|
Den 27 oktober 2005 sände TV 1 det första programmet i en serie där platser
med en speciell historia från vår nutid grävs ut av en grupp unga arkeologer. Ämnet var Bildsköne Bengtsson, och platsen var där hans hydda stod i östra Skåne.
Tid gick åt till att presentera de medverkande och höra vad som fått dem att välja sitt yrke
m.m. I enlighet med dagen stil i TV var allt personcentrerat (på de medverkande i serien),
man hade flera filmbilder i rutan samtidigt, dramatisk musik etc. Redan här anade man om inte någon förväxlat formen med en äventyrsfilm, då man skulle producera ett faktaprogram om en intressant person. Man undrar vilken målgrupp
man ville nå, om man nu tänkt i de banorna. Den rätta hänryckningen ville inte infinna sig trots att man till effektfullt bakgrundsljud fick se närbilder av tjärpapp, glasbitar och rostiga föremål från marken där hyddan stått. Bertil Sandström från Osby var anlitad för att skapa närvarokänslan på platsen vilket lyckades bra. Man fick höra att Bildsköne med kumpan hade rört sig i trakten där många tillresta arbetare höll på att bygga vägar och broar. När berättelsen för ett tag handlade om händelser från andra delar av landet kom fakta inte alltid i förgrunden och namnskylten "Föredragshållare" fick sin rätta innebörd. En av de få historierna han berättade var när Bildsköne (för enda gången i sitt liv) fanns i närheten när våld var inblandat, vilket gav dem utan förkunskaper en felaktig bild av honom, men detta passade tydligen in i programmets dramaturgi. Två uttalanden av undertecknad (på 51 sekunder) var väl inpassade i programmet, men en psykologs försök till analys därefter var förvirrande och återigen nämndes - våld. Man ägnade nästan två minuter till att visa hur man inte hittade en plats i närheten, och visar två personer som irrar omkring till hurtig musik och under glada tillrop. De som hoppats att komma "den listige" Bildsköne inpå livet (som lovades i påannonseringen) blev säkert besvikna över detta ovidkommande skådespel. I stället för att visa sitt lättsamma småprat borde arkeologerna haft såpass kunskaper att man i stället förankrat arbetets huvudperson i nuet. Denna journalistiska självklarhet hade dessa yrkesmän/kvinnor inte klarat av att driva igenom. På plats vid utgrävningen fanns en person som Minnesföreningen bjudit dit då han 71 år tidigare varit inne i det beröda gömstället, men han var aldrig med i programmet. Man hade kunnat intervjua den enda nu levande person som bott ihop med honom (privat), visat hans grav i Göteborg, eller gett tittarna bilder på de två statyer av honom som finns. Detta hade verkligen passat i ett bildmedium och hade kunnat ordnas om en publicistiskt kunnig person fått vara med och bestämma. Inte ett ord sades om Bildskönes förnamn, födelseplats, bakgrund, när och var han levde och dog, hur han blev brottsling och varför. Här förblev tittarna ovetande, vilket är fullständigt obegripligt. Att göra ett program om en person och utelämna allt detta är falsk varubeteckning oavsett det är en produkt av amatörer eller andra. I stället för att låta arkeologins fynd bli utgångspunkten för en presentation, blev det nu Bildskönes namn som användes för att visa upp TV-teamet, som nu kunde ge sig själva lite PR under lättsamma former. Detta upplägg skulle han själv säkert ha varit nöjd med, då han var mycket förtegen om sin person. Att programmet blev som det blev kan man som tittare bara spekulera i, och beklaga. Har arkeologerna ensamma fått bestämma visar detta att det som produceras av våra gemensamt finansierade kanaler inte alltid är gjort av folk med kompetens. Ligger orsaken till det klena resultatet någon annanstans lindras dock knappast besvikelsen hos de missnöjda, och hos de äldre tittarna var det säkert åtskilliga. Mina möjligheter att bedöma programmets innehåll och kvalitet är goda då jag inte allenast har kunskaper om huvudpersonen som ordförande i hans Minnesförening. Jag fick personlig erfarenhet av hantverket inom arkeologin redan i mitten av 1960-talet, har utbildning på universitetsnivå inom TV-produktion och har skrivit artiklar och gjort historiskt/arkeologiska reportage som journalist på G-P och andra tidningar. Dessa ämnen råkar tillhöra mina intressen och som yrkesman har jag aldrig valt bort väsentligheter för publikfriande lustigheter. Så brukar amatörer göra när de inte klarar av att göra fakta intressanta. Om jag i förväg fått vetskap om programmets utformning hade jag avböjt att medverka. Post scriptum. Undertecknad kontaktade SVT i Norrköping för att få en förklaring till att andra än journalister beviljas pengar för göra TV-program. Det visade sig då att det inte fanns någon fungerande journalistklubb som kunde slå vakt om medlemmarnas arbetstillfällen. Detta beklagliga faktum drabbade nu också TV-tittarna som blev presenterade denna minst sagt mediokra underhållning. Ett reportge om besöket på platsen finns i kapitlet "Diverse" ovan. Gbg 2005-10-27 Leif Andréasson "Att göra ett program om Bengtsson och i stället fylla ut med dösnack och ovidkommande saker gjorde programmet dåligt. Man fick ju inget veta om honom." "Hur kan TV släppa igenom dumheter som att Bildsköne beställde kläder under titeln direktör och grosshandlare. Detta skulle naturligtvis omedelbart väcka misstankar då sådana herrar säkert hade egna skräddare och bostad och inte behövde skicka efter på kläder på postorder till en okänd adress." "Man fick veta att en arkeolog ville bli lokförare när han var barn, men vad Bengtsson hette i förnamn fick vi inte veta." "Som journalist blev jag mycket besviken på detta program." "I stället för att höra och se om Bengtsson fick vi mycket ungdomligt flams och fantasier av Sandström." "Det liknade en klubb för inbördes beundran mer än ett program om Bildsköne Bengtsson" 
|