|
Under hösten 2005 utkom boken ”Den Bildsköne” av 22-åriga Malin Arvidsson,
som studerar historia på högskolan i Malmö. Medförfattare är Bertil Sandström,
som på omslaget presenteras som "radiojournalist". De unge professorn Dick Harrison har skrivit förordet utan att vara expert på Bildsköne vilket han visat tidigare i TV. Boken bygger på källmaterial ur främst domstols- och fångvårdsarkiv och innehåller många intressanta detaljer om dagligt liv i ett fängelse, de interna disciplinstraffen m.m. Personliga utsagor saknas tyvärr helt och detta är en gåta med tanke på den stora muntliga traditionen som finns om huvudpersonen. Boken är späckad med torra fakta, men några kommentarer för att försöka beskriva huvudpersons karaktär eller förklara hans handlingar, får läsarna tyvärr leta förgäves efter. Malin Arvidsson har varit ambitiös och gjort en utmärkt källforskning och skall ha all heder av sitt arbete. Berättarformen är dock märklig och skulle ha behövt en kompetent handledare för att skapa närvaro- känsla. Nu har det därför blivit en berättelse om något som verkar ha hänt för länge länge sedan...
Faktafel om Göteborg hade lätt kunnat undvikas om rätt personer fått läsa manuset. Att kalla stadsdelen Gamlestaden (med ca 8 000 invånare) för "ett arbetarkvarter" ökar inte tilltron till sanningshalten i det övriga innehållet. Bildskönes bodde sina sista sexton år i denna stad, den längsta period han fanns på samma ort, men detta klaras av på fyra sidor av de totalt cirka 180. Detta är följden av att endast brotten verkar vara det intressanta - men tydligen inte människan, något som kanske inte alla läsare håller med om. Att skriva en "heltäckande biografi" som boken lite skrytsamt kallas på om- slaget kräver ett innehåll betydligt mer varierat än arkivens torra fakta och de uppgifter man hittar behöver dessutom ofta tolkas och kommenteras. Någon sådan analys av "fakta" får läsaren också leta förgäves efter. Minnesföreningen med sin samlade kunskap i ämnet har av okänd anledning aldrig kontaktats under arbetet med insamlandet av material och nämns i texten vid ett enda tillfälle i bokens absolut sista mening som "en minnesförening". De rutinerade journalister som är medlemmar där hade lätt kunnat hjälpa till med professionella råd för att höja läsvärdet - om de hade tillfrågats. Hur mycket bättre hade inte denna bok blivit om människor fått komma till tals! Då hade innehållet blivit förankrat i nuet och kunnat stimulera fantasin hos läsarna på ett helt annat sätt. Om källhänvisningar (fotnot per uppgift och kapitel) och ett utökat sak/ort/personregister läggs till i nästa upplaga och manuset tvättas på faktafel, kan vi få den bästa boken i ämnet hittills. Vi får hoppas på detta. Gbg 2005-10-10 Leif Andréasson 
|
