga frukten. Han själv däremot hade nu klarat sig från att bli mat tack vare att han var så nyfiken och hade blivit kompis med ödlan. Och han har säkert inte slutat att med detta, och lever troligen än idag sitt nyfikna liv på sin ö långt där nere i Söderhavet.

Gunnar

gräshoppan som flög vilse

© 1994-11-17

Långt nere i norra Afrika kan det hända ibland att människorna blir alldeles förskräckta när dom ser ett svart moln vid horisonten. Om det varit ett vanligt regnmoln hade dom troligen blivit glada i stället, för vatten är värdefullt i dessa torra länder. Om det svarta molnet inte innehåller vatten kan det i stället vara något som kan göra många av dom utfattiga över en natt, för då kan det vara dom hungriga, fruktade vandrings- gräshopporna som kommer. Dessa kommer ofta med flera års mellanrum och ställer till stor skada för bönderna då dom äter upp allt som kommer i deras väg. Det finns inte många saker som kan stoppa dessa enorma svärmar, som kan vara så stora att solen förmörkas. Deras antal kan ibland vara flera miljoner i samma svärm! Dom har rykte om sig att i sin jakt på mat kunna äta upp precis allt som går: allt grönt som växer på marken, och alla insekter som kommer i deras väg. För de kringvandrande boskapsskötarna som inte har något jordbruk kan dessa gräshoppor däremot bli en välkommen gåva. Det är helt enkelt mat från himlen som kommer och slår sig ner. Djuren är nämligen en delikatess att äta, och allt som behöver göras är att rosta dom som dom är över en eld. Alla barn hjälper till med att fånga så många som möjligt, i korgar, grytor, och vad som finns till hands. Sedan kan dom hållas fångna i flera veckor och på så sätt ge människorna färsk mat som är färdig att äta utan att behöva beredas När gräshopporna grillats över lägerelden tar alla för sig av kvällsmaten och det enda som inte äts upp är dom stora bakbenen, vingarna och huvudet. Att dessa gräshoppor har vingar gör att de kan flyga långa sträckor precis som dom hade varit fåglar. Är vindarna gynnsamma kan dom därför färdas många mil på mycket kort tid.
Mitt i en svärm med hundratusentals kamrater flög Gunnar. Han hade fötts tidigare på året och hade nyss lämnat sina syskon för att flyga iväg med den svärm han tyckte verkade bäst, och här var han nu över Afrika När dom närmade sig en bygd med bördiga åkrar som lyste gröna, beredde dom sig på att landa och äta, för man blir hungrig av att flyga Knappt hade dom börjat komma ner på lägre höjd över marken förrän dom kände en otrevlig lukt som kom emot dom. Det var människorna där nere som redan hade varnats för deras ankomst och nu hade de tänt eldar av gamla kläder indränkta i olja för att skrämma bort dom med den stickande röken Dom kunde inte göra annat än att flyga vidare och efter en timma hade dom kommit till nästa jordbruksdistrikt, och härliga växter stod inbjudande på åkrarna och bara väntade på att bli uppätna. Men även här hade folket förberett sig för deras ankomst, och alla hade gått man ur huse och bankade nu på kastruller och plåtburkar, visslade i pipor, rasslade med skramlor och förde ett väldigt oljud. Även här fick gräshopporna ge upp för inte kunde dom få någon matro i ett sådant oväsen, så de fick skrämda flyga vidare. Gunnar hade nu kommit lite i utkanten av sin svärm så han märkte inte att huvuddelen nu ändrade kurs och tog en annan väg nu när dom inte kunde landa på detta bullriga ställe. Efter en stund var han helt ensam och när han såg mot horisonten var dom andra helt borta. Från och med nu fick han klara sig själv det förstod han, och det kändes lite pirrigt för han hade aldrig varit ensam förut. Han landade på marken som här var ökenartad med endast några torra buskar att äta på, men dom dög som färdkost, och efter en god nattsömn kunde han fortsätta österut mot soluppgången. Men detta var åt alldeles fel håll, fast det visste han inte I fyra dagar fördes han vidare med vinden på hög höjd över öknen, och detta var jordens största öken - Sahara - fast det visste han inte heller På femte dagen såg han ett jättelångt grönt band med en blank sträng i mitten, som avtecknade sig mot den ljusa sanden. Han dök ner och landade och då fick han se att det var en stor flod med gröna fält på båda sidor. Floden var nämligen Nilen som är världens längsta flod, fast det visste han inte. Här kunde han äta så mycket han ville trodde han, för det verkade inte finnas några andra gräshoppor här, och inga farliga människor heller. Bara ett par kvinnor som tvättade kläder, och några barn som lekte vid ett lerhus med platt tak. Runt de gröna fälten gick det mindre kanaler med vatten som leddes in från floden, och i dessa vimlade det av flugor och sländor av alla slag, och längs stränderna växte det tjockt med saftig vass med en vippa längst upp som fladdrade i vinden och såg ut som en rävsvans Detta var faktiskt gräshoppornas favoriträtt, men dom hade varit svåra att hitta några tidigare, när han var i sällskap med hundratusentals hungriga kompisar. Det fanns också en mycket tjockare vass med en stor knopp längst upp, och en sådan växt hade han aldrig sett förut. Denna hette papyrus, och användes av folket längs floden för att göra papper att skriva på, fast det visste han inte Nu fick han också se att det faktiskt fanns andra gräshoppor än han själv i gräset längs kanalerna. Dessa tittade undrande på honom och dom liknade honom inte riktigt heller, för Gunnar var lite större, och hade mycket längre vingar, och efter ett tag kom några fram och frågade var han kom ifrån. Han svarade då att han var norrifrån och hade kommit bort från sin svärm, men i själva verket hade han kommit västerifrån, fast det visste han inte - Du behöver inte bekymra dig för dom längre, sa dom till honom, för här finns gott om mat för oss alla, och bättre ställe kan du inte hitta. Gunnar blev mycket glad när han fick ett så fint mottagande i det nya landet, och han kände sig välkommen med en gång. Bland dom andra gräshopporna blev han mycket populär genom sitt annorlunda utseende och han var alltid omsvärmad av gräshopptjejer som ville att han skulle berätta allt om sig själv, och var han kommit ifrån. Men i själva verket ville dom något helt annat, men det förstod han inte ännu. Inte förrän någon av hans kompisar kom med idén att han skulle ta någon av tjejerna till sin, och bilda familj. Så småningom gjorde han också detta och han fick massor med barn, för det har alla gräshoppor I resten av sin levnad bodde han nu här, och han fann sig väl till rätta i det nya landet, och på kvällarna fick han ofta berätta för alla gräshoppsbarnen i hela trakten om sitt födelseland långt där borta, och hur han flugit ensam över den stora sandhavet. Nu har många år gått och ännu i dag kan man se på gräshopporna efter floden att alla inte ser likadana ut. En del har nämligen vingar som är lite längre än de andras, och dom är det levande beviset på att en gräshoppa som hette Gunnar flög vilse och kom hit för många år sedan. Och hans ättlingar kommer säkerligen att finnas där i många år framöver, vid det breda gröna bandet med den glittrande strängen som banar sig fram genom öknen.

Tage

tvättbjörnen som använde tvål

© 1994-11-18

Alla har vi väl hört talas om tvättbjörnen. Den är en pigg liten krabat som finns i Amerika. Egentligen är den inte alls någon björn, och den är mycket mindre än dom riktiga björnarna. Den är faktiskt inte större än en hare En gång i tiden levde tvättbjörnen i skogen, där den livnärde sig på olika slags mat. Fisk tyckte den dock mest om, och ville man träffa på en tvättbjörn ute i naturen var det säkrast att söka sig till en bäck eller liten å, för där var det troligast att den höll till Sitt namn har den fått därför att den verkar tvätta sin mat innan den äter upp den. Det är förstås ingen tvätt som vi tänker oss den, utan snarare en sköljning som den gör av till exempel fisken, innan den äts upp I dag är det många av skogens vilda djur som rävar, och andra, som blivit undanträngda när människorna byggt vägar och hus Detta har gjort att en del av dom har försvunnit helt, och andra blivit mycket mindre till antalet, och nu endast finns inom vissa fridlysta områden En annan grupp är den som har kunnat anpassa sig till stadsbebyggelse, och i denna grupp ingår tvättbjörnarna, som bara blivit fler och fler dom senaste åren Att dom nu lever mitt inne i storstäderna beror på att dom aldrig har varit kräsna med vad den äter. Dom är vad man kallar - allätare, som kan sätta i sig det mesta, allt ifrån gammalt bröd till ostkanter och fiskrens Och det är inte svårt att räkna ut var dessa godsaker finns att hitta i en storstad, jo just det, - på soptippen!

Dessa stora berg med avfall från miljoner människor har nu blivit dom moderna tvättbjörnarnas revir Vid en sådan jättelik avskrädeshög bodde tvättbjörnen Tage Han var född här, och endast i sagans form hade han hört talas om att hans släkt hade levt i skogen för länge sedan. Namnet skog betydde heller ingenting för honom, för han hade aldrig sett hur en sådan såg ut, och det var väldigt svårt att föreställa vad den liknade. Därför kände inte till något annat än där han bodde, och detta trivdes han med Varje dag kom det massor med sopbilar och levererade färsk mat till dom alla. Ja, kanske inte så färsk alla gånger, men ändå, det var ju alldeles utmärkt att få mat fem dagar i veckan, månad efter månad, under hela året Det fanns trots allt också en del faror som lurade här, för av dom djur som också levde på tippen var det råttorna som vållade mest besvär Människorna ville nämligen bli av med dom för att dom kunde sprida sjukdomar, och därför lade dom ut råttgift på många olika ställen I början hade giftet stor effekt och råttorna tillsammans med tvättbjörnarna och fiskmåsarna blev förgiftade, och många dog Så småningom sattes fällor ut för att bli av med dom råttor som fanns kvar, men dom var alltför listiga för att fastna i dessa På dagen kom det även jägare och sköt råttor, men tvättbjörnarna behövde aldrig vara rädda, för dom var mest ute på natten, och då fanns det inga människor här, och skulle dom se en tvättbjörn så var det ingen större risk att den skulle komma till skada, för trots allt tyckte människorna om dom Tage och hans kamrater var bekymrade när dom såg hur en del av dom blev förgiftade. Det var nu inte längre vanligt råttgift som lades ut, utan förgiftat kött och liknande, och det inte gick att se skillnad på detta och sådant som inte var förgiftat Inte heller smaken var annorlunda, och detta gjorde att tvättbjörnarna till slut inte vågade äta något som dom misstänkte innehöll något farligt Detta ledde till att dom fick för lite mat, och flera flyttade därifrån med kurrande magar Då kallade Tage till sig de andra för att diskutera hur dom skulle göra, och att något måste göras snabbt, det stod klart för alla De visste att om dom åt av misstänkt mat, och blev förgiftade, då kunde det gå riktigt illa Men om dom däremot inte åt vad dom behövde för att hålla sig vid liv, fanns det risk för att dom skulle svälta och inte kunna bo kvar här Detta var ett mycket stort och svårlöst problem, och många olika förslag gavs för att lösa det, men inget var tillräckligt bra för att kunna genomföras Tage kom då att tänka på att dom kallades tvättbjörnar för att dom brukade tvätta maten innan dom åt den, och detta gav honom en idé Om det inte räckte för att få bort giftet ur maten när dom tvättade den på det vanliga sättet, fick dom kanske försöka på något annat sätt Han kom därför med förslaget att all den misstänkta maten skulle samlas in och läggas i vatten över natten för att bli riktigt ren, och därefter kunde dom äta försiktigt av den för att se vad som hände Detta tyckte alla var ett bra förslag, och dom satte genast igång att samla mat som dom lade i baljor med vatten Dagen efter åt dom försiktigt av maten, men den var inte riktigt bra trots allt. Dom som smakat på fisk och bröd kände inte sig dåliga i magen, men dom som ätit kött märkte tydligt att det fanns gift kvar trots nattens blötläggning Tage förstod då att det behövdes starkare grejor för att få bort giftet från köttbitarna. Därför bestämde han att köttet skulle ligga minst tre dagar i vatten blandat med tvål, som dom visste att människorna tvättade sig med. Därefter skulle köttet ligga ytterligare några dagar i rent vatten, för att laka ur den otrevliga tvålsmaken De satte genast igång med detta, och dom märkte alla att dom blev väldigt rena och fina om tassarna, och snart tvättade dom sig själva också innan dom skulle äta Med den nya metoden blev det goda köttet nu fritt från gift och alla kunde äta mer än någonsin Det är därför som tvättbjörnarna idag inte bara tvättar maten på detta sätt, utan även sig själva innan dom skall börja kalasa på soptippens alla godsaker. Om dom själva kommer ihåg vem som en gång lärde dom allt detta är svårt att säga, men vi vet att det var Tage som var den första tvättbjörnen som någonsin använde tvål.

Gottfrid

grodan som blev höjdhoppare

© 1994-11-24

I dom flesta mossar och dammar kan man se grodor av olika slag En som är vanlig är paddan, som liknar en gammal sömnig gubbe som sitter och tänker på gångna tider. Den är för det mesta är rödbrun till färgen har vårtor över hela kroppen, och känner man på den så är den kall och torr Ofta fram på kvällen går den ut på strövtåg för att hitta något att äta, och den kan sätta i sig flugor, skalbaggar och maskar Kroppen är tjock och klumpig och benen små, och den kan vara uppe på land rätt länge utan att behöva komma ner i vattnet, och därför är det just paddan som vi ser oftast ute i naturen Tidigt på våren samlas alla slags grodor och lägger ägg, men det är inte ägg med skal, utan ett genomskinligt romkorn som läggs i vattnet, där det efter en vecka kläcks till ett litet yngel Den vanliga grodan är en typisk simmare med slank kropp, stora bakben, stora bakfötter och mycket simhud mellan dom långa tårna Ibland på natten kan man höra dom kväka med ett råmande läte, som vore mossarna och dammarna fyllda med små kalvar och kor Det är bara hanarna som kväker för att lockas till sig honorna och detta är det enda sättet dom kan göra sig uppmärksammade på när natten är mörk För grodan Gottfrid var detta inte bra, för han hade nyss haft en förkylning som gjort att han tappat rösten Hur han än försökte blev hans kväkande bara en låg hes viskning som inte hördes många meter. På detta sätt hade han ingen chans att locka till sig en tjej, det förstod han, och han måste därför hitta på något annat i stället När hanarna kväker är det för att berätta att dom har hittat ett ställe där det är bra att lägga ägg, och dom honor som har magen full med romkorn kan komma och inspektera om det är en lämpligt plats för äggläggning Gottfrid hade nu hittat en lämplig damm som han kunde ha till lekplats, för när vattendjur lägger ägg, så kallar man det för att dom - leker Allt han behövde nu var en lekkamrat, men hur skulle han locka till sig henne? det var frågan som han funderade länge på, och fram på morgonkröken kom han på något som han trodde skulle fungera Nu när han inte kunde göra sig hörd under natten, fick han försöka att göra sig sedd under dagen i stället, men det kunde vara farligt, för storkarna älskade grodor att mata sina hungriga ungar med Gottfrid såg hur en del av mossens småkryp började röra på sig när solen gick upp. Hela natten hade dom varit nedgrävda i dyn eller legat gömda under mossan, för att inte bli grodmat. Nu när grodorna hade gått och lagt sig efter nattens körsång kunde dom ostört komma fram och möta den nya dagen Aldrig hade Gottfrid sett så mycket god mat på en gång, men dom var långt utanför hans räckvidd där dom parkerat sig en bra bit upp på dom kraftigaste vasstråna, och så högt kunde ingen groda hoppa Detta fick Gottfrid att tänka till, och själv tyckte han att han fått en riktig snilleblixt. Om han kunde hoppa så högt, då skulle han väcka tjejernas beundran och inte behöva fördärva sin röst med att försöka kväka. Detta kanske var lösningen för honom, så länge han var hes Redan samma kväll började han att träna sig på att hoppa högt. I vanliga fall är det framåt som grodorna hoppar, men nu gällde det att hoppa uppåt! Hela natten höll han på och övade vid sin damm, för han måste hela tiden se till att inte någon annan lade beslag på hans fina lekplats Snart hade han kommit på den rätta tekniken för att rikta kraften i språnget uppåt så mycket som möjligt, och redan nu kunde han hoppa högre än han någonsin gjort tidigare. Detta verkade mycket lovande för framtiden I soluppgången kunde han nu omsätta sina nya färdigheter till något nyttigt och han hoppade upp och snappade till sig flygfän som satt och solade sig där uppe på stråna, för han hade dessutom blivit ordentligt hungrig efter nattens hoppövningar Tjejerna som låg under gräset tittade nu försiktigt fram och fick se hur han med lätthet kunde fånga flugor och annat som ingen av dom andra killarna ens hade försökt att göra. Dom blev alla mycket imponerade av Gottfrid, och tyckte att en sådan finurlig och företagsam kille var precis den far deras blivande grodyngel behövde. Därför blev han nu mycket populär, och alla ville ha just honom till kavaljer. Alla ville komma först till hans damm, och fram på kvällen hade en hel flock tjejer samlats på hans lekplats För Gottfrid var detta en härlig syn, för aldrig hade någon lyckats samla ihop så många lekkamrater på en gång Killarna tittade därför avundsjukt åt hans håll och försökte nu att kväka extra högt i stället, men tjejerna samlades ändå kring Gottfrid Han klarade sig alltså bra trots att han inte hade någon röst, och under den veckan som följde lekte han med många tjejer i sin damm. Ja han kände sig så stolt att han blev något av mossens mallgroda, fast bara lite Med tiden kom hans röst tillbaka, men då var lektiden över, och i dammen simmade redan alla deras gemensamma små grodyngel Nästa år skulle han inte kunna locka till sig några tjejer genom att hoppa högt det förstod han, för alla de andra killarna skulle naturligtvis börja träna i god tid innan så alla skulle kunna det, och då var det inte roligt längre Och precis så blev det, och allt återgick till det vanliga. Och alla killarna kväkte därefter i mossen som vanligt, hela nätterna igenom Och detta gör dom fortfarande, det kan man själv konstatera tidigt på våren.

Åke

den slingriga ålen

© 1994-11-27

Av alla fiskar i havet så är det ingen som har lockat fantasin hos människorna så mycket som ålen Till utseendet liknar den en orm, och detta faktum har legat till grund för massor med skepparhistorier om fasansfulla monster i en orms skepnad, som visat sig för sjöfarare i alla hav Den förskräckliga sjöormen är avbildad i många böcker, ibland med eldsprutande gap, och ibland med stora fenor eller vingar så att den mer liknar en drake än en fisk Det fanns många mystiska och okända saker som gällde ålarna, och en av dessa var att man sällan kunde träffa på en liten ål, för alla som fanns verkade vara fullvuxna. Hur detta kunde komma sig har människor i alla tider funderat över, och kommit med fantastiska förklaringar till Trots att ålen är en fisk och andas med gälar, kan den leva länge på land Den kan dessutom själv ta sig upp ur bäckar och åar för att i sommarnatten slingra sig fram över våta marker Detta som är något unikt för en fisk, har hjälpt till att ge stoff till alla myter som finns om detta märkliga djur, som dessutom kan leva i såväl sötvatten som i det salta havet Numera känner man till varför man sällan ser några småålar hos oss, och orsaken är att dom helt enkelt är för svåra att fånga Dom minsta är inte mer än fyra centimeter långa och kan inte fastna i någon fälla, och därför är dom svåra att upptäcka, speciellt när dom alltid är i rörelse på natten, och under dagen ligger nedgrävda i bottenslammet, med bara huvudet synligt En mycket egendomlig sak är att alla ålar föds på samma ställe långt borta i varma vatten, och dom kommer hit när dom är några år gamla När dom sedan efter många år själva skall lägga rom, simmar dom hela den långa vägen tillbaka Vad deras ålder beträffar så är det känt sedan länge att ålar kan bli väldigt gamla. Det finns exempel på att närmare åttio år är möjligt för en ål i fångenskap att bli Men ingen har väl ålar i fångenskap? säger nu säkert någon. Jo, faktiskt hade man förr i södra Sverige ålar i sina brunnar, där dom fick leva på flugor och maskar som råkade hamna i brunnen. På detta sätt hölls vattnet friskt och förorenades inte av döda djur När man vid ett tillfälle rensade en sådan brunn, hittade man en levande ål som bevisligen hade släppt i där nästan sjuttio år tidigare!

Ögonen på den hade med tiden vuxit ut och blivit stora, för att anpassa sig till mörkret därnere i hålet I en insjö bland bergen fanns en koloni med ålar, och bland dem en som hette Åke När han var fyra år gammal hade han kommit med havsströmmarna från det tångrika Sargassohavet - alla ålars födelseplats - där han hade kläckts till ett yngel Atlantiska oceanens norrgående strömmar hade sedan fört honom många hundra mil till våra kuster, och nu hade han levt flera år i denna insjö På vägen upp till sjön den gången hade han stött på flera typer av fällor som människorna hade satt ut för att fånga ålar, men tack vare sin litenhet hade han kunnat smita igenom dem Av äldre kamrater hade han hört att människorna tycker mycket om att äta ål som dom har som smörgåsmat vid festliga tillfällen Åke förstod att det inte skulle vara så festligt för honom själv att bli pålägg på en smörgås, så han var därför mycket försiktig Den sjö där han bodde låg lite avsides, så det var sällan någon som fiskade där, och ålarna kom dessutom bra överens med dom andra fiskarna som var gäddor, abborrar och sikar Efter flera år kom så tiden då det var det så dags för honorna att lägga rom Dom som var jämnåriga med Åke var vid detta laget mycket större än han var, för så är det bland ålar - tjejerna är mycket större och fetare Nu började killarna långsamt förvandlas till utseendet, och deras huvuden blev bredare och käkarna grövre. Allt detta berodde på att dom höll på att få sin lekdräkt och deras små fenor skulle med tiden bli svarta till färgen Under hela tiden ända bort till ålarnas yngelplats skulle denna omvandling ske, och det skulle ta ungefär ett år innan dom var framme Man kanske skulle tro att dom ätit extra mycket när dom nu skulle ut på sitt livs andra långfärd, men så var det inte. Tvärtom hade dom slutat med detta för flera veckor sedan, och hanarna var magra nu framme på sensommaren Den långa resan började med att dom alla sakta tog sig nedför den bäck som rann ut från sjön dom nu skulle lämna, och det var extra farligt att simma nedför, för strömmen kunde lätt föra in dem i en fälla Vid flera tillfällen blev dom också tvungna att lämna vattnet, och fick åla sig över det våta gräset för att komma förbi farorna En del hanar råkade in i fällor men kunde - tack vare att dom var så magra - komma igenom maskorna och simma vidare Även Åke kunde vid ett tillfälle klara sig på detta sätt, medan flera stora honor blev kvar Nu berättade dom äldre ålarna att det inte var långt till havet, och när dom väl kommit dit fick dom sällskap med tusentals andra som skulle samma väg De gamla som gjort denna resa förut var nu reseledare och samlade ihop dom andra i olika grupper inför avfärden Det gällde att komma in i rätt havsström för att komma till rätt resmål, och gjorde man inte det så kunde färden sluta var som helst i oceanen Åke och hans grupp samlade sig nu och dom kunde se att flera av dom som startade upp i sjön inte längre fanns med Dom hade fångats i fällorna utmed bäcken och kunde snart köpas på torgen som nyrökt ål För dom kvarvarande började nu den långa färden tillbaka till barndomshemmet, och under resan dit vad det ingen risk att någon skulle råka illa ut, för dom nät som de stora fiskebåtarna på havet använde hade mycket stora maskor, och en ål, också en stor, kan lätt slingra sig igenom ett sådant garn.

Därför kunde nu alla fullfölja den vandring som ålar i alla tider har gjort, för att samlas och lägga rom på flera hundra meters djup i det fjärran Sargassohavet.

Nisse

noshörningen som flyttade

© 1994-11-28

Långt bort i Asien ligger det en stor bergig ö som heter Súmatra Den är klädd med mycket växtlighet, och än i dag finns det delar av djungeln dit människor sällan beger sig Där fanns en gång ett djur som inte många har sett - världens minsta noshörning I dag finns denna bara på tre öar och på ett ställe på fastlandet, och den är inte mer än drygt en meter hög och två meter lång; ungefär som en liten ponnyhäst Dom är mest i rörelse på kvällen, då de äter av det frodiga gräset som växer så det knakar i dessa varma, fuktiga trakter Ett par gånger i veckan regnar det, och då passar dom på att ta sig en rejäl dusch då det ofta brukar komma skyfall när det regnar här I många år hade dom blivit undanskuffade från sina betesmarker av människorna som ständigt behövde mer mark att odla på, och detta hade gjort att antalet djur nu var mycket lågt, kanske inte mer än femtio-sextio stycken, och dom fick allt mindre område att röra sig på för varje år som gick I denna lilla flock fanns en noshörning som hette Nisse Han var släkt med alla dom andra och här hade han syskon, föräldrar, fastrar, mostrar, farbröder och morbröder En av dom äldsta i flocken trodde han var han farfar, för noshörningar är inte så noga med hur dom är släkt, och det var nu denne gamle tjur, - för så heter hanarna hos dom - som var deras ledare Dvärgnoshörningarna har en mycket tjock hud som ser ut som påklistrade sköldar över hela kroppen, och får det att se ut som dom har rustningar av plåt på sig, vilket hade gett dom rykte om sig att vara farliga små pansarvagnar inne i djungeln Men sanningen var att den tjocka huden var ett skydd mot olika insekter, och vad deras farlighet beträffade, så fanns det inte många djur som var så snälla som dom var Farfar var bekymrad över att deras betesmark blev allt mindre, och nu höll han på och diskuterade med dom andra gamla vad som skulle hända om detta fortsatte Nisse och han kompisar talade också om detta, som var en sak som berörde alla Han mindes då hur han en gång som liten av en händelse råkat komma upp på ett högt berg med sin pappa, och då hade dom sett en stor ö som låg en bra bit ute i havet. På denna ö fanns enligt sägnen inga människor för marken där var mycket backig och var inte lämplig för jordbruk, och han kom också ihåg att öns namn var Guandalong Genast gick han fram till sin pappa och påminde honom om ön dom sett den gången, och hans pappa berättade detta för dom äldsta i flocken Nu blev det liv och rörelse bland gamlingarna, och Nisse som kom ihåg denna händelse bättre än sin pappa, fick nu berätta för dom i vilken riktning ön låg, hur stor den var och hur långt han trodde det kunde vara ditut När dom fått alla uppgifter som fanns drog dom sig tillbaka för att hålla rådslag, och länge och väl hördes dom frusta och stampa i marken med sina stora fötter när dom framförde sina olika åsikter om vad dom fått veta Efter en timma kallade dom till sig Nisse och gav honom ett förslag: dom skulle göra honom en flotte och hjälpa honom att ta sig över till ön, och han skulle undersöka vilket slags gräs som växte där, och om det fanns vattenkällor att dricka ur under årets torraste månader Nisse tackade ja till uppdraget och kände sig mycket stolt. Nere vid stranden hjälptes nu alla åt att binda ihop ett par stockar som skulle bära Nisse ute på havet. Han fick också en liten mast med ett segel som skulle hjälpa honom att ta sig fortare fram, för ingen visste riktigt hur långt det var till denna obebodda ö, men åt vilket håll den låg det kom Nisse ihåg, och nu kunde han styra ditåt Hela dagen seglade han, och fram på eftermiddagen kunde han se ön, och efter ytterligare en timma kunde han stiga iland på stranden Han drog upp flotten och började genast se efter hur landskapet såg ut, och det var en vacker syn som mötte honom Det fanns inga riktigt höga berg här, med det högsta räckte för att kunna få en överblick över hur stor ön var. Efter en halvtimme hade han promenerat ditupp, och han såg strax att den var minst tre gånger större än hela deras betesmark därhemma, så den skulle gott och väl räckte till för dom alla Där fanns också en liten sjö i en dalsänka några kilometer bort, så nog skulle dom få vatten under den torra årstiden När han spanade riktigt noga kunde han faktiskt också se dom höga bergen på sin hemö därborta vid synranden Han strövade omkring på den nya ön resten av dagen, och undersökte växtligheten noga. Gräset tittade han extra på, för detta var ju alla noshörningars basmat, och detta var lika fint som det därhemma, saftigt och grönt När han var klar med sin rundvandring hade det redan blivit kväll, och han beslöt då att stanna där över natten och starta färden hem tidigt nästa morgon. Att segla på natten är mycket svårt det visste han, då det är mycket lätt att komma ur kurs I gryningen dagen därpå ställde han så färden hemåt, och han kunde styra rakt hem då han såg dom höga bergen i fjärran Det hade redan blivit mörkt när han äntligen kom hem efter en hel dag på sjön Han möttes av dom andra noshörningarna redan på stranden, och dom ville höra hur det såg ut på den nya ön. - Den fanns inga människor där! ropade Nisse, och detta mottogs med jubel från alla!

Sedan berättade han om allt han sett därute, att den var täckt av saftigt gräs och hade gott om vatten Efter dessa goda nyheter beslöt dom att omedelbart flytta dit, för ute i havet kunde dom vara säkra på att aldrig behöva bli undanskuffade mera Hela veckan som nu följde gjorde dom i ordning flera och större flottar för överfärden, och efter fem dagar var dom klara att resa Överfarten kunde ske under en dag med fint väder och Nisse visade vägen, och efter den dagen fick dom vara helt för sig själva på sin nya ö. Och Nisse, den seglande noshörningen, glömmer aldrig den dagen då han som liten av en händelse fick se en ö vid horisonten, den ön - Guandalong - som nu för alltid skulle bli den trygga hemvisten för honom och dom andra Och så vitt man känner till så lever dom alla där ännu i denna dag.

Örjan

ödlan som klättrade på regnbågen

© 1994-12-01

Den heta sommardagen var på väg att ta slut Redan hade granarna på sluttningen börjat att skymma solens strålar, och skuggorna blev längre för varje minut Kvällens välbehövliga svalka närmade sig för allt levande som fått uthärda ännu en stekhet dag denna varma sommar Flera av björkarna hade börjat fälla sina löv i ett försök att undgå uttorkning, nu när himlen inte hade öppnat sig för något annat än solsken på flera månader Med kvällen kommer daggen, och denna var den enda fukt som stod till buds för dom flesta djur som bodde på berget Egentligen var det inte något berg, utan en bit av en ås som bestod mest av sand och grus. Därför hade den dragit till sig inbyggare som trivdes i denna miljö, och sandödlorna var dom som var mest hemtama här De andra djuren förstod inte riktigt varför dessa bara verkade bli piggare och piggare trots värmen och torkan, ja dom måste sannerligen ha förmåga att lagra det vatten dom fick i sig, och förmodligen var det ödlornas torra, fjälliga skinn som hjälpte dom Ödlan Örjan tillhörde dom som mådde fint. Han och dom andra sandödlorna var så finurligt konstruerade att dom inte behövde mer fukt än den som fanns i dom flugor och andra kryp som dom åt upp under dagen, och mat hade dom, för flugor och andra insekter är också pigga i värmen, när dom större djuren blir slöa och dåsiga På kvällarna satt han och dom andra i sitt hål under en sten och berättade historier för varandra. Det var dom äldre som hade mest att berätta, och speciellt en historia tyckte alla om att höra. Den handlade om hur dom första sandödlorna en gång hade tackat nej till regnet, och i stället för all framtid sagt ja till solen. Denna berättelse kunde dom höra hur många gånger som helst, så bra tyckte alla att den var, och så här var den:
För många år sedan hade det varit regnat flera månader i sträck, och alla dom feta flugor som var ödlornas mat hade försvunnit. Dom hade inte fått tillräckligt att äta på lång tid, och beslöt sig för att vandra iväg för att komma till torrare trakter Men när dom tittade ut från sin håla märkte dom att det fanns vatten överallt, och ingen fast mark att kravla sig iväg på, så dom var tvungna att stanna där dom var Så en morgon hade det slutat att regna, men himlen var fortfarande mulen och endast en enda liten klarblå fläck av himmel syntes mellan molnen Som genom ett trollslag kom där en solstråle igenom och skickade sitt ljus ner till jorden likt en stor pekande gyllene finger När denna träffade jorden fick ödlorna ser en märklig syn Den våta marken som hade tagit emot flera veckors oavbrutet regn, hade nu gett luften så mycket fukt att en regnbåge bildades där solen slog ner, och detta färgrika skådespel gjorde alla ödlorna mycket häpna, för något sådant hade dom aldrig sett förut De gamla och kloka sade att detta måste vara ett tecken till dom att nu ta en chans att ge av bort härifrån, som dom så länge hade önskat, men inte kunnat. Därför klättrade ödlorna upp på den vackra mångfärgade bron som vuxit upp ur marken framför dom, och krälade iväg utan att veta vad som dolde sig på den andra sidan Allt eftersom dagen gick började solen skina mer och mer, och till sist hade dom nått till det andra brofästet, och där var det torrt och sandigt och alldeles utmärkt för dom att slå sig ner När den sista ödlan kommit över, försvann bron, och dom kunde nu inte komma tillbaka till det land dom lämnat, och sedan dess hade sandödlorna bott i det torra landet Örjan hade hört denna berättelse många gånger och i sin fantasi hade han ofta gått över regnbågen tillbaka till vattenlandet, för att se hur där såg ut Regnbågen hade han sett många gånger, men den verkade alltid vara långt borta, så han hade aldrig fått möjlighet att klättra upp på den och utforska den andra sidan Men så en morgon när han vaknade fick han se att den gick ner alldeles i närheten, och då tog han sin chans. Snabbt sprang han bort till den och klättrade försiktigt upp på den där den skimrade i blått och rött. Trots att den var genomskinlig bar den hans lilla kropp bra, och det verkade vara den röd färgen som var bäst att gå på Han kom nu högre och högre upp, och snart kunde han endast se marken otydligt under sig. Det var inte utan att han blev en smula rädd när han dessutom var ensam på sin vandring. Han hade nämligen aldrig talat om för någon att han alltid längtat efter att få gå över regnbågen till det andra landet. Kanske skulle dom andra reta honom när han trodde på den gamla berättelsen om ödlornas gamla land Nu började det bli riktigt farligt där han kröp fram, för solen började gå i moln så att regnbågen blev svagare och svagare Han beslöt sig för att genast att vända tillbaka, annars kunde han bli fast därborta om regnbågen försvann, och det ville han naturligtvis inte Knappt hade han hunnit vända om förrän regnbågen började upplösas, och strax därpå försvann den helt under hans fötter Han ramlade handlöst neråt och kunde som i en dimma se marken under sig strax innan han slog i den med en kraftig duns. Omtumlad satt han nu på marken och såg sig omkring, och han var plötsligt hemma i sin håla under stenen!
- Vad hände? hörde han en bekant röst fråga, och nu såg han att han satt på golvet bredvid sin säng! - Jag drömde att jag ramlade ner från regnbågen på väg till det regniga landet mumlade han samtidigt som han försökte bli riktigt vaken - Jaså du har drömt om den gamla sagan sa hans mamma, och skrattade till, den drömde jag själv många gånger när jag var barn, men den är och förstås en saga, fast den verkar nästan verklig när man hör den berättas Och då förstod Örjan att han inte var ensam om att i fantasin ha gått över regnbågen. Men det hela var och förblev endast en vacker saga; - berättelsen om hur sandödlorna sagt nej till vattnet och kommit att älska solen, och därför kan man se dom sitta på sina stenar och sola sig i värmen ännu i denna dag.

Ulrik

ugglan som alltid visste bäst

© 1994-12-02

I alla tider har människorna förknippat olika djur med vissa egenskaper Alla känner vi till att räven är en synnerligen listig rackare, och vad det gäller styrka finns det ingen som kan mäta sig med björnen, vars enorma krafter finns omnämnda i många berättelser Vargen har alltid framställts som grym och blodtörstig, och massor med sagor har stora stygga vargar som är elaka mot människor Dessa djur har fått stå för listighet, styrka och elakhet, men det finns också ett djur har fått stå för klokhet, och det är - ugglan Men sanningen är den att det finns faktiskt ingenting som talar för att ugglan skulle vara klokare än andra djur. I stället är det nog så att människorna har trott att den är klyftig därför att den liknar just - en människa, med sitt stora runda huvud och framåtriktade ögon Man kan därför säga att ugglor inte är varken klokare eller dummare än andra djur Störst av dom alla är berguven, och den liknar en gammal gubbe där den sitter och blinkar långsamt med stora gula ögon Berguven Ulrik satt för det mesta och spanade över skogen från sin klipphylla och han var känd för att kunna det mesta, - trodde han själv i alla fall När dom andra djuren kom till honom med problem tog han på sig en viktig min och började alltid med att säga: - Jo det skall jag tala om, eller - jo det vet jag. Men om hans råd och svar var kloka eller ej, det var det aldrig någon som brydde sig om att tänka på, men djuren höll god min även när Ulrik kom med dom mest konstiga svar, som ibland verkade helt galna Själv däremot tyckte att han var förståndigast av alla i skogen, men i själva verket var han bara den som svarade på flest frågor, och det var ju inte riktigt samma sak Hans självförtroende växte med tiden, och till sist tyckte han att dom andra djuren skulle skaffa honom mat så att han inte behövde jaga själv. På detta sätt borde dom visa tacksamhet för alla dom kloka och visa råd som han spred omkring sig, tyckte han Eftersom djuren var många så räckte det att var och en kom med lite mat en gång i veckan till Ulrik för att han skulle bli mätt, så det var ingen som klagade, trots att dom tyckte att han nog gjorde sig lite märkvärdig Själv fick han däremot allt högre tankar om sig själv med tiden, och snart begärde han att även hans bröder och systrar skulle försörjas av dom andra djuren, då även dom var klokare, just för att dom var ugglor Efter viss tvekan gick djuren även med på detta. Det var bara älgen som sade nej, för han hade aldrig tyckt att Ulrik förtjänade att bli matad av dom andra, och dessutom hade han aldrig behövt fråga honom till råds Nu började Ulrik tala illa om älgen inför dom andra djuren, för så långt hade det gått med hans fåfänga att han ansåg att dom som inte gjorde som han ville, den var dummare än han själv - Om inte älgen hjälper till att ge mig och mina släktingar mat så får ni andra arbeta så mycket mer när ni får göra hans del också, sade han till dom, och tog på sig en dryg min Djuren blev betänksamma, men efter en stund höll dom med honom om att älgen kanske var en dålig kamrat som gav dom ännu mer arbete; men riktigt säkra var dom inte Älgen hade dock tillräcklig styrka för att stå emot dom andras försök att få honom att ändra sig, och han sade till dom att dom var lurade av Ulrik därför att alla redan från början trodde att han var klokast av alla - Många av er har ju aldrig frågat den löjliga ugglan om någonting, men ändå släpar ni mat till honom och hans familj. Ni kan klara er utan hans råd, för det har jag kunnat, sade älgen Ulrik och hans syskon hade med tiden blivit mycket feta, men dom andra djuren, som ficks släpa mat till dom morgon och kväll, dom var lika magra som vanligt. Snart började missnöjet växa och dom tänkte på vad älgen hade sagt Så en dag kom dom överens om att sluta med sina matleveranser av skogsmöss och sorkar till familjen Berguv Vesslan var ledare för upproret och hon sade till dom alla, att från och med nu fick dom storögda matvraken skaffa sig mat själva, och därmed punkt Dom välmående ugglorna som satt och rapade på sitt berg blev förvånade när ingen kom med frukost på morgonen, och när dom inte fått någonting att äta vid middagstid blev dom arga och Ulrik ropade till sig vesslan - Vi kommer inte att ge någon mat mer till dig och din tjocka släkt, sade vesslan bestämt. Älgen hade alldeles rätt när han sade att vi kan klara oss utan dina kloka råd Ulrik blev alldeles paff vid dess ord, och när han hämtat sig vrålade han ut i skogen så att alla skulle höra det: - Ni kan inte klara er utan mig, för jag är klokast i hela skogen, förstår ni inte det? Om ni inte genast ger oss mat så kan det gå er illa!, hör ni det? Så korkad hade han blivit i sitt övermod att han fullt och fast själv trodde att dom andra djuren inte skulle klara sig utan hans kloka ord, och nu var han förvirrad i sitt högmod Men djuren var eniga och svarade att nu hade matserveringen från deras sida upphört för alltid Då förstod ugglorna att deras goda dagar var över, och dom var tvungna att själva skaffa mat, och det var bråttom, för deras bortskämda magar skrek redan Men när dom kastade sig ut från berget så hade deras kroppar blivit alldeles för tunga för att kunna flyga. Det var en komisk syn för dom andra i skogen när dom tjocka berguvarna rullade utför berget som en samling fjäderbollar. Därför tvingades dom nu att svälta i flera månader, och deras magar kurrade hela tiden Först när dom magrat ordentligt kunde dom lyfta från marken och flyga, men då hade dom också fått lära sig en läxa Och ryktet om ugglornas visdom blev i stället en sann historia om deras dumhet, då dom inbillat sig att dom var bättre än andra. Och efter den dagen vet skogens invånare att alla djur är lika kloka; var och en på sitt sätt.

Botvid

den finurlige bläckfisken

© 1994-12-06

Långt ner i havens djup finns det olika varelser som i alla tider har satt människornas fantasi i rörelse I dag vet vi att dom flesta av dessa inte är sanna, men därför har inte havens djup slutat att intressera alla som lyssnar på sagor Att fantastiska historier fortfarande existerar beror naturligtvis på att havet i sig är så mystiskt att det kan gömma vad som helst utan att vi har en aning om det En stor val kan komma upp till ytan och hämta luft, för att i nästa stund vara helt försvunnen. Och ingen som sett detta kan bevisa att det skett genom att peka på spår eller liknande, för havet slukar allting på några sekunder Därför är det inte underligt att folk i alla tider har berättat fiske- och skepparhistorier av alla slag, ingen kan ju bevisa att dom talar osanning!
Till dom historier som var vanliga bland sjömän förr i världen var dom som handlade om okända djur och varelser i havet, och som ibland visade sig för besättningarna på fartyg. Det var sjöjungfrur och väldiga havsormar bland mycket annat, men allt var överdrifter och fantasier Ett djur som i alla tider har blivit orättvist behandlat på detta sätt är bläckfisken Enbart utseendet fick folk att rysa då den har många armar fulla av sugskålar, och därtill jättestora ögon Den var med andra ord som klippt och skuren för att få dåligt rykte därför att den såg ut som den gjorde Historier om hur dessa mörka slemmiga varelser kunde dra ner hela skepp i djupet med man och allt, har berättats av sjöfolk i alla tider, men numera blir ingen rädd av en sådan historia Bläckfiskarna är tvärtom fredliga djur, som dessutom många människor tycker mycket om - att äta!
Den är det största djuret som saknar skelett, och den tioarmade bläckfisken kan ha armar som är åtta meter långa!
Där nere i djupet låg bläckfisken Botvid i sin håla Hans stora ögon spanade ut över bottnen, och det behövdes verkligen stora ögon för att se ordentligt här nere när det var mörkt Att han låg på botten var ingen tillfällighet, för han liksom dom flesta andra bläckfiskar, sam inte omkring så mycket, utan höll sig mest i stillhet Det var viktigt för Botvid att ha en håla, för han hade inte något hårt skal att skydda kroppen med Här låg han på lur och fångade små kräftdjur som kom inom räckhåll för hans armar, och i vissa lägen kunde han till och med ändra färg för att göra sig extra svår att upptäcka Om han skulle bli jagad av en köttätande fisk kunde han blåsa ut en stråle bläck för att gömma sig, men det var inte ofta han behövde ta till denna metod Att människor tycker om att äta bläckfisk det hade Botvid lärt sig redan som liten. Han mamma hade varnat honom för alla dom fina gömställen som plötsligt kunde finnas på sandbottnen där annars inga stenar fanns Det var fällor som folket däruppe gillrade därför att dom visste att bläckfiskarna är rädda om sin mjuka kropp, och gärna vill ha en håla att bo i Det var helt enkelt en kruka bunden i en lina som släpptes ner, och om något oförsiktigt mångarmat blötdjur kröp in där blev det upphalat bums, och hamnade så småningom på middagsbordet Vissa krukor var maskerade och såg ut som stenar för att få dom att krypa in, men dom som var försiktiga och hade lyssnat på sina föräldrars varningar, blev inte lurade ens av dom mest välgjorda fällorna Botvid, han hade alltid varit försiktig, och nu var han nästan vuxen För ett par dagar sedan hade han varit med några kamrater på en fest, och där hade han träffat en tjej som han genast tyckte mycket om Hon hette Decapoda och kom från ett ställe inte så värst lång borta, och därför hade hon kunnat komma och hälsa på honom i hans håla dagen efter Där hade dom legat och kramat varandra med alla sina tjugo armar, och det hade varit väldigt skönt, för bläckfiskar är riktiga kramdjur och kan verkligen suga tag när dom sätter den sidan till Nu var det meningen att hon skulle komma i kväll igen och Botvid hade fångat några läckra småkrabbor som dom skulle ha till kvällsmat, men hon var försenad, för hon borde ha kommit för länge sedan Till sist var han tvungen att försöka leta rätt på henne, och började simma åt det håll där hon bodde Då fick han se en samling andra bläckfiskar som hade samlats och pratade upprört med varandra, och han sam fram till dom. Han fick då veta anledningen till att Decapoda inte hade kommit: hon hade blivit fångad och halad upp i en båt som låg rakt ovanför dom Det var en helt nytt redskap som ingen hade sett förut, och det bestod av ett litet nästan osynligt nät där en godsak var fastbunden, därför hade hon inte anat oråd utan gått rakt i fällan Dom försökte nu alla förtvivlat komma på vad dom skulle göra, och Botvid sade att han var beredd att göra allt för att rädda henne. Dom hjälptes åt att hitta den nya fällan som nu åter var nersänkt i vattnet, och tillsammans lade dom på alla stenar dom kunde hitta, så att den blev alltför tung att kunna dras upp Nu visste dom att fiskaren skulle stanna kvar, för han ville naturligtvis inte mista sitt nya fångstredskap Botvid bad nu alla dom andra att få deras bläck, och snart hade han hela sin bläckpåse alldeles proppfull Han började långsamt och försiktigt klättra uppför linan som båten var förtöjd med, och strax såg han ljuset från ytan. Han såg också att fiskebåten bara var en liten öppen eka med en enda fiskare i, och detta skulle göra det lättare för honom att rädda Decapoda, trodde han Sakta tog han tag med två av sina armar i relingen på båten och kikade försiktigt över kanten Där satt mannen på den ena sidan och ordnade med sina fällor, och på den andra sidan stod en balja med dom bläckfiskar han fångat. Detta hade han gjort för att alla skulle leva och vara färska när han sålde dom till fiskaffären, och över baljan hade han lagt ett flätat lock Botvid kröp sakta ner i båten och tittade hela tiden åt fiskarens håll samtidigt som han riktade sitt bläckmunstycke mot honom När han kommit halvvägs till baljan tittade mannen upp och fick syn på honom, gav då upp ett rop av förvåning, och reste sig hastigt Blixtsnabbt sprutade Botvid en stråle bläck mot honom och han siktade mot ansiktet. Det blev fullträff, och mannen skrek till och tog sig för ögonen som nu blev alldeles fulla med bläck Då han nu stod upp hade sina händer i ansiktet tog Botvid tag i hans ena ben och drog till så mycket han orkade. Mannen tappade balansen och ramlade raklång rakt över båtkanten och försvann i vattnet med ett plask Snabbt som ögat kastade sig Botvid ner till baljan och lyfte på locket, och där bland flera andra låg Decapoda! Gissa om hon och dom andra blev glada och förvånade när dom fick se honom, och dom skyndade sig nu att klättra ur baljan och ner i havet innan dom genomblöte fiskaren kravlade sig tillbaka i båten med sitt svarta bläckansikte När dom kom ner till botten mötte dom andra, och Botvid berättade nu hur han räddat alla från att hamna i människornas grytor Sedan den dagen var det aldrig någon som lät sig fångas i den nya typen av fälla, och efter en tid så såg dom inte till någon sådan längre Och alla kom ihåg hur han hade klättrat upp ur vattnet och räddat dom andra, och hans rykte spred sig efter bottnen i hela havet. Botvid och Decapoda levde sedan lyckliga tillsammans, och fick många små bläckfiskungar, men det är en helt annan historia.

Ranofer

den egyptiska skalbaggen

© 1994-12-09

För många tusen år sedan fanns det i gamla Egypten kungar som hade all makt i hela landet. Folket inte bara dyrkade dem som sina ledare, nej de betraktade dem rentav som gudar, och deras ord var det samma som den högste gudens.
Det är ingen som riktigt vet när detta började att en människa kunde bli en levande gud, men skedde troligen när människorna började odla marken, i stället för att samla och jaga. Den som kunde förutsäga när den stora floden skulle börja stiga, måste ha fått mycket stor makt, och detta kan vara grunden till att vissa människor fick stort inflytande över livet i hela landet. När vattnet varje år översvämmade åkrarna förde det med sig ett näringsrikt slam från de höga bergen långt i söder, och denna gödning av jorden var livsviktig. När vattnet senare drog sig tillbaka var det klart att börja så den spannmål som sedan blev mat till alla. Den som kunde organisera bevattning och skördearbete fick med tiden ett anseende som blev gudomligt. De gamla egypterna hade inte bara sin kung, som kallades farao, som gud, nej, de hade sedan länge massvis med gudar, och nästan alla var djur, och en del avbildades som människor med djurhuvuden. Redan tidigt hade egypterna förstått hur viktiga alla slag av djur var i naturen, och därför fanns de flesta med bland dem som dyrkades, även de farliga. Det var katter, hundar, flodhästar, krokodiler, ormar, gamar och även fantasidjur Faraos eget djur var falken, som stod för makt och styrka, men för att få lycka och välgång i livet fanns det ett litet djur som stod över alla andra: den egyptiska skalbaggen - skarabén.
Denna avbildades i tusentals år på örhängen, armband, ringar och andra typer av smycken som var populära att bära. Människorna hade lagt märke till dessa små arbetsamma mörka kryp när de med stor energi rullade små bollar av kogödsel som de tog med ned i sina hålor. Där blev kulorna så småningom mat för deras larver Skalbaggen kom därför att bli det djur som stod för familjelycka, och skydd mot allt ont Ranofer hette den första i raden av dessa små kryp enligt en gammal egyptisk saga, och genom en lycklig slump skulle han bli han som räddade folket från hungersnöd den gången då Nilen, den jättestora floden som rinner rakt genom landet, svämmade över mer än vanligt. Varje år i juli började vattnet stiga, och ett normalt år höjde sig floden hela åtta meter. Då passade folket på att leda in det mörka vattnet till bassänger som byggts för att lagra vattnet som användes när floden sedan sjönk tillbaka, och på detta sätt kunde man vattna åkrarna under den torra årstiden, och då få ytterligare en skörd av den gröda man odlade Ranofer och hans familj bodde i hålor under marken. En viktig sak var att det inte fick vara fuktigt där nere i underjorden. Då kunde maten bli förstörd av mögel. Märkte skalbaggarna det minsta fukt så flyttade de omedelbart till ett torrare ställe Imhotep hette faraos tillsynsman för Egyptens största vatten- magasin. Hans uppgift var att se till att den stora vallen av lera och sten som höll kvar vattnet inte var trasig, utan alltid hölls i bästa skick I mitten av sommaren mätte han också Nilens vattenhöjd varje dag, för att se om den började stiga, och sedan kunde han räkna ut vilken den högsta vattennivån skulle bli. Vattenmängden kunde ibland öka utan att ytan höjdes, och detta extravatten pressades då in i marken längs stränderna. De som var känsliga för detta var just våra vänner skalbaggarna, och när de kände den ökande fukten under marken beslöt de att omedelbart ge sig av längre inåt land till torrare mark. Nu slumpade det sig så att Ranofer och hans familj bodde just på tillsynsman Imhoteps gård, och han fick nu se dem flytta, då de kom rullande med sina gödselbollar. Detta fick honom att fundera, för han visste att djuren i naturen inte gör någonting utan orsak, så det borde finnas en mening bakom skalbaggarnas flyttning. Han drog då slutsatsen att marken nere i deras hålor blivit fuktig, och alltså hade Nilens vattenmängd börja öka redan, trots att den inte skulle höja sig på minst fjorton dagar! Detta var mycket allvarligt för det betydde att översvämningen skulle bli mycket högre än vanligt, och därmed kunde den stora vallen spolas bort. Han skickade omedelbart bud till faraos minister för konstbevattning och förklarade vad som höll på att hända, och redan dagen därpå hade denne skickat hundratals arbetare för att göra vallen högre och bredare. I en hel månad höll de på med detta, och när Nilens högsta höjd så småningom kom räckte vallen till gott och väl, och därmed hade en katastrof kunnat undvikas. Farao belönade Imhotep genom att göra honom till chef över alla Egyptens vattenmagasin, och den första orden han gav till alla landets alla tillsynsmän var: - Låt våra skalbaggar bo i fred vid alla våra dammar, och se till att de har mat! Observera dem noga, för genom sin förmåga att känna den allra minsta fukt kan de visa oss när Nilens vatten skall stiga. Sedan den dagen var skarabén den egyptiska skalbaggen ett heligt och lyckobringande djur som ingen gjorde något illa. Och detta har alla dessa energiska blåsvarta krypen, Ranofer att tacka för.

Danne

dinosaurien som blev rocksångare

© 1994-12-17

När dinosaurierna levde på vår jord för mycket länge sedan fanns det ännu inga människor. Dom skulle inte komma förrän hundra miljoner år senare, och under tiden var det dinosaurierna som behärskade jordklotet. Som många vet var dom ödlor, och somliga tror att dom var jättestora allesamman, men det är inte riktigt rätt, för dom flesta var faktiskt små som hundar eller lite större som - stora hundar Dom största var som regel fredliga växtätare, medan andra var köttätare som levde av andra djur Speciellt en av dom köttätande har fått stå förebild för det dåliga rykte som farliga bestar som dessa ödlor har, och det är den stora köttätande Tyrannosaurus Rex med sitt väldiga gap fullspikat med sylvassa tänder Detta monster till ödla har givit människorna en felaktig bild av dinosaurierna, för de flesta av dom var troligen snälla varelser som inte gjorde så mycket väsen av sig Som andra ödlor lade dinosaurierna ägg precis som fåglar, och det är lite svårt att tänka sig att en stor jätteödla föddes ur ett ägg som inte var större än ett gåsägg Även en jättestor best av Tyrannosaurus hade en gång varit en litet ynkligt slemmigt kryp som kommit till världen på detta sätt, och just nu höll ett ägg på att kläckas i en liten koloni av "tyranner" De stolta föräldrarna stod och tittade förväntansfullt på den vita ovala behållaren som låg där på marken. Nu kunde dom höra ljud inifrån skalet och med ett krasande läte sprack det upp, och ut kommer en litet dinosauriekille som de efter ett tag kallade för Danne Det första han gjorde var att lägga upp ett vrål som fick alla ödlorna i grannskapet att lyssna till, för ingen hade förut hört att en nyfödd började sitt nya liv på det sättet, då det vanligaste ljudet från en nykläckt ödleunge var ett ynkligt litet pip! Denna händelse gjorde att alla förstod att denne lille krabat skulle bli något alldeles extra, och det var precis vad han blev. Han blev nämligen den förste rocksångaren någonsin, men på den tiden visste ingen att det hette så Redan i skolan märkte Dannes lärare att han hade en mycket stor begåvning när det gällde musik. Han fick ofta vråla inför hela klassen på lektionerna, och hans klasskamrater klappade takten med sina svansar Som alla andra ödlor kunde han inte sjunga som vi människor gör så det blev långa utdragna vrål som kom från hans strupe, men detta var dinosauriernas sätt att sjunga, och alla tyckte att det lät fint Han startade ett rockband, och dom brukade sjunga på klassfester och andra sammankomster, men några instrument fanns ännu inte så hans kompisar kompade honom genom att stampa takten och trumma med svansarna och knäppa med klorna Bland tjejerna blev Danne mycket populär och han hade ständigt en rad med beundrarinnor som hängde efter honom Varje dag kom brevbäraren med flera säckar med beundrarpost från tjejer som ville gifta sig med honom, men han förhastade sig inte, utan tog det lugnt När han slutat skolan började bandet att vandra runt i landet och ge konserter, och dom drog fullt med publik vart dom än kom En dag när Danne satt på stranden och komponerade en ny låt tog han upp en snäcka från sanden och tryckte mot sitt öra för att lyssna till bruset Ett långt strå av sjögräs hade fastnat över snäckans öppning, och när han kom när det så lät det "pliiiing!", och då förstod han att detta ljudet kunde han använda när han framträdde med sitt band Han tog nu flera strån av sjögräs och spände över snäckans öppning, och då kunde han få fram flera olika ljud som ingen tidigare hade hört Utan att veta det hade han uppfunnit gitarren, och efter den dagen hade hans grupp blivit en riktigt rockband med trummor och gitarrer När dom hade turnerat i många år hade dom alla blivit mycket rika, och dom hade också startat tillverkning av gitarrer som många ungdomar köpte för att själva försöka bli rockidoler Men så populär som Danne blev ingen av dom, för det går sällan att göra om det som någon annan gjort, så att det blir lika bra Danne och hans band slutade att åka runt och slog sig alla till ro med sina familjer. Men sluta med helt musiken kunde dom inte göra, så dom besökte varann ofta och spelade låtar som dom hade sjungit för länge sedan När Danne fick barn och barnbarn kunde han ofta ha dom på sitt knä och sjunga någon av dom sånger som var populära i hans ungdom Så gick det miljoner år, och dinosaurierna dog ut på vår jord, men legenden om den första rocksångaren Danne levde vidare i deras mindre ättlingar bland ödlorna När så dom första människorna började spela och sjunga rockmusik tyckte inte dom att det var något märkvärdigt, för detta hade deras anfader Danne gjort redan för länge länge sedan Men eftersom ingen människa kan tala med ödlor, och dom inte heller kan tala med människor har denna historia aldrig kommit att berättas utanför kräldjurens skara, så därför är det ingen som vet att dinosaurien Danne var den förste rocksångaren för många miljoner år sedan Och hur vi har fått reda på detta, det är en hemlighet som ingen i dag känner till.

Alfred

ankan som blev en örn

© 1994-12-19

Av alla djuren på bondgården var det tuppen som var den som var malligast Varje morgon när solen gick upp stod han högst upp på dynghögen och gol så hela halsen skakade Han skulle minsann tala om för alla andra tuppar inom hörhåll att detta var hans område, så ingen behövde bry sig om att komma i närheten Hönorna var stolta över att ha en sådan grann och högljudd tupp, och dom putsade sina fjädrar varje dag för att göra sig fina för honom Också tuppen var noga med sitt utseende och han polerade sin stora kam varje dag så att den glänste och var fin Han gick till och med så långt i sin högfärd att han inte drog sig för att se ner på dom andra fåglarna på gården, och då speciellt på ankorna Hönorna smittades av denna skrytsamhet och dom glömde aldrig att tala om för ankorna vem som var dom nyttigaste på gården.

- Se bara så mycket ägg vi lägger till vår husbonde och massvis med kycklingar får vi också skröt dom, medan ni ankor inte får så många kycklingar, eller lägger många ägg - Det är bara en tidsfråga när bonden slaktar er allihop, brukade den mallige tuppen säga till dom, och för varje dag blev ankorna allt ledsnare Ankan Alfred var bland dom som var oroliga för framtiden - Alltid skall den dumma tuppen skrämma oss att vi skall bli julmat på bondens bord sade han, och han är tydligen inte rädd för någon annan fågel här omkring - Jo jag vet en fågel han är jätterädd för, sade en av dom andra, och det är örnen. När den visar sig på himlen då slokar kammen på tuppen och han skyndar sig in i hönshuset och vågar inte sticka ut näbben på många timmar, för det har jag sett vid flera tillfällen Borta i en vrå satt råttorna och lyssnade. Dom såg alla lite hemlighetsfulla och illmariga ut och en av dom kom efter en stund fram och lade sig i ankornas samtal - Jag vet hur man kan förvandla sig till en örn sa han, det har jag själv sett en gång. Det var en anka som åt av några magiska sädeskorn och så förvandlades hon till en örn för en stund. Kanske någon av er vågar göra detta så ni kan få tuppen att sluta prata strunt Ankorna tittade förbluffade på råttan och på varann. Aldrig hade dom hört maken till märklig historia, och borta i hörnet skrattade dom andra råttorna tyst för sig själva - Sådana rövarhistorier är det ingen som tror på ditt dumma råttskrälle, fräste ankorna, inte kan en anka bli en örn genom att äta magiska korn - Jo det går visst, sa råttan för jag har själv sett detta, och då blev ankan en stor stark örn som satte alla andra fåglar på plats, jag har dessutom sparat ett par korn från den gången, så någon av er kan själv försöka om han vågar. Men ni är väl alldeles för fega, tillade han lite elakt - Ingen råtta skall komma och påstå att jag är feg! svarade Alfred, för han kunde inte tåla att också dom nu började bli styva i korken - Jag vågar minsann förvandla mig till en örn och ge den dumma tuppen en läxa han aldrig glömmer, visa mig var ni har den där mirakel- medicinen! Och så följde Alfred med dom hem, där dom förvarade dom förtrollade sädeskornen Uppe på vinden bland en massa bråte bodde råttorna. Dom var de enda djuren som bonden ville bli av med, men dom vara sluga och lät sig inte fångas i några fällor eller äta något som verkade farligt. Därför hade dom överlevt och bodde nu tillsammans med gårdens övriga djur Alfred var nu häruppe för första gången, och den äldsta råttan hämtade nu en burk som han hade i en liten låda under en gammal tidning När han öppnade den fanns där tio sädeskorn som var ovanligt stora och röda till färgen. Sådana korn hade aldrig Alfred sett förut, men han ville inte verka överraskad utan låtsades som ingenting Gammelråttan tittade allvarligt på honom och sa: - När du äter dessa förvandlas du till en örn inom två minuter, och som en örn förblir du sedan i ungefär fem minuter, sedan blir du en anka igen Alfred tog dom tio sädeskornen och slukade dom direkt. Sedan gick han raskt ner på gården till dom andra ankorna och berättade vad dom hade att vänta sig Alla tittade nu intresserat på honom, och efter en minut började han känna sig underligt varm i hela kroppen, och han märkte hur hans fjädrar började ändra färg till mörkbrunt, som är örnens färg Nu såg han också att hans breda ankfötter förvandlades till kraftiga örnklor och den klumpiga anknäbben blev en kraftig böjd örnnäbb. Efter ytterligare en minut var förvandlingen klar Han speglade sig i ankdammen och fick då se vilken stor kraftig örn han hade blivit. Men dom andra djuren märkte inte någon förvandling, men det visste han inte Med bestämda steg gick han nu fram till tuppen som stod och solade sig vid hönshuset. - Hördu din uppblåsta dyngsprättare det är en sak jag skall tala om för dig! säger han nu högt och tydligt och ställer sig framför honom Tuppen tror inte sina öron. Här kommer den löjliga ankan och morskar upp sig som han vore någon helt annan, detta verkar inte klokt!

Alfred höjer sin vinge och pekar rakt i synen på den förbluffade tuppen och säger: - Vi är trötta på att ständigt höra på ditt struntprat om att ni i hönsgården skulle vara nyttigare för bonden än vi ankor, och från och med nu skall det vara slut på det pratet, begriper du det? Och om du inte gör som jag säger så skall du få med mig att göra och smaka på en sådan här! Alfred gav nu tuppen en ordentlig örfil med sin vinge - som han trodde var en stor örnvinge - och eftersom en tupp är mycket lättare än en anka blev det en riktig stjärnsmäll som fick tuppen att fara bakåt och sätta sig på ändan Det tog en lång stund innan han fattade vad som hänt När han kom upp var han fortfarande yr i huvudet, och Alfred upprepade sin fråga: - Nå skall det bli slut på dösnacket om ankorna i fortsättningen? Tuppen hade nu hämtat sig något och stammade förbluffad fram ett svagt men tydligt: - Jo, jag lovar att inte tala illa om er! Hörnorna och ankorna som såg på gjorde nu stora ögon, för aldrig hade en vanlig anka vågat ge sig på den uppblåsta tuppen förut, för det var ju bara Alfred själv som trodde att han blivit förvandlad till en örn Bonden hade stått utanför sin farstu och sett alltsammans och han tyckte nu att en sådan vekling till tupp som får stryk av en anka kunde inte vara något att behålla som herre i hönshuset, medan den där ankan däremot verkade vara en modig och frisk krabat som var värd att spara Och så bestämde bonden att han skulle slakta den mallige tuppen, men denne smet iväg från gården, och hördes aldrig mera av. Men den modiga ankan fick vara kvar som förut Ingen talade någonsin om för Alfred att han aldrig hade blivit någon riktig örn, för dom ville inte göra honom generad, men historien om hur han satt tuppen på plats den spreds bland djuren till alla bondgårdar i hela landet Och dom listiga råttorna uppe på vinden, dom hade tittat på skådespelet genom sitt fönster och haft väldigt roligt Dom var de enda på gården som visste hur det hela låg till, och det var genom deras list som alla hade blivit av med den odrägliga, tuppen De tio sädeskornen som Alfred fått äta var alls inte förtrollade, utan dom var helt enkelt vanligt råttgift som bonden lagt ut, och som gjort honom så konstig i huvudet en stund att han trott sig bli till en stor rovfågel Men detta berättade råttorna aldrig för någon, så ingen fick veta det. Och den dumma tuppen, den hade dom blivit av med för all framtid.

Julius

strutsen som ville flyga

© 1995- 01-14

Uppe i skyn svävar fåglarna Tyst och stilla kan dom titta ut över landskapet och alla dom små prickar till människor som går där nere Alla har vi väl någon gång önskat att vi har kunnat flyga och känna den frihet som det måste innebära att lätta från jordens yta och bli fri från den tyngd som håller kvar oss nere på marken Men alla fåglar kan inte flyga. Vissa har anpassats till att äta mat som inte behöver jagas från luften, och därför har deras vingar genom många tusen år långsamt men säkert blivit mindre och mindre, tills dom varit för små att flyga med Strutsen är ett bra exempel på en sådan fågel. Den kan inte flyga, men i stället har den fått ett annat sätt att skynda sig iväg om någon fara dyker upp: den kan springa mycket fort. Inte ens en människa kan ta fatt en springande struts som naturen har gett två väldigt kraftiga ben Om någon skulle komma nära ett bo med ägg när den ligger och ruvar är det bäst att passa sig väldigt noga, för när den försvarar sitt bo använder den bland annat sina kraftig fötter att sparka med, och då är det bäst att hålla sig undan Strutsen Julius hade tittat upp mot himlen många gånger och sett svalorna pila fram och tillbaka däruppe Han längtade efter att kunna flyga som dom gjorde, men dom små klumpiga vingar han hade räckte inte till mer än att vifta bort flugor med Han gjorde ett försök att göra sina vingar större genom att fläta ihop palmblad till en strut som han trädde på sina vingstumpar, men hur han än flaxade med dessa kunde han inte lyfta en enda centimeter från marken Då kom han på idén att föröka hoppa ut från ett berg med dessa extravingar, då skulle det säkert gå lättare Dagen därpå traskade han så upp på, ja inte ett berg, men en liten kulle som fanns alldeles i närheten, och därifrån skulle han nu ta det djärva språnget ut i luften Hans kamrater som intresserat hade följt alla hans försök att flyga, gick nu dit för att bevittna denna stora händelse, för att en struts kunnat flyga hade ingen någonsin hört talas om Dom flesta trodde att det inte skulle lyckas, men det fanns en del som hoppades att Julius verkligen hade kommit på lösningen för alla strutsar som ville flyga. Nu stod han där på kullens topp och gjorde en sista kontroll av utrustningen, som var dom båda extravingarna av palmblad. Så tog han ett par steg bakåt för att ta sats och därefter ett par raska steg ut i luften samtidigt som han flaxade med vingarna allt vad han kunde Som en jättelik humla såg han ut när han kom farande, och han for dessvärre inte fram genom luften, utan utför kullens sida med ett brak Så hade också detta försök att flyga misslyckats, och Julius var en smula nedslagen efter motgången, men han hade humöret uppe och sade att detta var bara ett försök mot målet att kunna flyga, och han startade omedelbart förberedelserna för nästa försök Han observerade nu hur fåglar med breda vingar nästan inte behövde röra sig när dom flög. Dom kunde segla utan att tappa höjd genom att använda sig av den luft som gick uppåt när vinden blåste mot ett brant berg Därför blev nu nästa experiment ett försök att göra en svävare som han kunde segla på i luften Av lätta smala trädgrenar byggde han nu en stomme till något som liknade en stor pappersdrake. Sedan klädde han den med mycket tunna palmblad som han flätade ihop När svävaren var klar såg den ut som en bred fågelvinge, och Julius´ tanke var att han skulle ligga ovanpå den när han flög Denna gång hade han bestämt sig för att starta från en högre punkt än förra gången, så han valde ut ett berg i närheten varifrån han skulle hoppa ut Liksom förra gången hade många samlats för att titta på honom, och nu liksom då var det vissa som trodde det skulle fungera och andra inte Det var dock fler som var tvivlande nu, efter hans första misslyckande Julius´ flygförsök hade blivit välkända och dragit till sig korvgubbar och karusellägare och försäljare av många slag, så det blev något av en familjeutflykt för många att komma hit och titta på honom

Nu tystnade publiken när han stod där uppe på berget och var beredd att starta

Med full fart sprang han ut mot stupet och kastade sig ut ovanpå sin svävare, och den höll sig faktiskt flygande några sekunder, men därefter slog den runt så Julius trillade av och brakade i marken med en smäll! De som stod i närheten sprang fram och hjälpte honom på fötter, men han hade inte skadat sig så mycket trots allt. Ett par brutna revben hindrade honom dock från att göra några flera flygförsök dom närmaste månaderna Ett par gånger om året, på våren och hösten, prövade han sedan olika metoder för att flyga Det hela blev så småningom till en riktig marknadsdag, och den fick namnet "Julius’ flygfestival", och drog till sig allt fler besökare Med tiden blev flygförsöken endast en liten del av alla nöjen, men Julius´ popularitet minskade inte för den skull. Han förblev huvudnumret varje gång när han på dom mest fantasifulla sätt försökte få sin stora kropp att lätta från marken Snart var det ingen annan än han själv som trodde att han skulle lyckas och det hela blev med tiden endast till ett roligt inslag i festligheterna Själv tog han dock det hela på fullt allvar så han höll på år efter år med olika flygförsök, som alltid misslyckades, därför att han inte ville acceptera att han, som var struts, var alldeles för tung och klumpig. Men envis det var han, och har han inte slutat, så håller han på än med att försöka efterlikna svalorna som pilar fram däruppe i skyn.

Zeke

vargen som tyckte om smultron

© 1995-01-26

Långt inne i skogen bodde djuret som människorna fruktade - vargen. Alla hemska historier om hur han åt upp barn som var ute och plockade bär har berättats i alla tider, men om det fanns någon sanning bakom detta var det aldrig någon som brydde sig om att ta reda på Frågade man någon om han visste vems barn som blivit uppätna av den stora stygga vargen, så fick man alltid svaret - nej, men han hade hört av någon annan att barn blivit tagna av vargar, och skräcken fortsatte i folks medvetande Bland djuren inne i just denna skogen fanns det ingen som var rädd. Detta kan ju verka konstigt, för alla vet vi ju att vargen är en glupsk jägare som alltid är hungrig, och ständigt är på språng att kasta sig över och äta upp små grisar, harar och andra som han kommer åt Men här visste alla djuren någonting som människorna inte kände till, och denna hemlighet gjorde att ingen av dom behövde vara rädd Sedan flera år hade dom alla levt i fred med vargen, men ingen talade om det för människorna, och dom hade sina skäl för att inte berätta det Tvärtom gav dom alla intrycket av att vara rädda, och på så sätt kunde dom dra nytta av människornas vargskräck. På sensommaren när bönderna hade skördat säden på sina åkrar, hade också skogens alla frukter blivit mogna. Då var det kalas för alla fåglar som åt av fläderbär och rönnbär. Björnen mumsade i sig blåbär och lingon, och ekorrarna åt och samlade in nötter av alla slag för vinterns behov. Ute på myren kunder igelkotten smaska i sig saftiga hjortron när han strövade omkring på natten, och därmed växte han sig fet för att klara av sin långa vintersömn som han skulle börja om en tid Med jämna mellanrum skickade djuren fram någon för att ta kontakt med människorna, och när dom fick frågan hur det stod till i skogen så svarade dom alltid: - Det hade varit mycket bättre om vi inte hade behövt vara rädda för den hemska vargen, som äter upp allt levande han ser Detta svaret gjorde att människorna aldrig vågade sig in i skogen, och på så sätt kunde djuren behålla alla dom goda bären och nötterna för sig själva. Zeke hette den gamle vargen som bodde i skogen. Han hade inte längre någon familj att försörja för hans barn hade flyttat hemifrån för länge sedan, så nu levde han ensam. En gång i sin barndom hade han tillhört en vargflock som rörde sig över ett mycket stort område, och hade gått om villebråd att äta Genom åren hade människorna jagat vargarna, så att de blev allt färre, och måste gömma sig på de platser som var långt borta från bebyggelsen. Som en sista rest av denna vargstam levde nu Zeke i sin håla För flera år sedan hade han slutat att jaga och äta upp andra djur, för hans tänder hade blivit dåliga och han var inte längre så snabb när han skulle springa När han då började få svårt att äta sig mätt varje dag, började de andra djuren började tycka synd om honom när han gick omkring halvsvulten De diskuterade då med varann hur de kunde hjälpa honom, och de lät den starkaste av dem alla gå fram och tala med honom, och den starkaste det var björnen Bamse Som det ende i skogen som inte var rädd för vargen, sade Bamse nu åt honom att han borde börja äta bär och frukt i stället, för att klara sig - Äsch, svarade vargen, inte kan väl jag som är en fruktad jägare äta sådant, hur skulle det se ut? hela skogen skulle skratta om jag gjorde det - Inte alls, svarade björnen, du skulle i stället bli vän med alla som du tidigare har jagat, och samtidigt skulle du få ordentligt med mat inför vintern - Jag försökte faktiskt äta lingon och blåbär en gång sade Zeke, men dom var inte så goda - Har du smakat på smultron då? frågade Bamse, men det hade Zeke inte, och då gick dom båda iväg till skogens bästa smultronställe som nu var moget och lyste rött och inbjudande Redan efter ett par tuggor förstod vargen att detta var precis vad han skulle ha till mat i fortsättningen, så gott tyckte han att det var, och sedan den dagen åt han nästan ingenting annat än smultron. Fast han vågade inte tala om det för sina släktingar som levde i andra skogar lågt därifrån När dessa någon gång kom på besök brukade de fråga om det fanns gott om mat för Zeke i denna trakten, och då brukade han alltid svara att det inte gick någon nöd på honom och att han hade mat så han klarade sig bra. Men han sa aldrig vad för slags mat han menade, och för säkerhets skull brukade han skaffa lite hönsfjädrar som han spred han ut runt sin håla, och gav då intrycket av att vara en stor jägare som mumsade i sig hönor varje vecka När dom andra djuren fick reda på att han hädanefter inte åt kött utan bara frukt och bär, så hjälpte dom honom varje år att plocka ihop ett stort förråd som räckte under hela den långa vintern.

Efter den dagen var det frid och fröjd i skogen, där djuren nu åt sig mätta och kunde sjunga: - ingen rädder för vargen här Men människorna dom fick ingenting veta och tror ännu i denna dag att den blodtörstige gråben skall äta upp den som vågar komma i närheten. Och har Zeke inte slutat, så håller han fortfarande på att mumsa i sig smultron inne i den skogen där alla djuren vet en hemlighet.

Lucidor

lusen som bytte husbonde

© 1995- 02-02

Av alla dom djur som följt människorna från början var det en grupp som var först av alla, och det är inte hunden eller katten. Nej dessa djur har förföljt människan mot hennes vilja i alla år. De är alla mycket små till växten och lever av att suga blod, och vi har alla hört deras namn, för de är - loppor och löss. Dom fick människor på stenåldern att klia sig långt innan det fanns några husdjur. Under dom långa kalla nätterna på den tiden trivdes löss och loppor riktigt bra under dom varma hudar som människorna klädde sig i mot kylan. När så allt fler husdjur togs i bruk fick dom släktingar som levde på dessa Hundarna hade hundloppor, grisarna - grislöss, och också katterna hade sina speciella parasiter, som rumlade runt i den mjuka pälsen En sak har alla dessa smådjur gemensamt - dom har en fantastisk förmåga att överleva. Faktiskt kan dom vara under vatten, ja till och med bli infrusna i is utan att dom tar någon skada, och därför har dom varit svåra att bli av med för folk i alla tider. Lucidor var en lus som levde tillsammans med sin familj i håret på en långhårig människa. Hans föräldrar hade kunnat skaffa sig många barn därför att det just nu var modernt med långt hår, och då fanns det plats för fler små lusbarn som kunde leva där nere i huvudsvålen. När lössen fick barn satte dom fast sina ägg - som kallas gnetter - på hårstråna, och där utvecklades dom snabbt och kläcktes till små lusbarn Lucidors hud var stenhård, och han såg ut som en liten skorpion utan stjärt där han kröp omkring, och på hans ben fanns kraftiga klor. På dagarna satt han och hans syskon mest och slöade, och det enda som störde dom var när människans stora kam kom farande genom håret. Då var det bäst att hålla sig fast i ett hårstrå för att inte svepas med. På natten däremot var alla vakna, och hela familjen var i rörelse Då var det nämligen matdags och alla borrade ner sina huvuden i hårbottnen och sög i sig det varma goda blodet. Endast i undantagsfall kunde en lus byta hyresvärd och komma över till en annan människa, och på så sätt kunna smaka på ett annat blod. Det vanligaste var dock att ha bo på samma ställe hela sitt liv. Gammellusen i Lucidors koloni hade en gång i sin ungdom varit på flera andra människor, och på kvällarna berättade han för dom andra hur det var att komma till någon som hade blod med en annan smak Han berättade att det fanns flera olika sorter, och att det var en slump vilken blodtyp en människa fick. Det absolut godaste blodet tyckte han var av den typen som kallas A+, och det var så tjockt och mustigt, och hade en lätt sötaktig smak - Man behövde inte suga lång stund innan man var proppmätt, berättade han Lucidor satt ofta och fantiserade hur ett annat blod skulle smaka, och han frågade Gammellusen mera om olika blodsmaker - Vad en människa äter spelar mycket in på blodets smak, sade han. Om mycket lök och andra starka kryddor ingår i maten, så ger detta smak åt blodet, och det är inte alltid så gott Genom att fråga mera fick Lucidor reda på att det bästa sättet att byta boplats är att sätta sig fast i en mössa, och sedan hoppa över till en annan vid ett lämpligt tillfälle En dag när en mössa satt på huvudet och det var alldeles mörk, passade. Lucidor på att klamra sig fast vid den. Efter ett tag togs den av, och lades på en hatthylla bredvid andra av liknande slag. Lucidor spanade på dom olika mössorna och bestämde sig för en blårandig med en stor tofs i, - den verkade intressant, så den kröp han över till. Efter en stund kom ägaren och satte den på huvudet, och nu kunde Lucidor stifta bekantskap med sin nya omgivning Han kunde till sin förvåning inte se några andra löss alls, och detta gjorde honom en smula fundersam. Men så mindes han Gammellusens ord det inte var alla människor som hade löss, och då var det kanske inte så konstigt att han var ensam i detta håret. Försiktigt borrade han nu ner sitt huvud i svålen och sög i sig lite av det nya blodet för att känna om det smakade annorlunda, - och det gjorde det verkligen. Lucidor hade aldrig känt en liknande smak, men det var inte smaksatt av starka kryddor eller lök Nej det smakade på ett helt annat sätt, och hade flera intressanta under- smaker av olika frukter, speciellt äpplen och plommon. På kvällen kunde han se hur människan satt bredvid en slags maskin som puttrade och fräste, och ur ett rör kom det en dryck som han drack ur ett stort glas. Under kvällens lopp märkte Lucidor att smaken på blodet blev starkare och starkare, och till sist kände han sig lite trött och yr i huvudet. Han beslöt då att gå och lägga sig tidigt, och han somnade med en gång. Morgonen därpå var han inte längre yr, men han mådde inte speciellt bra. Han förstod då att dom goda blodet han druckit kvällen innan inte var så bra trots sin härliga smak, och därför beslöt han sig för att flytta hem igen, om han kunde. Lucidor fick kravla sig över till många olika mössor den närmast tiden innan han hittade den rätta som han flyttat ifrån. När han var hemma berättade han för dom andra om sin märkliga upplevelse, och om det goda blodet som gjort honom yr i huvudet. Alla hans syskon lyssnade intresserade, och han fick noga beskriva alla dom smaker detta annorlunda blod hade. Men Gammellusen sade ingenting, han satt bara och smålog för sig själv, och kliade sig på sin haka. Alla lusbarnen vände sig nu till honom och frågade vad han trodde det var för blod - Jo mina barn, sa han, vi skall vara glada åt att våran människa inte har sådant blod som det Lucidor nu har berättat om, för om han drack mycket öl och brännvin som denne gjorde, då skulle vi alla bli så fulla att vi inte skulle orka hålla oss kvar här i håret. Därför är det tur att våran människa inte dricker något som är starkare än lättmjölk!

Och efter den dagen vad det inge bland lössen som vågade chansa på att flytta hemifrån. Och förmodligen bor dom fortfarande kvar på samma huvud, och tar sig en slurk gott blod varje kväll innan dom går och lägger sig.

Nicklas

den ensamma graden

© 1995-02-03

Det var en tidig morgon i början av februari Vintern hade inte varit speciellt kall hittills, så barnen hade inte kunnat åka skridskor utomhus. Pulkorna däremot hade tagits fram med jämna mellanrum, för när det varit en frostnatt och den blöta snön hade frusit till is, blev det väldigt bra glid i kälkbacken när temperaturen fram emot middagstiden låg runt noll. Och varje dag blev deras kläder blöta På termometern kan man läsa av hur kallt eller varmt det är, och varje morgon tittar tusentals människor ut genom sina fönsterrutor för att se vilka kläder och skor de skall ta på sig inför dagen som skall börja De olika graderna på termometern försökte alla få övertaget över varandra genom att dra antingen uppåt eller nedåt på pelaren mitt emellan alla små streck och siffror som talade om vem som är starkast för tillfället Om solen kom fram och värmde upp luften kunde en hel massa plusgrader dyka upp när det blev varmare Just denna vinter hade det varit en ganska hård strid runt nollstrecket där minusgraderna, som drog neråt, låg i ständig kamp med plusgraderna, som drog uppåt Mitt emellan dem låg nollgraden Nicklas, och han var alldeles ensam. Hans uppgift var att hålla de andra i schack genom att se till att ingen av dem fick övertaget. Lyckades han med detta så höll sig termometern på nollpunkten, och detta var han favorittemperatur Han hade inte lätt alla gånger när plusarna och minusarna drog åt var sitt håll, men denna vinter hade han varit rätt så lyckosam och fått temperaturen att stanna hos sig i flera dagar i sträck vid några tillfällen Uppifrån brukade plussarna ropa till honom: - Hej där Nicklas! släpp efter lite nu så folk slipper frysa om öronen, och inte vill du väl att barnen skall bli förkylda? Och nerifrån minusarna kunde han hörda: - Hallå Nicklas! håll inte emot nu när vi vill ha lite kyla så barnen kan åka skridskor och skidor, för det vill du väl att de skall få göra, eller hur? Det var inte lätt för honom alla gånger att veta hur han skulle göra, för båda sidor hade ju rätt på sitt sätt Trots att han ständigt var påpassad av de båda sidorna kände han sig ensam När den kalla sidan drog starkast blev det en hel rad med minusgrader under strecket, och när värmesidan var starkast blev det en hel rad plusgrader som kunde leka och skojigt med varann. Men när de båda var jämnstarka då fanns bara han i mitten på termometern, för det finns aldrig mer än en enda nollgrad Man kan säga att plusgradernas främsta förespråkare var dom som gillade att sitta med näsan i vädret och sola sig. Dom ser man lite här och där, och under sommaren tillbringar dom sin mesta fritid på badstranden så fort det blir sol Trots att det var solens strålar och värme de tyckte så mycket om hade de alltid olika sorters krämer att smörja in sig med för att inte bli brända, och när de var färdiga med solbrännan såg en del ut som mjölkchoklad över hela kroppen, medan andra hade fått en färg som mera liknade en kokt kräfta! På vintern tyckte de att det var extra behagligt om det också var varmt i luften Dom som gillade minussidan var alla de som tyckte om att åka skidor i naturen eller pulka eller släde efter en hund eller ren, för att inte tala om de som hade lagt ut mycket pengar på en snöscooter. Dom ville alla att det skulle vara minusgrader och snö, och detta tyckte naturligtvis också alla skidåkare Så länge vintersäsongen varade kunde man se dem i skidspåren överallt, och ibland också sent på kvällen Ända tills långt fram på våren stakade de sig fram på de snöfläckar som fanns, och under skidorna strök de många olika slag av valla för att få bästa glid och fäste Vad ingen däremot ville ha var snöblask och blek sol med en temperatur runt noll, och Nicklas var väl medveten om detta faktum Men så en dag fick han en lysande idé. Om han kunde komma överens med de båda sidorna att dela upp tiden mellan sig lite bättre, så skulle det bli mycket lugnare för honom i mitten. Därför gjorde han en uppgörelse med den kalla sidan att de skulle få mer att säga till om under vintern, och när våren började komma skulle de ge honom lite tid på nollpunkten. Men de andra fick ingenting veta, för dom var ju helt borta när det var kallt Han gav nu ett liknande förslag till den varma sidan, och sade att på detta sätt kunde alla slippa att bli trötta genom att ständigt dra och dra för att bli bäst. Värmegraderna tyckte detta var en strålande idé, och de lovade Nicklas att vänta lite tills de gav efter för kylan varje senhöst, så att han kunde ha det bra på sitt nollstreck Men han sade inget om sina uppgörelse med den andra sidan Och därefter tror både minusarna och plussarna att de är väldigt starka och bra när de har övertaget, men i själva verket är det den andra sidan som släpper efter och inte drar Men detta vet ingen annan än den listiga nollgraden Nicklas, som sitter där och skrattar i smyg och har det bra på sitt streck på mitten av termometern Därför kan vi alla se hur de båda sidorna håller sitt avtal med Nicklas, och detta gör att det är varmt på sommaren och kallt på vintern Och i brytningen mellan dessa båda årstider, sent på hösten och tidigt på våren, då är det Nicklas som har befälet och ser till att det inte blir några grader alls! utom han själv förstås!

Emil

ekorren med det dåliga minnet

© 1995-03-31

Vad är det som är ludet och hoppar mellan träden? jo ekorren Den är naturligtvis ingen orre, som är en fågel, utan en gnagare med stor yvig svans, och den är slät med vesslan. Emil hette en gång en sådan ekorre Han bodde i en park i utkanten av en stor stad Hans fyra syskon och föräldrar delade på ett bo i en stor gammal ek, och där var dom alla födda. Nu började emellertid det bli rätt trångt, så dom äldsta syskonen hade redan börjat att se sig om efter någon annat ställe dit dom kunde flytta. Emil, som var yngst av dom alla, hade dock inga planer på att ge sig av hemifrån Familjen hade gott om mat att äta, för de människor som besökte parken hade antingen med sig mat som de fick smaka av, eller lämnade kvar godsaker som det sedan bara var att ta för sig och mumsa i sig. Ibland var det smörgåsar med korv eller ost, och andra gånger var det halvätna hamburgare med gurka och ketchup. Sådant gick inte att spara på, utan måste ätas upp direkt, och därför blev alla i familjen lite småfeta fram emot hösten, men det kunde behövas när vinterkylan nu skulle komma Varje dag hoppade de ut ur sitt bo och började leta efter nötter av olika slag. Det är just detta som sysselsätter ekorrarna när det börjar dra ihop sig mot vinter, och ett matförråd måste läggas upp, för under den kalla årstiden kom det inte så mycket folk till parken Alla nötter Emil samlade ihop, gömde han på ett säkert ställe där ingen kunde hitta dom. Det var bara det att han hade ett så förskräckligt dåligt minne, så han kunde inte komma ihåg ens hälften av de olika gömställena, och han syskon retade honom för detta ibland När han var liten hade han en gång hittat ett jättebra ställe att samla mat på Det var en stor rund burk av plåt med ett hål på sidan. I en hel vecka samlade han vintergodis i burken men när han en dag var ute och lekte i närheten fick han en chock: Två män med en skottkärra tömde ut all den mat han samlat, och gick sedan vidare till andra burkar i området. Efter den dagen hade Emil lärt sig att inte samla något i parkens papperskorgar! Sedan tidigt på hösten hade han försökt träna sitt kom i håg, och det gjorde han genom att gömma värdelösa saker på flera olika ställen, och sedan lägga på minnet något speciellt från varje plats, till exempel en stor sten på marken, eller ett egendomligt format träd. Med detta knep hade han nått ett fint resultat, och han trodde nog att han nu hade bäst komihåg av syskonen, trots att han var minst av alla. Det var ändå viktigt att han hade maten gömd på flera ställen resonerade han, för han visste inte om han skulle få behålla sitt goda minne Syskonen hade nu i hemlighet lagt upp ett eget förråd med dom nötter dom hämtat från ett gömställe de trott att Emil glömt bort. Men han hade spionerat på dom och visste precis var någonstans detta nya förråd fanns, och det blev med tiden en stor hög med vintermat. Det kunde komma bra till pass ifall vintern blev lång och kall Och precis så blev det. Vintern blev både längre och kallare än någon kunde minnas tillbaka, och maten började så sakta att ta slut i ekorrboet I flera veckor i sträck var det snöstorm, och vinden ven och pep i de kala träden Dag för dag blev snötäcket allt tjockare, och ingen kunde ta sig ut i detta oväder. Ekorrarna kunde inte göra mycket annat än att ta det lugnt och vänta på att vädret skulle bli bättre Alla i familjen låg i samma bo under vintern, för det var lättare att hålla värmen när dom låg tätt intill varandra med sin tjocka päls - Nu har vi inte mycket mat kvar, sade en dag ekorrpappan till sina barn, och det ser dystert ut. Därför vill jag att ni samlar ihop alla nötter ni har gömt, och tar dom hit till boet. Emil och hans syskon hämtade nu sina gömda nötter, och det blev ett välkommet tillskott på deras middagsbord, men så värst mycket var det inte Det lustiga var emellertid att Emils syskon helt hade glömt alla de nötter dom samlat ihop från just hans gömmor Nu var det Emil ensam som kom ihåg detta, och när familjens mat efter en tid började ta slutligen, och alla var bekymrade sa han: - Nu skall jag ut och hämta mat så vi klarar oss resten av vintern, lita på mig! Alla tittade förvånat på honom, för inte kunde dom tro att han med sitt dåliga minne kunde ha mer mat nergrävd någonstans Emil skuttade nu ut i snön och kom så småningom fram till platsen där förrådet låg Han tog extra lång tid på sig med att bära hem allt, och när dom andra frågade honom var han varit så svarade han: Jag har varit långt långt borta där jag kom ihåg att jag hade mera mat gömd Nu tackade dom alla honom så mycket, och blev inte utan mat resten av vintern Men vad ingen annan visste, och som Emil aldrig talade om för någon, var att maten kom från ett förråd med nötter som syskonen själva glömt bort men som han själv kommit ihåg Och efter den dagen var det ingen som retades med honom och sade att han hade dåligt minne. Och det är därför som ekorrarna i dag samlar sin vintermat på många olika ställen. Då kan de ju alltid komma ihåg några platser där de har mat gömd. För dåligt minne det har dom fort- farande allesamman.

Ture

den tokige tukanen

© 1995-04-11

Långt ner i Sydamerikas djungler finns det en fågel som alla brukar känna igen. Den är inte större än en vanlig duva, men den har en kolossalt stor näbb som gör att den inte kan förväxlas med någon annan. I dom flesta böcker över jordens alla fåglar finns det alltid ett eller flera foton på denna mycket säregna och vackra flygare, och denna fågel heter - tukan Sitt namn har den fått av dom indianer som bor i djungeln där den finns, och dom kallar den för "toco", och det är endast där i hela världen man kan påträffa den i vilt tillstånd. Men runt hela jorden finns den i zoologiska trädgårdar och i burar, för den är mycket omtyckt för att den är så vacker och ovanlig Tukanens hela berömmelse beror på hans stora gula näbb, som dominerar hela utseendet. Denna är trots sin storlek mycket lätt då den är väldigt tunn Ingen vet varför tukanen skall ha en sådan jättenäbb, för han behöver den inte till att öppna frukter eller liknande när han skall skaffa mat. Kanske är det för att han helt enkelt skall se fin och vacker ut när han sitter och kråmar sig och putsar sina fjädrar Tukanen Ture var inte som alla andra. Enda sedan han började skolan hade alla lärare och klasskamrater konstaterat att han var något speciellt Jämt hade han en massa hyss och skämt för sig, och när han var i närheten var det bäst att se upp, för då kunde vad som helst hända Ett av hans bästa trick var att klä ut sig till andra slags fåglar. En dag hade han målat näbbet svart och detta kom honom att likna en korp, för han blev i det närmaste helt svart. Med ett kraxande som liknade korpens kastade han sig ut från en hög gren ner mot dom andra tukanerna som stod på marken och pratade med varandra. Alldeles förskräckta flaxade dom åt alla håll när den konstiga kolsvarta fågeln kom farande, och dom förstod inte att dom var lurade förrän dom hörde Tures glada skratt när hans skämt hade lyckats Med tiden blev han en kändis i djungeln, och han betraktades som ett original med egna idéer om det mesta Han hade ingen familj och all hans lediga tid gick åt att lista ut ny spratt av olika sorter, och med tiden blev de allt mer genomtänkta och planerade. Men om de därför blev roligare den frågan hade Ture aldrig ställt sig Det var därför inte säkert att alla som utsattes för Tures skämt som blev så glada, för det är inte alltid roligt att bli skrämd, lurad eller utskrattad En gång hade Ture satt en bunt med fjädrar i olika färger på huvudet, och gick omkring i det höga gräset så bara huvudet syntes. Hela tiden grymtade han på ett egendomligt sätt som gjorde alla som såg honom mycket förbryllade. En del trodde det var ett stort djur med fjäderbuske på huvudet som gick i gräset, medan andra trodde en okänd fågel kommit till deras djungel Inte förrän Ture med ett gapskratt flög upp från gräset fattade alla hur det var, och Ture var förtjust över att han ytterligare en gång hade gett omgivningen ett gott skratt Men en del av hans kamrater började bli trötta på hans ständig skämt som dom tyckte hade blivit rätt jobbiga, så nu kanske var det dags att ge igen, och låta Ture smaka på sin egen medicin De gjorde nu upp en plan som gick ut på att lura honom och låta alla skratta åt honom i stället, och då skulle han få känna på hur det kändes Dom tog en hård pappskiva och målade en stor läcker frukt på den. Just en sådan röd saftig frukt som de visste att Ture tyckte om På kvällen satte dom upp den i ett träd där den smälte in bland löven och såg verklig ut Morgonen därpå ropade en av dem ut med hög röst att det skulle bli en tävling bland tukanerna om vem som snabbast skulle flyga dit upp och plocka åt sig frukten, och alla fick ställa upp Flera av tukanerna anmälde sig nu till tävlingen, och bland dom Ture Men vad han inte visste var att de andra var införstådda med detta spratt och skulle se till att just han, Ture, skulle komma först till frukten - Nu gäller det att sätta högsta möjliga hastighet för att komma först, vrålade han som var domare, och dom tävlande gjorde sig beredda - Klara! färdiga! pang!, och alla började flyga mot frukten det snabbaste dom kunde. När dom nästan var framme bromsade de andra in så att Ture var den som kom först, och med ett brak flög han in i pappskivan Han blev alldeles snurrig i huvudet av smällen och han ramlade handlöst ner på marken där han blev sittande alltmedan allt snurrade runt och han såg solar och månar, och runt omkring honom stod alla dom andra tukanerna och gapskrattade åt honom. - Vi hoppas alla att frukten smakade bra! sade domaren, du kan få den i pris eftersom du vann tävlingen! Och runt omkring vrålade de andra tukanerna av skratt Sedan den dagen var Ture mer försiktig med sina skämt och såg till att ingen skulle känna sig löjlig eller dum när han skämtade, och han följde sedan alltid den goda regeln att aldrig göra sig rolig på någon annans bekostnad. Och har han inte slutat, så håller han förmodligen på och skämtar än i dag därnere i den sydamerikanska djungeln.

Rudolf

den listiga råttan

© 1995-04-21

För fler tusen år sedan lärde sig människorna att odla sin egen mat Nu kunde dom bo på ett och samma ställe, och behövde inte flytta flera gånger om året för att följa efter de djur som dom förr jagat och levt av Dom som kunde bruka jorden nära havet eller vid en flod, kunde dessutom fiska och kunde äta både bröd och fisk, och jakt på vilda djur vid sidan av jordbruket var fortfarande viktigt, och kunde ske med snaror eller fallgropar Den säd som skördades på sensommaren skulle räcka hela året tills nästa skörd, och därför behövdes ordentliga magasin för att lagra detta under den kalla årstiden Alltså fanns mycket att äta under vintern för ett djur som nu för första gången kommer in på scenen, och sedan dess har varit människans ständige följeslagare och plåga Efter att ha levt ett rätt undanskymt liv i skogar och på fält tar den nu plats som alla tiders mattjuv. Och djuret är - råttan I alla tider har folk försökt bli av med dessa gnagande parasiter som inte bara äter deras mat, utan också sprider allehanda farliga sjukdomar Råttans mindre kusin, husmusen, är inte alls så klok som sin större släkting, utan kan lätt fångas i fällor, medan råttan själv är mycket försiktig och svårfångad Därför finns den i dag över hela världen, och är överallt lika avskydd av människorna som ser dessa långsvansade bestar mumsa i sig deras mat Råttan Rudolf var känd för att vara listig. Han kallades Svarte Rudolf, för han var en svartråtta, och dessa fick alltid vara på sin vakt för sina större, starkare och mycket farliga kusiner brunråttorna. Dessa hade en gång kommit på skepp från Kina och sedan smitit iland i dom flesta länder runt jorden. Där mötte dom sina mindre svarta släktingar, och det tog inte lång tid innan dom bruna hade tagit över totalt och gjort slut på svartingarna, men han och hans kompisar hade klarat sig - hittills Rudolf hade smugit omkring i hela staden och spionerat på brunråttorna. Han hade noga studerat de egenskaper dom hade, för allt sådant kunde vara bra att veta Han registrerade i vilka miljöer de trivdes bäst och hur bra kontakt de hade med varandra. Allt detta hade han nu lagt på minnet, för det kunde bli detta bra vapen i kampen Efter en tid hade han en plan klar, och samlade alla de andra svartråttorna till rådslag Nu måste dom bestämma hur dom skulle bära sig åt för att överleva, för brunråttorna tog kål på dom en efter en, och blev det inget stopp på detta skulle dom snart vara utrotade - Vi måste besegra dom bruna med list sade Rudolf, att slåss mot dom är ingen idé, då dom är större och starkare än vi är. Vi skall därför besegra dom genom att använda vårt bättre förstånd, för vi vet ju att vi är mycket slugare än dom bruna fjantarna! - Bravo! ropade dom andra, men hur skall vi bära oss åt för att besegra dom? - Vi skall lura dom, och använda oss av deras snikenhet och glupskhet, svarade Rudolf, vi skall samla dom alla på ett ställe, och sedan göra slut på dom för gott, och jag vet precis hur det skall gå till Alla åhörarna blev mycket förvånade när dom hörde detta, och spänningen var på höjdpunkten när dom fick höra honom berätta om sin plan: - I hamnen ligger en gammal uttjänt skuta som ingen vill ha, och som nu skall kasseras. I morgon skall den bogseras ut på havet och sänkas på djupt vatten, och då skall vi se till att alla dom bruna är med på den sista färden! Det finns inget som lockar dom snikna bruningarna som god mat, och därför skall vi sprida ut ett rykte överallt att den gamla båten skall lastas med ost! Detta är tillräckligt för att lura dom enfaldiga bruna matvraken! - Bra talat Rudolf! ropade alla, för detta tyckte dom var en alla tiders listig plan och tillsammans bestämde dom nu hur dom skulle sprida ut det falska ryktet Under den kommande natten spreds det nu som en löpeld, att skutan skulle lastas med läcker ost, men alla dom svarta visste att detta inte var sant Det spreds till hundarna i gränderna, sparvarna på gatan, och måsarna vid stranden Till alla källare, vindar, skafferier och uthus kom nu det falska meddelandet och innan natten var över visste alla djur vad som skulle hända. Men inga andra än brunråttorna var intresserade av ost, och de hade som väntat blivit mycket lockade av vad de fått höra Rudolf var vaken tidigt på morgonen och han förstod strax att planen hade gått i lås för över hela stan var brunråttorna i rörelse. De rörde sig alla i riktning mot hamnen, och där kröp de alla ombord och väntade på att den goda lasten skulle anlända. Men i stället kom en bogserbåt och tog skutan på släp långt ut i havet, och där sänktes den med alla brunråttorna ombord Kvar på land, och nu ensamma, stod alla svartråttorna och hurrade. Och mest hurrade dom för den listige Rudolf som hjälpt dom att besegra de bruna en gång för alla Efter den dagen kunde alla leva utan att behöva vara rädda för sina elaka släktingar Detta hände för länge sedan, men ännu i dag berättar man bland svartråttorna om han som räddade dom från dom bruna: Svarte Rudolf Han visade alla att det inte alls behöver vara dom starka som vinner, utan lika ofta dom som är klokast.

Mango

myrsloken som fick snuva

© 1995-04-27

En gång hade ett skepp från ett fjärran land långt uppe i norr gått under i en våldsam storm strax utanför kusten i mörkaste Afrika och se som bodde där spanade efter överlevande från den hemska olyckan. Dom letade länge och väl, men hittade ingen som klarat sig med livet i behåll Men längre söderut längs den långa stranden hade en sjöman lyckats ta sig iland, och han var helt utmattad när han kravlade sig upp på land Efter några timmars vila tog han sig bort från havet för att försöka hitta färskvatten, för han var ordentligt törstig efter att ha fått många kallsupar av det salta havsvattnet Han hade turen att stöta på en liten bäck där han nu kunde dricka sig otörstig, men magen kurrade och han var mycket hungrig Han gick tillbaka till stranden och lyckades hitta en liten gryta som turligt nog flutit i land från fartyget, och efter lite besvär kunde han göra upp en eld med en torr pinne som han rullade mot ett stycke bark. Men mat att koka hade han ingen, så han fick nöja sig med en varm dryck Fram mot kvällen hörde han att några djur rörde sig inne i buskarna, och han såg att det var myrslokar som var ute för att ta sig ett mål mat av stora feta myror, som höll till i bon under marken Att det fanns gott om myror förstod han, för myrslokarna var stor och kunde äta sig mätta, så varför inte försöka själv? Han hade aldrig tidigare ätit myror så detta fick bli den första gången Nu hade han ju ingen lång klibbig tunga att slingra in i myrbona som dom hade, men han tog en käpp och började gräva i stället, och snart kom det upp massvis av myror som han lade ner i sin gryta. Nu skulle han koka myror till kvällsmat!

Myrslokarna hade gömt sig i buskarna och tittade nu förvånat på honom där han satt och mumsade i sig Det smakade inget vidare, ungefär som syrliga karameller, men om han höll för näsan så slapp han känna den värsta smaken Han blev inte riktigt mätt heller för han hade inte fått tillräckligt många att lägga i grytan, för efter ett tag hade myrorna slutat att komma ut, utan kröp förmodligen längre ner i marken i stället På natten hade han svårt att sova för han hade dragit på sig en förkylning efter många timmar i vattnet, och han nös och frös om vartannat Myrslokarna som hela tiden bevakade honom förstod att han behövde hjälp, och dom började nu samla ihop alla slag av stora insekter, som larver, myror och termiter, som dom lade i grytan när han sov När han vaknade på morgonen var det en rejäl frukost som väntade på honom, men han kunde inte begripa hur det hade gått till. Inte förrän han fick se sina välgörare som intresserade tittade på honom från buskarna - Tack mina vänner! ropade han till dom, och nu gjorde han upp eld igen och kokade sitt morgonmål Efter ett tag kom alla djuren fram till honom, när det förstod att han inte var farlig, och dom frågade honom vad han hette - Jag heter Magnus svarade han, och sedan fick dom tala om vad dom hette, men deras namn var så konstiga och svåra att uttala att han inte kunde lägga något enda på minnet så när som på ett, och den hette Mango, ett namn som ju påminde litet om han eget Dom två blev strax goda vänner, och följdes nu åt till platser där det fanns ätliga frukter, som djuren själva inte kunde äta då deras magar bara var konstruerade för myror och andra kryp. Magnus kunde nu äta sig rejält mätt för första gången på en vecka Myrslokarna var väldigt intresserade av vad Magnus gjort när han kokade vatten i sin gryta, och han lärde dem nu att göra upp eld med torra pinnar, bark och gräs Nu kunde dom laga flera helt nya maträtter som blev väldigt populära, och den absoluta favoriten blev: grillade myror med stuvade termiter! Efter ett par dagar senare märkte Mango att det började svida i hans långa näsa, och då förstod Magnus att han smittat honom med sin förkylning. En sådan åkomma var okänd för djuren som nu fick se och höra sin kamrat nysa genom sitt långa rör till näsa, och det lät precis som trumpetstötar Men speciellt sjuk blev han inte och efter ett par dagar var han frisk igen Men myrslokarna tyckte detta var en mycket märklig händelse att någon kunde bli snuvig och nysa med ett trumpetande ljud ur sin lilla snabel. Sådant hade dom bara hört dom stora elefanterna gör förut, men nu hade Mango kunnat göra samma sak i flera dagar När förkylningen var över kunde han inte längre trumpeta, och det tyckte hans kamrater var synd. Men Mango själv tyckte inte att det spelade någon roll för han hade känt sig lite krasslig under sin förkylning, men det hade han aldrig sagt till de andra Efter ett par veckor tog Magnus farväl av sina vänner och tog sig till bebodda trakter norrut, och kunde senare resa hem efter sin äventyrliga sjöfärd När Mango flera år senare fick en son blev denne döpt efter denne främling med det konstiga namnet, men det blev en blandning av båda, så han fick heta Mangonus. Detta hände för många år sedan, men till myrslokarnas kvällsmål vid den sprakande elden och den puttrande grytan lever historien kvar ännu i dag om den skeppsbrutne sjömannen från ett land långt borta Det var han som en gång för länge sedan lärde en av dem att trumpeta, och gav dem kunskapen att göra upp eld och laga till nya spännande maträtter.

Fabian

den kloka flugan

© 1995-09-08

Det var en gång en stor bondgård som låg långt ute på landet Där fanns det en massa djur av olika slag. Det var kor, grisar, hästar, ankor, hönor, och några kalvar Men om man räknade de djuren som var vanligast, så var det som det brukar vara på landet, - det var flugorna som det fanns flest av. De fanns överallt En del i ladugården bland korna, andra i stian bland grisarna Men de flesta brukade hålla till på sitt favoritställe - dynghögen, där de kunde hitta mycket att äta bland kodynga och hästdynga, som de mumsade i sig med god aptit Det fanns ingen på gården som tycke om flugorna. Alltid fick de vara på sin vakt för flugpapper och flugsprej, och om de råkade sätta sig på några av djuren så blev de genast bortskrämda med viftande svansar och öron, och skakande huvuden Men som alla flugor var även de på denna gården ihärdiga, envetna och energiska De brydde sig inte om att de inte var omtyckta, för skulle de gjort det, då fanns det nog ingen plats någonstans där de kunde vara Fabian hette en av dessa flugor som ingen annan ville bry sig om Han var född på gården och var van vid att bli bortjagad varje dag enda sedan han var liten. Och det var inte så länge sedan han var liten, bara några månader sedan, men flugor de växer sig stora mycket fort Han hade ibland funderat på var han kunde göra för att få flugorna omtyckta, men ännu hade han inte kunnat grunna ut ett bra svar på denna fråga Alltid hade han fått arga blickar av husfolket när han satt sig i deras sockerskål. Där tvättade han sig med stor energi genom att gnida sina fram- och bakben mot varandra, för så tvättar sig flugor En dag hade bonden monterat en stor elektrisk fläkt i ladugården Den skulle han ha till att torka höet med om det inte blivit tillräckligt torrt i solen när det stått stackat på åkern Nätterna igenom dundrade denna fläkt så att djuren hade svårt att sova till en början, men så småningom blev de vana vid oljudet och kunde sova som vanligt. Alla utom korna förstås, för kor sover aldrig En natt tyckte Fabian och hans kamrater att fläkten väsnades mer än den brukade göra, och de kunde också känna en stickande lukt, och de förstod att det var något som inte stod rätt till Korna började råma för att försöka väcka husfolket som bodde i en stuga som låg en bit ifrån ladan Men avståndet var för långt och ingen i huset hörde dem Fabian förstod att något måste göras snabbt, och han sade till de andra att omedelbart flyga in genom bondens öppna fönster, och försöka väcka honom Alla flugorna flög nu på rad över till bonden, och in i hans sovrum där han låg och snarkade. Nu gällde det bara att väcka honom, och det kanske inte var så lätt, för han verkade sova tungt efter en hård och lång arbetsdag De började nu alla att surra det högsta de kunde, och de flög alldeles intill hans öron, för att han skulle höra dem så tydligt som möjligt. Fabian landade på hans näsa och började gå omkring där, och detta hade god effekt! Bonden vaknade och mumlade: - Det var värst vad flugorna är envetna så här tidigt på morgonen, men när han slog upp ögonen en smula såg han att det var alldeles mörkt ute och alls inte morgon. Det var mitt i natten, och då brukade ju flugorna sova, så det var något mystiskt med allt detta! När han stigit ur sängen tittade han ut genom fönstret bort mot ladugården, och han blev alldeles skräckslagen av vad han såg. Det kom rök från vinden där höfläkten stod, och det kanske redan hade börjat brinna! - Upp med er allihopa! lagården brinner! ropade han det högsta han kunde till de andra i huset, och på ett ögonblick var de alla på fötter De sprang över gårdsplanen och kom fram till den rykande fläkten som nu blivit så het att den antänt det hö som låg närmast Turligt nog hade elden inte spritt sig utan kunde släckas omedelbart, och strömmen till fläkten slog de nu av - Hur kom det sig att du vaknade? frågande de andra i familjen bonden, men han kunde inte ge dem något svar - Jo förresten, sa han efter ett ögonblick, det var flugorna som väckte mig, de måste ha kommit enda från lagården för att väcka mig då de annars borde sova vid denna tiden på dygnet. Då förstod alla att de hade flugorna att tacka för att inte allt brunnit ner, och vilken tur de haft att ett fönster hade stått öppet Efter den dagen var bonden snäll mot flugorna och han gav dem en egen skål med socker som de kunde äta ur, bara de lovade att lämna djur och människor i fred, och så blev det. Skålen fick hedersplatsen mitt på toppen av dynghögen! Flugorna hade nu sin egen mat, och lät därför bli att irritera djur och människor, och alla på gården tackade Fabian för detta De andra bönderna i trakten trodde bonden blivit tokig som matade flugorna med socker, och när de fick se att varken djur eller människor behövde vifta flugor längre blev de mycket förvånade och visste inte vad de skulle tro De fick nämligen aldrig reda på hemligheten att Fabian och hans vänner räddat hela bondgården, och därmed sitt eget hem, från att gå upp i rök.

Olle

ormen som spelade flöjt

© 1995-09-23

Borta vid kröken av den stora floden låg en klippa som till hälften böjde sig ut över vattnet Sedan alla år tillbaka hade folket som bodde i närheten kallat denna klippa för "ormberget", därför att stället var känt för att vara mycket rikt på ormar av flera slag Naturen i kring var också sådan att ormar trivdes. Det var sandigt och grusigt längst det branta bergets sidor, och inte så långt därifrån fanns ett träskområde som fick sitt vatten av höstregnen i slutet av året Flera slag av ormar hade här funnit en plats där de inte behövde konkurrera med varandra om maten, och detta gjorde att folks föreställning om ormberget var sann, för här fanns det gott om ormar, och människorna tog sig sällan dessa vägar när de skulle färdas förbi i något ärende. Den enda vägen som fanns var en smal grusväg som gick på andra sidan vattnet, och det var sällan som någon annan än de som bodde där hade vägarna förbi. Olle hette en orm som bodde på detta berget. Han var en snok och var ungefär en meter lång, och var intresserad av det mesta som snokar brukar vara, så han höll ofta till nere vid stranden bland de andra i hans ålder för att se vad de kunde hitta på att göra inför kvällen Ibland simmade de över till andra sidan för att se om de kunde jaga fram några läckra åkersorkar ur höstackarna på åkern, och andra dagar samlades de vid träsket för att spana in om det fanns några goda smågrodor att mumsa i sig. Men för det mesta samlades de bara och talade om vanliga ting, och försökte planera vad de skulle bli när de blev stora Ett gemensamt intresse för många var musiken, och flera av dem spelade något instrument. Vissa kvällar bjöd de in andra musikanter från skogen, och då kunde det bli riktigt livat på ormberget Då kom det myror från myrstacken, och de var alldeles fenomenala på att slå på trummor som de gjort av torkade röksvampar Ifrån kärret kom olika storlekar av trollsländor som spelade i olika tonarter med sina dubbla vingar. Gräshopporna kunde få fram ljud av olika slag med sina stora bakben, och myggorna fick för en gångs skull inte irritera med sitt otrevliga surrande utan fick nu i stället trumpeta genom sina långa snablar Olle hade en kusin från Amerika som var på besök på ormberget, och han var en skallerorm. Han höll takten på hela slagverksgruppen med sin skallra, men ha tyckte att det fattades något - Finns det ingen här som kan spela flöjt? frågade han Olle, men detta var det ingen som kunde - Vi har ingen flöjt, var de svar han fick Under kvällen funderade Olle på hur han skulle få tag i en flöjt, men han kunde inte komma på hur - När jag var hos våra andra kusiner i Skottland visade de mig hur de spelade på säckpipa, sade kusin skallerorm, och han beskrev hur de fick fram ljud genom att blåsa in luft i en säck. Just detta gav Olle en idé, och den mognade i hans hjärna allt eftersom kvällen gick, och när morgonen kom hade han hela sin plan färdig - Till kvällen skall ni få se på en flöjt som ni aldrig sett maken till, sade han till de andra, och försvann ut i skogen Bland skrovliga stenar i en liten skreva gick han nu till verket. Han hade känt att det var dags att byta skinn, för det gör alla ormar, och just detta var en sak som gett honom den idé han bar på Mycket försiktigare än vanligt började han nu stryka sig mot stenarna för att få loss det gamla skinnet utan att skada det. Efter en god stund var han färdig, och skinnet var helt oskadat. Därefter färgade han det genom att doppa det i vattenpöl där han krossat ett par blåbär, så att ingen längre kunde se att det var ett ormskinn. Nu tog han ett segt grässtrå och band för det enda hål dom fanns, det han själv krupit ut igenom. Han tog därefter ett ihåligt vasstrå och bet av det i små lagom bitar av olika tjocklek, och dessa tryckte han in på rad genom det mjuka skinnet I ett av rören började han blåsa in luft, och genast blev det ljud i skinnet, och det förändrades när han höll för vissa hål, och släppte ut luft genom andra Han hade på en liten stund tillverkat sitt eget instrument, men vad det skulle kallas det visste han inte När alla samlades på kvällen för att spela tillsammans blev de andra väldigt förvånade när de fick se Olle komma dragande med denna egendomliga uppblåsta flöjt, och de kom överens om att ett sådant här märkligt musikinstrument borde heta "skinnflöjt", och så fick det bli Efter den dagen ville alla som skulle ha musik på kvällarna anlita Olle, och det fanns ingen annan som kunde spela på något som ens liknade detta instrument vare sig till utseende eller ljud, och Olle fick rykte om sig att vara skogens ende och bäste skinnflöjtspelare! Han blev fotograferad i alla musiktidningar, och det bästa var att när det var dags för honom att byta skinn nästa gång så tog han detta skinnet till ett nytt instrument, och kunde därför alltid ha ett färskt fint instrument att spela på. Men detta var hans egen lilla hemlighet som han inte talade om för någon. Och har han inte slutat att spela på sin märkliga flöjt, så håller han förmodligen på ännu i denna dag bland sina kamrater på ormberget.

Kalle

krokodilen som gillade spaghetti

© 1995-09-26

Den stora flodens mörka vatten ruvade på många hemligheter. Aldrig kunde någon veta vad som fanns under dess yta när solen hade gått ner och allt blev mörkt. Det fanns både farliga och ofarliga djur därnere, och till de farligaste räknades - krokodilerna. Det kusligaste med dessa var att de var så svåra att upptäcka fast de kunde vara en fem-sex meter långa, och de brukade ligga alldeles under ytan helt nära stranden och bara ha näsborrarna och ögonen synliga. När kvällen kom visste de att många djur kom ner till floden för att dricka, och då kunde de passa på att anfalla en intet ont anande törstigt djur. Alla visste om denna fara, och därför försökte djuren att dricka när inga krokodiler fanns i närheten. Det säkraste var att hålla sig nära en grupp flodhästar, för dessa brukade skrämma iväg krokodilerna som hade stor respekt för dessa flodens tungviktare. En arg flodhäst är sannerligen inget att leka med, och detta visste krokodilerna mycket väl. Allt eftersom åren gått hade människorna byggt fler och fler hus längs stranden, och djuren fick sakta men säkert maka på sig och flytta söderut, för där fanns det fortfarande vildmark där de kunde trivas. Det kunde dock hända ibland att det kom stora båtar på floden, och dessa var fullproppade med människor som hade betalt mycket pengar för att få se vilda djur. Under de mörka kvällarna brukade de roa sig ombord med att äta, dricka, dansa och ha skojigt på sitt flytande hotell. Den mat som blev över från köket brukade slängas överbord, och detta uppskattades av alla fiskar som nu fick sig en extra måltid.
Kalle hette en krokodil som låg vid stranden en kväll när restaurangen på flodbåten diskade sina grytor. Ibland hade han lyckats få tag i några köttbitar som kastats överbord, och som ingen av fiskarna kunde äta upp. Kalle däremot hade inga problem att få i sig sådant, för hans många och vassa tänder var specialgjorda just för segt kött. Han tyckte detta var en trevlig omväxling till sin vanliga mat som inte var kokt kött, - utan rått, för det var mest gamla sega fåglar och beniga fiskar som han åt i vanliga fall. Just denna kvällen hade det varit pasta på matsedeln och resterna av köttfärssås och spaghetti kom farande ner i vattnet där han låg. Med ett par snabba slag med sin kraftiga stjärt kom han raskt fram till platsen innan de hungriga småfiskarna kom dit. Det var en hel del rester som ha nu kunde smaka på, och stora klumpar med pasta hade redan sjunkit till botten, där Kalle nu försiktigt började smaka på denna för honom ovanliga mat. Oj vad det smakade gott! Aldrig hade han trott att människorna ljusa degklumpar kunde vara så läckra att äta, och det malda köttet var också en delikatess När han ätit upp allt som fanns skyndade han sig hem och berättade det för sina kompisar, men dom var inte så intresserade av vad han hade varit med om utan svarade: - Det förstår du väl att vi krokodiler skall ha rått och segt kött att äta, det har ju vi fått tänder för, och inte mjuka snören av mjöl med malt kött. Nej, den maten får du äta själv om du tänker fortsätta att tigga vid flodbåtarna. Kalle kände sig överraskad en aning besviken på sina kamrater, men samtidigt förstod han att han själv skulle få mer att äta om han var ensam. Därför var han trots allt på bra humör när han började simma norrut med strömmen, för där hade han hört att det fanns städer längs stränderna, och naturligtvis skulle det också finnas restauranger där ha kunde få mat av samma slag Han började nu sin lugna resa norrut, och för varje dag såg han något nytt. Människorna och båtarna blev fler och fler och det tog inte många dagar innan husen blev både många och höga, och restauranger verkade det finnas det gott om. Här fanns det inte några andra vilda djur, så han var den enda krokodilen här. Dessutom förstod han att de flesta människor på denna platsen aldrig sett en krokodil i verkligheten, så när han dök upp vid en restaurang blev det stor uppståndelse bland gästerna Ägaren av stället tog vara på folks nyfikenhet och slängde i lite mat för att han skulle stanna kvar, och efter ett par dagar märkte han att just spaghetti var Kalles favoriträtt. Vid stranden snickrade han nu till en flotte där. Kalle kunde ligga och sola sig på dagen när han var mätt och belåten. Stället bytte nu namn till "Restaurang Krokodil", och folk strömmade till som aldrig förr för att titta på Kalle där han låg och mådde gott i solskenet på sin flotte. Efter varje måltid öppnade han sina väldiga käkar och lät småfåglarna hacka bort matresterna från tänderna, för dessa flygande tandborstar hade han lärt sig att dra nytta av redan hemma i vildmarken. Efter ett tag saknade han inte sitt gamla fria liv därborta, och när han tänkte efter så var han precis lika fri här på sin flotte mitt i staden, för när han ville så kunde han hoppa i vattnet och simma tillbaka. Men den känslan fick han aldrig, och om Kalle finns kvar på sin flotte ännu i dag det vet vi inte, men han visade att det aldrig är för sent att skaffa sig ny favoritmat eller ett nytt ställe att bo på, och att en massa vassa tänder i gapet inte hindrar att man kan äta spaghetti.

Frasse

falukorven som blev prickig

© 1995-11-06

I matfabriken var det liv och rörelse. Hela dagen slamrade maskinerna och stoppade korvskinnen med läckert innehåll så att det blev goda korvar I en våldsam fart kom de ut ur korvsprutan och in i nästa maskin, som snörde av den i lämpliga längder, korta, medellånga eller långa, allt beroende på vad det var för slags korv som tillverkades, och det fanns många olika sorter. Det var stångkorv, som hängde på en stång i taket när de var färdiga, och det fanns rökt korv, som fick ett riktigt bastubad inne i ett rökigt rum innan de var färdiga. Sedan var det grynkorv, fläskkorv, köttkorv, blodkorv, kalvkorv, och en hel del utländska typer som blivit populära de senaste åren. Bland dessa hade vi salami som egentligen var en italiensk korv med vitlök i, och andra smala bruna varianter som kallades ölkorv, och innehöll starka kryddor från Mexiko Men vanligast och populärast av alla var dock falukorven. Den verkade alla tycka om, barn som vuxna. Även om de små prinskorvarna och de goda grillkorvarna också var omtyckta, så var det allt falukorven som var nummer ett. Därför var det just denna som tillverkades mest av alla, och varje dag levererades hundratals lådor till olika affärer runt om i landet. Varje fabrik hade sitt speciella namn på falukorven och det fanns Köksmästarens, Mor Annas och till och med Falukorv Special med extra vitaminer!

Trots sina olika namn innehöll de ungefär samma saker, och smakade rätt så lika. Men frågade man några av dem så fick man naturligtvis till svar att just deras märke var godast av alla I en låda låg nu falukorven Frasse och hans kamrater och väntade på att bli pålastade på charkuteribilen för att komma till affären Han tillhörde det ovanliga märket Barnens Favoritfalu som bara tillverkades just i denna fabrik Han hade kommit sist ur korvsprutan och då hade det inte funnits tillräckligt med kött kvar för att räcka till en hel falukorvsring, och därför hade han blivit mycket kortare, och liknade därför inga andra korvar. Han liknade faktiskt mest en för lång grillkorv, som blivit alldeles för tjock Nu lastades lådorna på bilen, och det bar i väg. När han och de andra kom fram till affären låg Frasse överst och ingen visste vad för slags korv han var, och de trodde därför att han hamnat i fel låda på fabriken. Därför lades han tills vidare i en disk bland köttbullar och fläskkotletter, och han fick ingen heller någon prislapp på sig Nu låg han här och såg sig om efter sina korvkompisar, men han hittade inga vart han än tittade. I stället fanns här paket med köttfärs, och frusna lammkotletter från Nya Zeeland På ett plakat stod skrivet: Billigt kött! Extrapris på allt denna vecka! Detta anslag drog till sig kunder, men ingen intresserade sig för Frasse för han hade ingen extraprislapp på sig, som dom andra varorna Efter en stund kom det dock fram en dam och plockade upp Frasse. Hon vände och vred på honom, och hennes lille pojke fick också vara med och undersöka honom. Pojken hade inte gått till skolan denna dag, för att han kände sig lite hängig, och troligen hade han lite feber. Men det blev dock inget köp av, så Frasse fick ligga kvar Fram på eftermiddagen kom en annan kund fram till föreståndaren och frågade vad det var för pris på den ovanliga prickiga korven som låg i köttdisken. Han blev förbryllad, för inte hade han någon korv som var prickig på utsidan av skinnet, en sådan hade han aldrig sett, och prickekorvar är ju bara prickiga på insidan. Men när han kom fram till disken så låg Frasse där och var alldeles full av röda prickar och fläckar - Denna korven är inte till salu, sade föreståndaren, och tog in Frasse på lagret, och där nu alla anställda i affären samlades och tittade på den märkliga korven, och de beslöt sig för att smaka på den Nu skar de upp Frasse i lagom tjocka skivor och åt upp honom - Det var en mycket god korv, sade någon, och alla andra höll med. - Vi måste genast ringa och beställa hit flera, för sådana kommer folk att köpa Men i själva verket smakade inte Frasse så olikt de andra korvarna, men människornas fantasi spelade dem ett spratt, för såg han ovanlig ut, måste han ju också smaka ovanligt, och så ringde de till korvfabriken för att beställa flera. Men där kände ingen till vad det kunde vara för en märklig korv de pratade om, för någon som såg ut på det viset hade de aldrig tillverkat där, det var de säkra på Men veckan efter började alla barnen till de som arbetade i affären att känna sig lite febriga, och inom att par dagar låg alla till sängs. Och alla fick de prickar och röda fläckar över hela kroppen Men vad ingen visste, eller ens misstänkte var att de alla hade smittats av den lilla falukorven Frasse som hade fått mässlingen av en liten kille som nyfiket tittade på honom Detta hände för rätt många år sedan, när barn ännu inte var vaccinerade mot denna sjukdom, som de flesta är nu för tiden Därför kan vi nog slå fast att en korv som Frasse, den prickiga lilla falukorven, det kommer nog ingen någonsin att se maken till varken i dag eller i framtiden.

Simon

spindeln som blev detektiv

© 1995-11-16

I naturen har allt levande förmåga att se eller känna Naturligtvis kan inte växterna se med ögon som fåglar och hästar gör, men dom är känsliga för det ljus som kommer från solen, och somliga växter kan rikta sina blad mot solstrålarna för att få näring och energi Det finns djur som lever under marken och därför inte har användning för några ögon, och därför har de blivit mycket känsliga för andra saker i stället, som till exempel den värme ett varmblodigt djur utstrålar När en orm förföljer en råtta ner i gångar under jorden går det inte att se någonting därnere i mörkret, och då får den söka upp sitt byte genom att känna varifrån värmen kommer Många insekter har stora ögon. Vi vet ju att flugan med sina enorma ögon som sitter utanpå huvudet, är svår att överraska då de kan se åt alla håll Likadant är det bland spindlarna, där många har flera par ögon för säkerhets skull. Det kan ju vara en fördel många gånger att vara på sin vakt med flera ögon på skallen! Simon hette en spindel som tillhörde denna skara med mångögningar Han levde sitt liv uppe i taket av en stor vedbod, och där vävde han sina nät och fångade flugor Hans kusiner jaktspindlarna gjorde inga nät, och höll mest till på golvet där de åt av brödsmulor, döda smådjur och annat Förr hade det varit gott om mat för dessa hans kusiner, men den senast tiden hade den försvunnit på ett mystiskt sätt som ingen kunde förstå hur Den maten som fanns där på kvällen, kunde vara borta på morgonen när jaktspindlarna skulle äta frukost Dom frågade Simon om han hade sett något ovanligt i vedboden den senaste veckan som kunde lösa gåtan, men det hade han inte Då beslöt de att tillsammans gå till husets egna poliser med sitt ärende, och ordningsmakten det var de stora hästmyrorna som bodde under golv- plankorna. Att det inte var dessa som låg bakom det hela förstod spindlarna, för hästmyrorna åt mest trä som dom tuggande på länge innan dom svalde det Polismyrorna tog nu emot rapporten om den försvunna maten, och tillsammans med spindlarna diskuterade de nu vad som skulle göras - Jag föreslår att vi turas om och spanar på golvet hela dagen, sa myran som var chef för detektiverna, då skall vi snart ta fast mattjuvarna. Och detta förslag tyckte de andra var bra Nu delade de in sig i olika grupper så att jaktspindlarna och myrorna bevakade vedboden en timma i taget. Myrorna var så många att Simon slapp var med på denna spaning, och det var han glad för, för nu kunde han sova hela natten som han brukade Så bevakades nu vedboden varje minut under en hel vecka, men ändå försvann det flera högar med brödsmulor och annat gott som jaktspindlarna lagt på flera ställen på golvet, och ingen hade sett något misstänkt Detta gjorde alla spanarna förbryllade, och de andra smådjuren började kalla dom för sovande blindbockar och liknande, vilket naturligtvis ingen av de som vaktat gillade speciellt mycket Nu samlades de till rådslag igen efter sin misslyckade bevakning - Vi har inte sett något misstänkt, sade jaktspindlarna, bara en skara av era äckliga kusiner rödmyrorna som kröp in under dörren och höll sig på tröskeln hela natten till skydd för det regniga vädret - Ja dessa såg vi också sa poliserna, men de hade inga fuffens för sig, fast vi vet att dom inte går att lita på Simon hade lyssnat på vad de sagt och bröt nu in i samtalet: - Jag kanske kan hjälpa till nu när ni inte klarar av det, sade han lite spydigt. Från min plats uppe i taket har jag en bättre överblick över hela vedboden än ni haft som har spanat från golvet. Men jag vill ha anställning under tiden jag spanar, och jag vill ha en egen polisbricka! Detektivchefen såg vresig och vrång ut, för det var ju ändå han och hans män som var de som var bäst på sådant här, - trodde han i alla fall Därför var det med stor tvekan han gick med på att Simon skulle rycka in och bli detektiv - Okej då, sa han till sist, du kan få jobbet, men bara tills bovarna åker fast. Hästmyrorna blev nu lite sura när Simon fick sin polisbricka, för en sådan hade dom alla behövt gå på myrornas polisskola för att få Simon lade nu upp sin plan för hela ledningen, och han sa: - Jag behöver inte ha någon hjälp den första natten, för jag är bra på att hålla mig vaken länge om jag vill, men jag behöver också ett par handbojor som jag kan fängsla tjuvarnas ledare med när jag griper honom! Hästmyrorna tyckte att Simon blivit väldigt kaxig nu när han hade en polisbricka, men han fick vad han begärde, och kröp upp till sitt nät i taket Han spann nu ett litet kastnät som han kunde fånga bovarna med om han fick se dem Nu började han att spana över rummet med alla sina sex ögon Han kunde rikta sina många ögon mot olika ställen, och hade därför en fullständig kontroll på allt som hände Regnet strilade utanför, och fram på kvällen kom som vanligt rödmyrorna in under dörren och satte sig på tröskeln Deras ledare satte sig ner, och hans kumpaner slog sig ner runt honom Just när Simon sett den komma in under dörren hade han märkt andra saker med ett par av sina andra ögon. Flera rödmyror hade samtidigt kommit in i den andra ändan vedboden och började nu bära ut jaktspindlarnas mat Det var precis som Simon hade misstänkt: rödmyrorna vid dörren bara kröp in där för att avleda uppmärksamheten från de andra som snattade spindelmat i andra delar av huset. Med sina många ögon var det lätt för honom att genomskåda detta Med ett vinande läte kastade han nu ner sitt fångstnät över ledaren som satt på tröskeln, och på ett ögonblick hade han hissat ner sig i en tråd och satt på honom handbojorna. Därefter väckte han på hästmyrorna som kom och satte in den röde rövarhövdingen i kurran Alla spindelsläktingar tackade nu Simon för att han snabbt och lätt hade löst mysteriet med den försvinnande maten, och polischefen erbjöd honom jobbet som detektiv om han ville ha det Men Simon tackade nej, för han gillade trots allt att sitta upp i taket och fånga flugor i sitt nät Men ryktet om Simon - den effektive detektiven med de sex ögonen, det spred sig bland alla rödmyror i hela trakten, så i denna vedboden var det ingen som gjorde rackartyg i fortsättningen.

Dennis

draken som blev grillmästare

© 1995-11-27

När man tittar på gamla kinesiska krukor och tallrikar så finns det ett djur som ständigt avbildas i många olika varianter I massor med myter och fabler figurerar detta fantasidjur, ibland med vingar, och alltid med väldiga käftar. Och djuret är - draken Det har aldrig funnits drakar på vår jord, men en del stora landödlor i Asien har troligen fått vara förebilden för denna varelse Men i sagans värld är allting möjligt, och därför har en märklig historia spridits över stora delar av vår värld, och den handlar om den siste draken som existerade på vår planet, för länge länge sedan Som sig bör höll han till långt uppe bland bergen, där han låg i sin håla och väntade på människor som han kunde skrämma, och alla var förskräckligt rädda för att ens gå i närheten av hans berg. Så hade det alltid varit, och så skulle det troligen alltid förbli, om man fick tro de människor som berättade denna historia för sina barn som sedan berättade det för sina barn, och så vidare, genom alla år När draken där inne i berget visat sig senast, vad det ingen som visste, och frågade man flera människor så kom dom alla med olika svar på hur stor han var, vilken färg han hade och hur hans rytande lät när han skulle skrämmas. I sin håla låg draken Dennis och tittade ut över dalen. Han såg hur människorna levde och arbetade på åkrarna långt därnere När skörden var bärgad i augusti ställde de till med fest och dansade, åt och drack gott och hade roligt. Men han fick aldrig vara med, för han förstod att hans utseende skulle skrämma vettet ur dem allihop om han skulle visa sig Dennis levde av stenkol som han åt ur berget inne i sin grotta. Med denna mat kunde han bli mätt och dessutom få bränsle åt sin varma andedräkt, för som alla drakar gör sprutade han eld ur sitt stora gap, och det kunde behövas på vintern när det blev kallt i berget. När han var törstig kunde han lapa i sig bergolja som rann ur en spricka, så han hade aldrig varit utan mat och dryck Nu hade han till sin förtvivlan sett att stenkolen i grottan började ta slut, och hur han än gnagde överallt vad det bara urberget som tittade fram. Detta betydde att han skulle bli tvungen att skaffa fram mat på någon annan plats innan hösten kom Vad han visste var att det fanns gott om stenkol därnere hos människorna, för han såg hur de eldade med detta i sina hus, men något mer bränsle uppe i bergen fanns det tyvärr inte Han måste då fatta det viktiga beslutet att ta sig ner i dalen och äta där, om han inte ville vara hungrig hela vintern, och det ville han inte Som mellanmål kunde han ibland äta upp några gamla stubbar och stockar som han hittade, men trä brann upp så snabbt att han bara kunde frusta fram eldslågor en liten stund innan de brunnit upp. Därför bestämde han sig nu för att ta sig ner till dalen för att äta På kvällen klättrade han ner till de bebodda trakterna, och han hittade mycket riktigt mat i berget strax bakom byn. Nu åt han sig mätt, och skulle precis vända hemåt när han hörde någon komma bakom honom Han vänder sig om, och där framför honom på en fem sex meters håll står en liten flicka och stirrar på honom med stora ögon. Dennis blir förskräckt och ser för sitt inre hur flickan ropar på de andra i byn som kommer springande med högafflar och knölpåkar för att jaga bort honom Men inget av detta hände, utan flickan kommer i stället fram till honom och säger. - Du var den största ödla jag har sett! inte visste jag att det fanns sådana här, det har ingen talat om för mig. Att hon inte blev rädd berodde på att hon inte kom från denna trakten, utan endast var på besök hos en kusin, därför hade hon aldrig blivit matad med fantasihistorier om elaka drakar som skrämde snälla flickor Dennis blev alldeles paff, men var glad att han inte hade skrämt henne - Det var en väldig eldslåga du har i ditt gap sade hon, gör det inte ont? själv tycker jag det är mycket obehagligt när jag har halsbränna - Nej då, svarade Dennis, det känns bara fint, för det är min mat som ger elden energi, och kol och olja är det jag äter - Då tycker jag du skall komma och hjälpa till på våran grillfest i kväll sade flickan, du kan få äta så mycket grillkol du vill, och dricka grillolja hela kvällen. Och så kan du grilla stekar och korvar med din färdigkryddade eldslåga! Dennis hade aldrig hört på maken. Han visste inte vad en grillfest var för något, men det där med maten hon hade nämnt verkade frestande, så han tackade ja. - Men du måste tala om för de andra som kommer att jag inte är farlig, sade han, och det lovade flickan På kvällen gick han ner i byn till festen, och flickan kom och mötte honom. Och alla invånarna tittade förvånat på honom där han kom lunkande utmed bygatan med flickan vid sin sida, för innerst inne hade ingen trott att det fanns någon sanning i den gamla historien om en drake i bergen Han blev nu festens stora medelpunkt och hela kvällen berättade han om sig själv för de undrande människorna. Han fick mycket att äta och dricka, och hela kvällen grillade han kött med sin stora eldslåga Efter den dagen blev han bjuden på många kalas i hela landet och behövde aldrig återvända mer till ensamheten i sin kalla grotta Detta hände för många år sedan, och har han inte slutat så håller han förmodligen på ännu i denna dag och grillar på någon fest i någon dal därborta bland bergen.

Gottwolf

grisen som rymde från julen

© 1995-11-29

När det närmade sig jul var det liv och rörelse i svinstian Alla de slaktfärdiga grisarna hämtades med en bil som sedan tog dem till slakteriet, där de alla slutade som skinka, sylta, julkorv och pastej Men ingen av dem visste om detta när de hämtades, och ingen klagade på att få vara med och åka lastbil Hela sitt liv hade de tillbringat i stian, och där hade de fått äta så mycket kraftfoder de orkade för att snabbt kunna bli stora, tunga och få den rätta slaktvikten. Men varför de fick all denna mat visste de inte heller De grisar som hade turen att bli födda på för- sommaren kunde tillbringa en tid ute i naturen. Det var dock inte någon grön natur med gräs, för efter ett litet tag hade grisarna bökat upp marken så det såg ut som en plog hade plöjt upp en åker. Det fanns nämligen inget som var så roligt tyckte dom, som att använda sina hårda trynen för att kolla om det fanns några goda rötter eller annat ätbart under markytan Där det regnade samlades vatten i stora pölar i grisgården, och där kunde alla ligga och vältra sig som en grupp leriga flodhästar, och folket som kom förbi tyckte det såg roligt ut och brukade skratta åt dem På det hela taget var det mycket behagligt att vara en "sommargris" och få böka i marken och bada i gyttja Gottwolf hette en liten galt som fanns på gården Han var vad bönderna brukade kalla en "illdöring", för han var yngst och minst i sin syskonskara på fjorton barn, och hade sedan inte växt lika fort som dom. Därför var han nu ensam kvar när syskonen hade åkt iväg med lastbilen Han hade sedan dess fått en hel skara småsyskon men dessa fick han inte vara tillsammans hos med en gång, för de var för små för att vistas utomhus när de var nyfödda. Efter fjorton dagar fick de dock komma ut tillsammans med sin mamma, men pappan fick vara kvar inomhus Ingen vet riktigt när ryktet kom första gången, men när det efter en tid dök upp en andra gång började Gottwolf tänka efter, för han var nu äldst i stian och klokare än de andra Ryktet sade att en ensam gris hade ramlat av bilen utanför slakteriet, och då förstått hur denna bilfärd skulle sluta, och det gjorde den så rädd att den sprang till skogs och hade gömde sig där nu sedan flera veckor Gottwolf tog nu reda på var i skogen denna grisen höll till, och när han fått besked om detta beslöt han sig för att rymma och försöka träffas den för att höra om det var någon sanning i det hemska ryktet som gick En mulen kväll när det var mörkt bökade han en grop under stängslet och kröp ut i friheten, men han var lite smårädd, för han hade aldrig varit ensam förut Efter en hel natts promenad, där ha fått akta sig för ilskna hundar på andra bondgårdar, kom han fram till den plats där den andra grisen skulle hålla till. Där satte sig nu Gottwolf ner, för han hade blivit mycket trött Han gjorde några låga grymtande för att höra om någon hörde honom, men det var alldeles tyst i skogen. Efter ytterligare en stund gav han till ett högre grymtande, och då fick han svar borta från en skogsdunge ute på ett fält en bit bort Gottwolf skuttade dit och där bland buskarna stod en tjej i hans egen ålder - Hej sade Gottwolf, jag hörde ett rykte att du ramlat av lastbilen och sedan sprungit till skogs, stämmer det? - Ja svarade hon, jag blev rädd när jag förstod vad som skulle hända med mig om jag följde med de andra in i huset, för därinne tror jag att människorna gör julmat av oss allihop! - Oj så rysligt svarade Gottwolf, då måste jag genast varna alla de andra därhemma, så de inte går i fällan - Jag hoppas att du hinner fram i tid för jag har hört att nu på morgonen skall bilen köra runt till gårdarna och plocka upp all de som inte fick plats förra gången Gottwolf tittade mot himlen, och det hade redan börjat bli ljust i öster, alltså gällde det att sätta högsta fart om han skulle hinna i tid, men redan efter några timmar förstod han att detta inte skulle lyckas, då han hade alltför lång väg tillbaka till gården När han väl kom fram vad det redan långt fram på förmiddagen, och grisarna hade redan åkt iväg Bedrövad började han nu en tröttsam vandring tillbaka till tjejen, för han ville gärna träffa henne igen, och berätta de dåliga nyheterna Fram på kvällen kom han fram, men hon syntes inte till Gottwolf var nu alldeles utpumpad, och lade sig ner inne i dungen och somnade med detsamma Han visste inte hur länge han hade sovit när han blev väckt, men det hade redan blivit morgon, och det var tjejen som stötte trynet i sidan på honom så han vaknade Han berättade nu om de andra grisarnas öde, och båda lovade varandra att detta aldrig skulle hända dem, så därför beslöt de att tillsammans ta sin tillflykt till skogen i fortsättningen för att slippa bli infångade av människorna De sökte sig nu till trakter långt ifrån bebyggelsen där de kunde känna sig trygga, och med tiden lärde de sig att leva av allt det som naturen har i sitt skafferi Året därpå hade de en egen liten flock med griskultingar som sprang runt benen på dem, och dessa blev de första av de grisar som lever fria i skogen och äter nötter och rötter och vad de kommer över Och denna lilla flock blev ursprunget till alla vildsvin som finns i dag. När vi någon gång ser ett sådant skall vi tänka på att det troligen är en ättling till Gottwolf och hans tjej som lyckades smita ifrån slaktbilen en gång för länge sedan.

Rolf

den flygande tvestjärten

© 1996-01-16

Det var i början av juni månad och i trädgården hade många grönsaker redan börjat växa. Därtill hade vädret hjälpt till en hel del, för det hade regnat under nätterna i flera veckor, och detta satte fart på blomkålen, rädisorna och de andra köksväxterna i grönsakslandet De smådjur som finns i trädgårdar brukar inte synas till på dagen, men när kvällen kommer med svalare temperatur och skugga, smyger det fram olika grönsaksätare från gömställen under stenar, kvistar och kvarlämnade lövhögar från hösten. Sniglarna tillhör de som kan ställa till stor skada med sin goda aptit, när de mumsar i sig salladsblad och andra godsaker. Men kommer de ut för tidigt ur sina hålor löper de risken att snappas upp av fåglarna, så därför brukar de vänta till solen har gått ner För alla som har fruktträn finns det en hel del flygande insekter som kan borra sig in i äpplen och päron och där lägga sina ägg. När man sedan skall ta sig ett bett kan det hända att man har satt tänderna i bostaden till en stor äcklig larv som inte vill bli störd när den sover middag!

Vissa år trivs en del smådjur extra bra, och blir väldigt många innan sommaren är över. Bland de som gillar regn och många grönsaker finns en gynnare som de flesta tycker ser hemsk ut, och som verkar farlig, och detta är - tvestjärten, eller rävsaxen som den också kallas Den vassa klon längst där bak på kroppen har satt människornas fantasi i rörelse i alla tider, och för inte så länge sedan trodde man att den kröp in i örat när man sov, och knipsade hål på trumhinnan med sitt otäcka verktyg Men allt detta är naturligtvis helt galet, för en rävsax kan inte skada en människa med sin tång, utan är helt ofarlig. En gång i tiden bodde rävsaxen Rolf och hans kompisar i ett trädgårdsland De lade inte sina ägg i några frukter, utan nere i marken i små kammare. Där höll de sedan vakt tills de nya små rävsaxarna kläcktes fram, och gav dem en så bra start som möjligt när de gav sig ut i världen. Och världen för dem alla den bestod endast av den jordplätt där de var födda De kunde äta allt som växte om de var hungriga, för rävsaxar hade inte någon direkt favoritmat, fast blomkål tyckte alla smakade extra gott Ägaren av trädgården ville dock få en skörd som inte var angripen av skadedjur, och hade sprutat såpvatten över grönsakerna i flera veckor för att bli av med dem, och därför började de alla bli trötta på att maten smakade så illa - Vi tar och ser oss om efter ett annat ställe sa Rolf, och de andra höll med I närheten av trädgården hade en cirkus slagits upp, och där trodde alla att de kunde vara skojigt, och kanske kunde de få någon ovanlig mat att äta där. - Dit flyttar, vi tyckte Rolf, och så blev det I skymningen gjorde de sig nu klara att flyga iväg. Det är inte många som har sett rävsaxar flyga för det är något de sällan brukar göra, men de har ett par ordentliga vingar som de kan använda när de behöver, och just nu var det ett sådant tillfälle När de kom flygande mot cirkustältet fick de se ett träd utanför med stora läckra frukter som liknade äpplen. Därför var det inte svårt att räkna ut vad de slog sig ner. När de landat började de genast smaka på frukterna, men de hade inte mer än börjat då de blev avkastade med ett par kraftiga smällar Pang! pang! lät det, och ögonblicket därefter befann de sig ånyo långt uppe i luften - Vad i all sin dar var detta? frågade de sig nu, men alla var lika förvånade och ingen kunde ge något svar Ett väldigt oväsen hördes nu från en svarthårig man som stod där nere, och han viftade med armarna och skällde på ett språk som ingen hade hört förut. Trädet hade nu i ett enda nafs blivit mycket mindre, och frukterna som smällt hängde nu rakt ner som tomma skal i sina tunna grenar Efter en stund kunde Rolf samla ihop sin lilla skara som vid detta laget var rätt så yra i huvudet efter de smällar som kastat dem tillbaka upp i luften - Vi måste bort härifrån sa han, för här tycks det vara ett farligt ställe att landa på, och det verkar inte som vi är omtyckta här. Och så tog de ut en ny kurs och flög vidare, men vart de skulle, hade de ingen aning om Efter den dagen var de emellertid noga med att ta det extra försiktigt med fruktträn som stod i närheten av något som liknade en cirkus, och om det dessutom stod en gubbe strax bredvid och höll i stammen, då visste de att det var farligt att landa i ett sådant träd Det var nämligen ingen av rävsaxarna som förstod att de hade slagit sig ner i ett knippe ballonger, som såg ut som röda mogna frukter i kvällssolens ljus Ingen av dem fick heller någon förklaring på vad som hade inträffat, och därför blev andra rävsaxar som de träffade lika förvånade när de berättade vad de hade varit med om Rolf fick därefter tillnamnet "Smälle-Rolf" och hans historia spreds vida omkring i landet till alla andra, och för varje gång den fördes vidare lades något extra till Med tiden hade det blivit till en lång berättelse om hur Rolf och hans lilla skara hade flugit till ett främmande och egendomligt land där människorna var svarthåriga och hade ett obegripligt språk och flaxade med armarna när de talade. Folket bodde i stora tält med trän utanför, och dessa bar alla stora och färggranna frukter. Men när de skulle ätas upp exploderade de med en smäll som var så stark att den inte gick att beskriva. Denna märkliga historia fick därefter alla rävsaxbarn lyssna på som godnattsaga innan de kröp i säng på kvällen, och alla lärde sig den utantill Och allt detta hade sin upprinnelse i att en trädgårdsägare en gång i tiden hade sprutat såpvatten över sina grönsaker Smälle-Rolf och hans kompisar hittade så småningom en ny trädgård, utan såpvatten, och där kunde de sedan bo i alla sina dagar, men det är en helt annan historia.

Sebastian

pojken med tandtrollen

© 1996-02-20

Det var en gång en pojke som hette Sebastian. Han tyckte mycket om att äta godis, och varje dag gick han till affären och handlade kolor, klubbor, lakritsstänger och andra delikatesser som han sedan mumsade i sig med god aptit. Han hittade på alla knep för att få ihop lite slantar till att köpa för, för han veckopeng varade inte lång stund sedan han väl fått den i handen. Alla veckans dagar var han på språng och rotade i papperskorgar efter tomma burkar som han kunde panta i fruktaffären, och ibland kunde han byta till sig olika kort på hockeyspelare som han sedan kunde sälja vidare till någon annan med en liten vinst. Hans mamma såg till att han borstade tänderna noga och sög på en fluortablett innan han gick till sängs Hans båda yngre syskon Lisa och Per var inte så glada i godis som han var, men också de borstade tänderna ordentligt varje kväll. Så en dag damp det ner ett brev i lådan hemma hos Sebastian, och där det stod att han skulle till tandläkaren, och dit begav han sig några dagar efteråt. Tandläkaren tittade omsorgsfullt på hans tänder och sa: - Jag ser att du borstar dina tänder bra, men du har ändå fått hål i en tand, äter du mycket godis? - Ja det gör jag, måste Sebastian erkänna. - Du ser, fortsatte tandläkaren, det är allt socker som finns i godiset som angriper dina tänder och gör hål, för alla tandtroll tycker det är vansinnigt gott med socker. Lovar du nu att inte äta godis i veckan, utan bara vid veckosluten? Ja det lovade Sebastian, och så fick han en ny tid då han skulle laga sitt hål När han kommit ut på gatan gick han förbi godisaffären och han kände ett vansinnigt sug efter kolaklubba och han funderade på hur skulle göra. Så fick han en fantastisk fin idé tyckte han. Hade inte tandläkaren sagt att tandtrollen gillade socker? jovisst, och nu visste han med ens hur han skulle bli av med de glupska rackarna som gjorde hål i hans tänder. Han hade nämligen en plan som gick ut på att han kunde få bort dem så att han kunde fortsätta att äta godis hela veckorna igenom. När han kom hem tog han fram en skål med sockerbitar och satte på bordet framför sig. Nu skulle han fånga varenda troll, det visste han bestämt! Han stoppade in tre sockerbitar i munnen och höll dem kvar där utan att tugga. Nu skulle han lura trollen att börja äta av sockret, och när dom väl hade krupit fram ur sina hålor och börjat med det, då skulle han snabbt spotta ut både socker och troll, och sedan var det fritt fram att kunna börja äta godis igen! Hela veckan hade han därför sockerbitar i munnen varje dag, och strax innan han gick in i godisaffären spottade han ut dem för att vara säker på att inga tandtroll fanns kvar i munnen. Sebastian tyckte han kommit på en väldigt fin metod att slippa få hål i tänderna, och han begrep inte varför ingen annan hade kommit på detta före honom, men så är det ju med alla stora uppfinningar tänkte han, de är oftast så enkla att ingen annan har tänkt på det tidigare! Men när han kom till tandläkaren veckan därefter fick han reda på att han fått ytterligare ett hål som måste lagas, och han förstod ingenting, så noga som han varit med att spotta ut alla tandtroll innan han åt godis. Men han sade inget till tandläkaren som var mycket förvånad över hur ett nytt hål hade kunnat bildas så snabbt Sebastian förstod nu att han metod kanske inte var så lyckad i alla fall, så efter den dagen beslöt han sig för att aldrig äta godis mitt i veckan. Och hemligheten med de tre sockerbitarna behöll han för sig själv, och det var nog lika bra det. Därefter blev hans tänder mycket bättre, och han kunde med åren se tillbaka på det hela med ett leende som visade alla hans tänder, utan några hål.

Truls

den högfärdiga katten

© 1996-05-02

Katter är som vi alla vet lata och snälla. Men de kan också vara elaka och listiga, och de låter sällan mer än en person komma dem inpå livet och bli riktig kamrat med dem. Nu är det inte riktigt att säga att katten är lat, elak eller listig, för då gör vi felet att lägga in våra egna mänskliga begrepp i värderingarna.

Trots alla sina egenskaper, eller snarare tack vare dem, har människan dragit nytta av kattens vilda beteende. Därför är den en mästare på att fånga möss och råttor, men den tar även småfåglar som byte. Detta kan människan inte dressera bort som det går att göra med de flesta hundraser, för katter är vilddjur och låter sig inte kuvas av människans påhitt När det finns för mycket katter kan de söka sig bort från människorna och blir förvildade. Detta går mycket bra när det sker i varmare länder, men här uppe i Norden blir det mycket värre då de inte klarar av den kalla vintern I sydligare länder däremot ser man ofta massvis med herrelösa katter som driver omkring på gator och i gränder Det var en gång en fet katt som hette Truls Han var ledare för en stor flock vildkatter, och allt han sa till de andra lydde de utan att blinka, för de var alla rädda för att bli utstötta ur flocken och få klara sig på egen hand, vilket skulle bli både svårare och farligare. För trots att de tvingades lyda utan att klaga, så var det alltid en trygghet av vara en i flocken Det bästa Truls visste det var att äta och spegla sig Hela dagarna gick åt till att göra sig fin mellan alla mål mat som han satte i sig varje dag. Det var fisk och grönsaker, det var fågel och leverpastej. Allt fick plats i hans stora runda mage, som den senaste tiden hade växt ut och blivit så stor att han låg för det mesta. Skulle han resa sig upp måste det vara något viktigt som att äta eller gå fram till spegeln och kråma sig Hela dagarna kunde han prova sidenband i olika färger som de andra skaffat honom och dessa tog han på vid de mycket få tillfällen då han var ute och promenerade på stan, eller väntade besök av någon som skulle tigga och be att få vara med i hans flock. Ibland kom det ledare från andra flockar och hälsade på, och de fanns det ingen hejd på alla de högfärdiga galenskaper han hittade på för att imponera på dem som kom. Det gällde alltid för honom att hålla skenet uppe så att alla skulle se att han var vacker och stark, för en ful och svag ledare ville ju inga katter ha Han hade också sin egen barberare som trimmade pälsen på honom och en annan hade till uppgift att klippa hans klor med jämna mellanrum. Ytterligare en såg till att all päls mellan trampdynorna klipptes bort, för att inte samla smuts och is när det var vinter. Men vid den kalla årstiden låg Truls mest framför brasan som flocken samlat ihop, och några längre utfärder i blötsnö och kyla hade han inte tagit på flera år Allt eftersom tiden gick tycktes han dock förstå att han kanske inte var så stilig som han trodde i alla fall. Detta märkte han på att alla söta kattflickor hellre höll sig ihop med de andra killarna i flocken, som alla var slanka och spänstiga som katter skall vara Till sist hade det gått upp för honom att han inte var något annat en ful fet katt som såg bedrövlig ut, trots att han var en flockledare Han tänkte tillbaka på den tiden då han kunde springa fort och fånga råttor på egen hand, men nu kunde vilken halt mus som helst lätt springa ifrån honom. Då förstod han att han var ett dåligt föredöme för de andra med sin oformliga tjocka kropp. Han lär då kalla till sig sin frisör och bad denne hålla upp spegeln framför sig så att han kunde få en överblick över hur han såg ut Det var ingen vacker syn som mötte honom, och han frågade de som stod omkring honom: - Tycker ni att ni har en vacker flockledare? - Ja! svarade alla i mun på varandra, du är så stilig att vi är stolta över dig, och ditt rykte som stor och stark det är spritt över hela staden och en bra bit ut på landet Truls begrep nu att alla var beredda att håla med honom om praktiskt taget vad som helst, för att vara med i flocken, och detta gjorde honom ledsen Han hade enda tills nu trott att alla svar han fått var ärliga och riktiga, men när han såg sin fula gestalt i spegeln och hörde de andra säga att han var vacker förstod han att detta bara var ett spel för att hålla honom på gott humör Han vände sig bort från spegeln och började gråta med tassarna framför ansiktet De andra tittade först förundrade på varandra men sedan började också de att gråta, för det var vanligt att hålla med om allt som Truls sa, och nu när han var ledsen var det bara för de andra att också bli ledsna för säkerhets skull En lång stund bölade hela församlingen, men efter en stund tog Truls till orda och sa: - Jag förstår att ni skäms över att ha en fetknopp till ledare och jag håller med om att jag är ful, det kan jag konstatera här i spegeln, men nu skall jag banta bort större delen av min väldiga mage så jag blir som en vanlig katt igen Nu slutade alla gråta, men frisören fortsatte när de andra slutat. Tårarna rann i strid strömmar utför hans kinder - Vad lipar du fortfarande för? undrade Truls. - Jo svarade frisören, du började gråta när du såg dig själv i spegeln ett kort ögonblick, men jag som ser dig hela dagarna jag måste naturligtvis gråta mycket längre! Alla brast i skratt vid dessa ord, och efter den dagen blev Truls allt smalare, och ingen i flocken talade osanning för att göra honom till viljes Och har han inte slutat att banta än, så håller han på fortfarande.

Fridolf

den festliga fästingen

©1996-05-06

Längst norrut på jordklotet ligger ett stort kallt område som heter Arktis De djur som finns här har alla anknytning till havet och för de som inte är fiskar eller valar finns det en hel del öar där de kan vila sig efter långa simturer. På stränderna samlas ofta flera slag av säldjur som är de som är bäst klädda för detta klimat, då de har både späcklager och päls En av de större säldjuren har nästan ingen päls - bara mustascher - men är desto bättre försedd med fettlager under det grova skinnet, och detta djur är - valrossen Den känns igen de två stora betarna som alla vuxna djur har. Egentligen är det inga betar utan två tänder från överkäken som har ombildats, och blivit ett redskap för att krafsa upp mat med från havsbotten En stor valrosshane - eller tjur som den märkligt nog kallas - kan väga tusen kilo, och bli fem meter lång, och ett sådant fläskberg byggs upp nästan enbart upp på musseldjur räkor och maskar. Men det händer ibland att de kan glufsa i sig större djur, och då är det småsälar som blir uppätna. Valle hette en valross som levde vid norra kusten av Grönland Flocken han levde i bestod av ungefär trettiofem djur för fler brukade det aldrig vara för då skulle det bli trångt vid matbordet nere i djupet Det fanns endast tre vuxna hanar och en av dem var Valles pappa, men vem det var visste han inte, för detta bryr sig inte valrossar om. Det viktiga är att man mår bra och känner sig trygg i flocken tycker de Det hade nu blivit vår, och allesamman såg fram emot sommaren då solens strålar nådde ända ner till havsbotten Då kunde sjögräset åter börja växa efter sin vinterdvala, och därmed kunde räkor och musslor få mat och föröka sig. Sommaren var en härlig tid tyckte Valle och hans kamrater Det fanns gott om mat, och med tiden hade alla ätit sig feta Fram emot hösten kunde de nu ta det lugnt och ligga på stranden och halvsova i solen, som nu blev blekare för varje dag som gick Den långa vintern närmade sig nu, dagarna blev kortare och mörkare, och norrifrån började isflak komma drivande Vattnet började frysa, och valrossarna måste turas om att hålla vattnet isfritt genom att kasta sig i och simma runt när det hade bildats ny is under natten. Till sist måste de ge upp, och isen lade sig långt ut till havs På dagarna lekte Valle och hans kamrater på isen vid stranden. De jagade varandra och lekte "hoppa bock", och som alla förstår gick det precis så fort som deras tunga kroppar tillät Vid ett tillfälle Hoppade Valle bock på en kompis, och när han var uppe på ryggen på honom brast isen under dem och de hamnade båda i vattnet. Så gick den långa vintern med mörker och is Valrossarna låg nu stilla och kunde leva på sitt reservlager med fett, och vatten kunde de få genom att smälta snö i munnen, för som andra däggdjur drack de bara sötvatten Denna vinter blev extra lång, och djuren i flocken började bli magra Hela flocken riskerade nu att få svälta enda tills de fick tillgång till öppet vatten nära stranden. Flocken ledare berättade att detta kunde de bara få genom att vinden ändrade riktning och började blåsa från kusten och ut mot havet. Då kunde det - om de hade tur - bli en isfri ränna närmast stranden, men chansen att detta skulle ske var mycket liten, och den gamle flockledaren hade aldrig själv varit med om något sådant, bara hört talas om det Valle och de andra var nu riktigt ledsna, för det var ingen rolig situation de hamnat i Innan han somnade den kvällen hade han en märklig känsla i bakhuvudet. Det var som om han hade en liten aning om hur de skulle komma ur sin knipa, men han kunde inte komma på var det var När han vakande morgonen därpå, började hans tankar klarna, och idén han haft i bakhuvudet kvällen innan var nu färdig Han talade med en kamrat om detta, och han tyckte det var så bra att de omedelbart hasade sig fram till ledartjuren med detta förslag Ledaren blev eld och lågor när han hörde vad Valle hade att säga, och han ropade till sig alla de andra vuxna i flocken. De beslöt nu att göra ett försök att sätta Valles idé i verket. På en plats en bit ut från stranden placerade sig nu den störste hanen i flocken, och bakom honom den som var näst störst. Bakom denne i sin tur en något mindre o s v enda tills det blev en sluttande rad med valrossar Nu kom ytterligare en tung tjur och började klättra upp på de andra tills han hamnade på den största som låg längst ut. Efter honom kom Valle som nu klättrade upp på hans rygg, vilket gjorde tre valrossar ovanför varandra, med Valle på toppen Nu ropade Valle till alla de andra: - Kom nu och lägg er så när intill oss som möjligt så skall vi se vad som händer! Alla kom nu hasande så fort de orkade och lade sig i en ring runt pelaren av kött, och nu började det hända saker Isen började knaka ordentligt under det stora trycket av alla valrossarna - Försök att hoppa upp och ner! vrålade Valle från toppen, och alla försökte nu hoppa bäst de kunde, men det blev inte mer än försök. Men försöka dög väldigt bra denna gång för med ett kraftigt brak brast isen, och alla hamnade i vattnet, där de tumlade omkring och sprutade upp havsvatten högt upp i luften, och den gamle ledartjuren vrålade av glädje så hans väldiga mustascher stod rakt ut! Nu var de räddade från svältens struptag, och de sam nu ner till botten och började mumsa i sig vad de saknat i flera månader Sedan hurrade de för Valle vars fantastiska idé hade som blivit deras räddning. Men Valle själv tog det ganska lugnt i all glädjeyra och ville inte framstå som en hjälte, fast lite stolt var han naturligtvis - Hur kom du på detta? frågade man honom, och han gjorde dem alla lite förvånade när han svarade: - Jag kom i håg en dag när vi lekte "hoppa bock", och då brast isen när jag hoppade över en kompis. Då tänkte jag att vi kunde göra om detta med några som är större och tyngre! Alla skrattade gott åt denna förklaring, för det var ju fantastiskt att de blivit räddade från att svälta därför att Valle hoppat bock med en kompis! Denna historia spreds sedan över hela ishavet till alla andra valrossflockar, och efter denna dag visste de alla hur de kunde komma ur knipan när isen blev tjock. Det var länge sedan detta hände, men valrossar kan bli gamla, och kanske simmar Valle fortfarande omkring med sina kompisar bland isflaken utanför kusten av norra Grönland.