Bildsköne Bengtsson
Den sympatiske dynamitarden


Stortjuven
som blev
folkhjälte
 Bildsköne Bengtsson vid sin enda intervju 1946.

Att brottslingar blir omtyckta och får folks sympatier tillhör inte det vanliga i modern tid, men undantag finns. Under början av 1800-talet var det storskojaren Lasse-Maja som fick allas uppmärksamhet, speciellt när han hade åkt fast. Efter 25 år i fängelse gav ut sina memoarer om sitt liv som maskeringskonstnär, tjuv och bedragare, där överdrifter- na hjälpte till att öka försäljningen. Hans många brott riktades mot välbärgade personer som han lurade och bestal och allmänheten kunde skratta skadeglatt när personer ur samhällets högre klasser beskrevs som löjliga och lättlur- ade figurer.
Inte förrän hundra år senare, några årtionden in på 1900-talet, skulle ett liknande fenomen dyka upp och även här fick huvudpersonen ett smeknamn som alla skulle komma ihåg - Bildsköne Bengtsson.
I motsats till Lases-Maja var det inte han själv som underblåste sin berömdhet, utan tidningarna som tjänade pengar på folks intresse om hans liv och leverne. Han skulle förvisso också få allmänheten att skratta, men inte för att han förlöjligade enskilda personer utan för sin i grunden sympatiska och tillbakadragna personlighet och förmåga att undkomma lagens långa arm.
Han var en mästertjuv helt i klass med sin äldre kollega vad det gällde fräckhet och fantasi och överträffade honom dessutom stort i antalet brott och satt dessutom längre tid bakom galler. Han uppträdde också på en annan arena där hans mest sysslade med egendomsbrott (speciellt inbrott nattetid) och karriären var mycket lång och blev ett särskilt kapitel i Sveriges kriminalhistoria.
En olycklig barndom skulle staka ut vägen för en lång period av hans liv och de åtgärder som samhället satte in blev misslyckade och fick snarare motsatt effekt. Varken då eller nu har någon blivit bättre av att bli misshandlad i lagens namn på en uppfostringsanstalt. Myterna om hans bedrifter blev många genom åren och den litteratur som finns är ofta baserad på tidningarnas överdrivna och okritiska artiklar och innehåller många skrönor som inte har mycket med vekligheten att göra.
Denna genomgång av hans liv med olika sagesmän anvädner inte heller tidningar som källor utan att markera detta och när en händelse berättas i flera versioner och från olika tidpunkter etc. framgår detta av texten. Speciellt gäller detta kapitlet ”Biografi” (som ni nu läser) som vill komma så nära sanningen som möjligt.





Barndomsåren

 Bildskönes födelseplats i norra Skåne Harald Bernhard Bengtsson föddes den 28 juli 1893 i Vittsjö socken två mil norr om Hässleholm i norra Skåne nära gränsen till Småland med orterna Strömsnäsbruk och Markaryd.
Hans pappa var möbelsnickaren Johan Bengtsson, som var född på samma ställe. Modern hette Emma Kristina Hagelin och kom från Hinneryd några mil norrut på smålandssidan. När de fick detta sitt första barn var de 26 re- spektive 23 år gamla.
Redan när Harald var drygt ett år gammal slog ödet till, då hans far dog i lungsot och hans mor måste försörja dem bland annat som sömmerska och dessutom väntade hon ännu ett barn. Hans arv efter fadern var hela 1500 kr men dessa förvaltades av hans förmyndare, en bonde från Vittsjö vid namn Olof Nilsson. Att inte hans mor fick ansvaret för arvet beror på att änkor var omyndiga vid denna tid.
I januari 1898 flyttade familjen (som nu fått ytterligare en son) till Röke församling cirka en mil västerut och bosatte sig i en stuga i stationssamhäl- let Värsjö en ort med småindustrier och järnväg. Man vet ingenting om hans korta tid här, men när det två år senare blev dags för honom att börja skolan skickades han av någon anled- ning till sin morföräldrar i Hinneryd i Småland drygt två mil norrut.
Vid mantalsskrivningen år 1900 noterades den unga änkan (med felstavat efternamn) tillsammans med sina två söner. De bodde då i hus vid lansvägen i Röke socken (se nedan).

Hans morfar var en man utan empatisk förmåga eller känsla för barn och ansåg att hårt arbete och guds- fruktan var den bästa uppfostran.
Därför fick den unge Harald, enligt egen utsago, till- bringa fritiden med att läsa ur Luthers katekes och be- söka religiösa möten.
Skolan han nu började i hade bara undervisning var- annan dag och han var flitig och betygen blev goda. Efter fyra år var hans skolgång färdig och han blev kvar på gården de tre åren fram till konfirmationen 1907. Han stod aldrig på god fot med sina båda mor- föräldrar som fick honom att arbeta hårt och han lev- de i en atmosfär av känslokyla utan, så vitt man har kunnat utröna, jämnåriga kamrater att vara tillsam- mans med i normal utsträckning på sin fritid. Att han dessutom aldrig blev mantalsskriven på platsen (vilket tydlligt stod i hans skolbetyg) bidrog säkert till att han kände sig som en ovälkommen och påtvingad gäst, vilket han också var, fast han var deras eget barnbarn. Hur kontakten med modern och brodern fungerade under denna tid vet vi inte mycket om, men bröderna verkar ha kommit bra överens.
När han som fjortonåring flyttade därifrån hade hans förmåga att skapa relationer till medmänniskor möjligen inte utvecklats som det borde och hans personlighet hade möjligen hämmats av bibelcitat och inpräntade skuldkänslor. Denna miljö skulle sätta prägel på honom livet ut och blev troligen en orsak till hans revolt där avståndstagande till auktoriteter av alla slag blev den röda tråden.





Arbete vid järnvägen

När han blivit konfirmerad och var fjorton år gammal fick han sitt första arbete och det var på järnvägsstationen i det närbelägna industrisamhället Strömsnäsbruk. Han hade själv tagit initiativet genom att sätta upp en intresseanmälan om jobb på en anslagstavla. I april började han sin anställning och detta var en mycket bra start i livet. Han sysslade med litet av varje som expeditionsarbete, postärenden m.m. Då han var så ung fick han ingen lön utan tjänsten kunde räknas som en utbildning till en eventuellt kommande anställning när han fyllt arton år.
Han hyrde ett rum på orten och hyran och andra utgifter för mat, kläder och liknande, finansierades med pengar från hans fadersarv, som sköttes av hans förmyndare.

Födelshuset i Vittsjö (t.v.) fotograferat år 2003. Där bodde han sina första fem år. Hans andra hem var huset i Röke (t.h.), obebott när fotot togs samma år. Där bodde han med mor och lillebror tills han var 7 år då han ensam flyttade till morföräldrarna i Småland för att börja skolan. (Foton: Ebbe Persson, Vittsjö).

Han skötte sitt arbete felfritt och utan anmärkning, men efter åtta månader flyttade han plötsligt hem till sin mor. Anledningen till detta är en dunkel, och på sitt sätt en avgörande händelserna i hans liv. Det sägs vanligen att han hade blivit felaktigt anklagad för stöld av pengar som hade hittats i hans ytterkläder och att den verklige tjuven blev fast senare och var son till en man med hög social status. Motivet skulle vara avundsjuka, då han genom sitt flit trampat mindre energiska arbetskamrater på tårna.
Alternativt stal han en klocka från stinsen som sedan hittades i hans matlåda. Båda dessa historier är rena skrönor.
Äldre uppgifter blandar också felaktigt in morfadern och påstår att han inte förhindrat detta avsked, utan förordade myndigheterna (en polis som kontaktat honom) att utdela ett strängt straff om han var skyldig.
Då det aldrig blev någon påföljd för denna påstådda stöld (som kan ha varit ett rykte för att misskreditera honom), talar allt för att detta är fel. Exakt som hände är svårt att säga, men enligt honom själv kom hans bror på besök vid jultiden och de "levde om" på hans hyresrum vilket misshagade grannarna. Då han skulle börja arbetet nästa morgon blev han ombedd att först tala med sin chef stinsen. Han valde i stället att åka därifrån och till sin förmyndare och fick pengar till hyran. Han nämnde inget till honom om att han inte skulle återvända och reste i stället till Malmö för att få jobb, men utan resultat, varför han reste hem till sin mor. När förmyndaren fick reda på sanningen blev han tvingad att resa upp till Strömsnäsbruk och "klara upp affärerna där". Vilka dessa var vet vi inte, men möjligen hade inventarier på hans rum gått sönder etc. och fick nu ersättas till hyresvärden. Han fick som han uttrycket det "schavottera en hel dag" medan traktens pojkar nu med skadeglädje kunde bevittna att "skrivar- snobben" (hans eget ordval) hade blivit avskedad. Detta är nog bara en del av sanningen för även om han gett

Stationshuset i Strömsnäsbruk år 1900 respektive 2004. (Foto: Frederik Tellerup)
grannar obehag verkar det märkligt (men inte uteslutet) att han skulle få sparken för detta. Troligen var inställningen till honom från en del arbetskamrater sådan att han heller inte ville komma tillbaka. Att han blivit tråkad för snobbighet (vilket han själv indirekt säger) och ansågs som högdragen, stämmer bra med hur han uppfattades senare i livet av en del han mötte inne på olika fängelser.
Harald fyllde vid denna tid 15 år och skulle aldrig komma över det som hade hänt som troligen var en av två avgörande händelser i hans unga liv och den andra skulle komma inom ett år, på en annan plats.






I Skeppsgossekåren

Efter några sommarmånader hos sin mor och lillebror skrevs han in sig på Flottans Skeppsgossekår i Karlskrona i september detta år (1908). Hans förmyndare tyckte detta var lämpligt och för många ungdomar var denna gratis utbildning med mat och husrum ett bra alternativ. Kanske fick han då en förhoppning om att komma bort från den mentala trångsyntheten i hembygden och bli sjöfarare, då en lockelse bort tycks finnas hos honom livet igenom. En sådan framtid tilltalade säkert hans utåtriktade och fantasifulla personlighet. Nu blev det inte alls så tyvärr, för hans tid på sjömansskolan blev kort och svår.
Kåren hade anor från 1600-talet och syftet var att tillförse flottan med underofficerare. För att söka måste man vara minst femton och högst sjutton år och att flitpengar med tio öre om dagen utgick och att mat och husrum var fritt, lockade många att söka. Det första året var något av en prövoperiod, men därefter var de inskrivna bundna med kontrakt som höll dem kvar i krigsmakten i flera år efter den treåriga grundutbildningen. Den militära disciplinen var hård och innehöll utöver vapenutbildningen också fysisk träning och undervisning i modersmålet, historia och allehanda praktiska ämnen för en sjöman. Harald trivdes med detta enligt honom själv, men värre var det att han blev utsatt för pennalism från de äldre eleverna som en nyinryckt "kanin", vilket var en tradition på stället. Detta fann han sig inte i och resultatet blev, berättar han, att han fick det extra svårt. Efter två månader flyttades han (ovisst varför) till ett annat kompani den 1 december 1908 och det var här som problemen började.




Flottans Skeppsgossekår i Karlskrona hösten 1908.

Vid pilen sitter rekryten nr 21 Harald Bengtsson som nyss har fyllt 15 år.
Han trivdes med utbildningen, men motsatte sig "bestraffningar" från de äldre eleverna. Efter sex månader hittades en skarp patron i hans skåp vid en visitation och han tvingades därför att ta avsked. Med en sådan plump i betygboken blev det mycket svårt för honom att få arbete, för en utstraffad sjöman stod inte högt i kurs hos skeppsredare och andra arbetsgivare.


Han hade dittills skött sig bra och hade siffran nio i uppförande. På det nya kompaniet hade han inte varit mer än tre dagar då han åkte fast för "oanständigt uppförande", som det kort står i boken med tilldelade varningar för be- gångna "förseelser". Detta kostade honom 18 dagars kompaniförbud med extraarbete efter den ordinarie tjänstens slut varje dag, vilket var ett mycket sträng påföljd. Efter fem veckor blev han (som han skriver själv) misshandlad av en grupp äldre elever (orsaken nämner han inte), och detta gjorde att han kom för sent till en uppställning. Han fick nu åtta dagars kompaniförbud med strafftjänst och hans siffror rasade ned till sex och fem.
Möjligheten att komma därifrån (om han nu ville detta) kom när man vid en visitation hittade en skarp patron i hans klädskåp och detta var enligt reglementet inte någon föreelse, utan ett "brott". Kompanichefen bad honom be sin förmyndare att ta honom därifrån, men då han frågade denne, blev svaret ett bestämt nej. Då fick han i stället sex dagar i arresten för det som hänt och sedan ett vanhedrande avsked. Detta var mycket olyckligt för i hans betygsbok stod det nu i klartext att hans misskött sig och blivit utstraffad, något som hade kunnat undvikas om han tagits därifrån på sin förmyndares begäran, som hans chef hade föreslagit. Att hans förmyndaren skulle sagt nej om han visste att Harald ändå skulle bli avskedad är knappast troligt, och alla detaljer har förmodligen inte kommit fram i denna historia där vi till störta delen bara har hans egna mycket knapphändiga beskrivning att gå efter.
Efter att ha blivit avskedad under sådana omständigheter på två arbetsplatser inom ett år kände han förmodligen, och inte utan anledning, aversion mot ett oförstående vuxensamhälle och det var nu han som 15-åring började glida in på den breda vägen med utanförskap. Denna vandring skulle inte sluta förrän över 40 år senare.
När han lämnade Karlskrona befann han sig i en situation som skulle återkomma flera gånger senare i livet. Han var utan vänner, hade dåligt med pangar och inget hem att komma till. Relationen till moder var redan från början dålig och efter perioden i Karlskrona knappast bättre då hon inte dolde sina skamkänslor över sin son.

Efter drygt två månader blev Harald straffad för "Oanständigt uppförande" och fick tråkigt s.k. släparbete plus 18 dagars förbud att lämna kompaniet.
Sex veckor senare fick han ytterligare 8 dagar på grund av för sen ankomst.
Två månader därefter begick han ett brott mot reglementet och dömdes till vaktarrest i sex dagar och blev sedan avskedad - utan godkänt betyg.
Hans poäng i uppförande var då nere i fem (av tio) vilket var underkänt.

Efter en kortare tid hemma hos sin mor och bror fick han (enligt egen utsago) känna på vad det betydde att vara utan betyg från Karlskrona. Han tog sig till Helsingborg och blev lovad att få hyra på en båt. Då han inte hade sina papper med sig skulle han få mönstra på i nästa hamn som var Sölvesborg. Då kaptenen observerade noteringen "f.d. skeppsgosse" i hans prästbetyg undrade varför han slutat där och bad att få se uppförandeboken från flottan. Styrmannen yttrade då att "den där" måste hållas varm. Harald befarade då att detta fartyg skulle bli en förlängning av orättvisorna i Blekinge och tog därför sin sjömanssäck och gick därifrån. Han reste då direkt till Malmö i jakten på försörjning och enligt egen utsago blev han lurad av en "bondfångare" som mot ersättning lovade honom arbete. Då han saknade tillräckligt med kontanter pantsatte han sin resekoffert och gav pengarna till mannen - som försvann!
Denna godtrogenhet verkar rätt blåögd av honom med tanke på vad han hittills varit med om, och på kvällen kom han pank och hungrig till ett av Frälsningsarméns härbärgen där han tillbringade natten. På morgonen stal han en rock, för att få pengar till mat som han sade, men innan han lyckats sälja den hade polisen tagit honom.
Han berättade sin historia och ordningsmakten förbarmade sig över honom och han fick endast en varning. Detta verkar vara hans första riktiga stöld och det kommande året skulle komma att präglades av vilsenhet, ungdomligt oförstånd och dåligt omdöme där revanschlystnaden mot samället blir klart synligt.


1893-1909





Dramatiska sjöresor

Han kunde nu bo en vecka för 50 öre per natt på ett sjömanshem och möjligen hjälpte myndigheterna till med detta. Här fick han kontakt med en skeppare och fick mönstra på (eller snarare följa med) på hans skuta om han lagade mat till besättningen. Destinationen var Gävle, och meningen var att han där skulle bli påmönstrad formellt. Nu såg han att det kanske fanns möjlighet att förverkliga sina drömmar om sjömansyrket och han tackade ja. Tyvärr blev denna resa en skräckfärd och efter en seglats på nära tre veckor(!) med storm och sjösjuka, var man framme vid målet. Ingen vet i vilken relation hans stod till de övriga i besättningen och hur han blev behandlad ombord, men någon kock var han ju inte och en hungrig besättning på åtta man var inte lätt att vara till lags. Själv beskriver han skepparen som snål och besättningen som en skock gaphalsar som inte tyckte att de fick tillräckligt med mat. Väl framme i Gävle gav han sig av från båten och passade på att stjäla kaptenens kikare (som han medger själv) och enligt andra uppgifter dessutom kläder, skor m.m. från sina "skeppskamrater". En gångbar förklaring kan vara att han blivit illa behandlad och på detta sätt "gav igen" för de oförrätter han fått utstå under tiden ombord.
Oavsett hans eventuella "motiv" blev därför denna ungdomliga dumhet hans första rent kriminella handling utan förmildrande omständigheter även om han inte tagit ut sin lön, om han nu blivit lovad någon sådan.
 Skonaren Ebet som nybyggd 1905.
Hans resa som kock på skonaren Ebet blev en
hemsk färd med tre veckors storm och sjösjuka.
Efter att troligen ha pantsatt kikaren och fått pengar, tog han tåget söderut mot trakter han kände och polisen efterlyste en "ung man med blek hy och fördelaktigt utseende". Grunden till det smeknamn han skulle få mer än ett årtionde senare började nu så sakta ta form.
Under den sommaren gick han på luffen i Skåne och gjorde inbrott i bondgårdar för att skaffa sig mat och dryck.
I sin egen levnadsbeskrivning berättar han att han reste ”hit och dit” i landet för att sedan dra söderut till Danmark där han hamnade i Odense på ön Fyn. Här mönstrade han på en ångbåt (nationaliteten nämner han inte) och arbetade som mässpojke (köksbiträde) och han trivdes bra. Första hamnen var Libau i Lettland (dåvarande Ryssland) dit han anlände efter några dagar. Det verkar ha varit en passagerarfartyg av något slag för han skriver att han nu blev varnad av hov- mästaren ombord att han var efterlyst av polisen i Helsing- borg. Hur denne kunde veta detta är mycket märkligt och han gav också den precisa uppgiften att Harald skulle bli arresterad i nästa hamn, som var Rotterdam i Holland.
Möjligen hade uppgifterna kommit från telegrafisten som kanske fått ett meddelande, men i vart fall skrämde denna information upp mässpojken Bengtsson, som smet iväg från båten på direkten. Han började fotvandra söderut mot gränsen till tyska Ostpreussen som låg några mil bort, men han skulle inte nå dit. Det tog nämligen inte lång tid innan han blev haffad på landsvägen av ryska gendarmer och återsänd till Libau där han fick några rubler av svenska konsulatet för att klara sitt uppehälle några dagar. Han blev inte gripen märkligt nog, vilket säkert var en oväntad och positivt överraskning. Konsuln verkar ha varit sämre informerad än hovmästaren på båten, hur mycket sanning det nu låg i denna.
Efter att ha legat några nätter i ett virkesupplag i hamnen hade han turen att få följa med en svensk ångare som även den var på väg till Rotterdam (där han skulle bli arresterad), så han passade på att stiga av i tyska Kiel. Under några veckor tog han sig därefter till fots genom Danmark och hem till Sverige. Han besökte sin hemsocken Röke och beställde ett flyttbevis till Nordamerika. Hans planer var att emigrera och då var ett sådant papper nödvändigt för att kunna köpa biljett. Han visste att han var efterlyst för stölden i Gävle och mycket riktigt hade prästen fått veta detta genom ett brev från kaptenen själv. Harald slingrade sig nu tillfälligt undan och påstod att han gjort upp i godo med honom och blev trodd, så därför bestämdes att han skulle få de nödvändiga pappren. Han kände tydligen att det brann i knutarna och bad därför att få det skickat till en post restante adress i - Hamburg, vilket gick bra. Strax därefter fick prästen ett brev från polisen i Helsingborg som berättade att han var misstänkt för stöld och bedrägeri på ett hotell. Ordningsmakten blev då tipsad om Haralds besök och att han kanske var på väg till Tyskland, dit betyget hade skickats några dagar innan.
Harald verkar ha misstänkt att polisen var honom på spåret och resan till Amerika gick därför i stöpet. Han stannade nu istället hemmavid och gjorde bedrägerier också i Halmstad där han bluffade han sig till logi på hotell genom att visa upp stulna och förfalskade blanketter om magasinerat bagage. Detta godtogs som säkerhet för att han inte råkade ha kontanter på sig för tillfället, i väntan på att bankerna skulle öppna nästa dag. Pappren hade han stulit på en järnvägsstation och dessa skulle bli populära mål i framtiden då han kände till deras rutiner med värdepost, nyckelförvaring m.m. efter sin tid som anställd i Strömsnäsbruk. När han smet från notan på hotellet i Helsingborg passade han på att stjäla en plånbok och en silverklocka.
Hans turné blev dock inte så långvarig för strax därefter åkte han fast i Malmö och erkände de brott han begått. Han var för ung att dömas till fängelse och skickades därför i januari 1910 till en uppfostringsanstalt för en period av tre månader under vilken han skulle "korrigeras" och lära sig "Herrans tukt och förmaning" som den religiösa devisen löd. Dessvärre skulle lärdomarna härifrån bli av helt annat slag än som var meningen.


1909





Första resan

Turné i Sydsverige

Myndigheternas åtgärd nummer två var bra mycket handfastare än den varning han hade fått året innan, för han fördes nu till anstalten Bona i Östergötland. På denna moderna inrättning sattes han att arbeta i skrädderiet och detta yrke skulle sedan följa honom i alla år. Efter tre månade betygsattes han och befanns ha mindre gott upp- förande och inte vara flitig, medan läraktigheten var "mycket god". Han var med andra ord måttligt intresserad av sin vistelse där, vilket han inte dolde, samtidigt som han visade stor praktisk begåvning.
Han fick nu möjlighet att lära av andra ynglingars brottsliga erfarenheter och tiden där var något av en introduktion till livet som tjuv.
 Harald Bengtsson 17 år gammal
17 år och redan dömd
till flera år i fängelse.
Bona hade flera verkstäder då pojkarna kunde lära sig ett yrke. Där fanns snickeri, skomakeri, måleri m.m. och för somliga var detta en väg in i samhället med grunderna till ett yrke. För att tillgodogöra sig detta måste man följa de ordningsregler som skolan hade och acceptera de bestraffningar som följde om man bröt mot dessa. Haralds styvnackade inställning till samhället gjorde att han inte gjorde detta. Följden blev densamma som i Karlskrona och han upplevde Bona som det "råaste stället" han varit på, där misshandel och andra straff tillhörde vardagen. Redan efter en dryg månad fick han ett tillfälle att smita därifrån med en kamrat vars föräldrar bodde i närheten. Efter ett par dagar gav de båda rymmarna upp och per telefon blev de lovade att de inte skulle få några efter-räkningar när de kom tillbaka. När de sedan återvände visade sig löftet vara en bluff, för vid ankomsten fick Harald prygel och stuvades in i 1,5 månader i en källarcell som var mindre än två meter lång. Han fick nu ytterligare agg till samhällets företrädare som (i hans fall) straffade mer än det korrigerade.
Med bitterhet beskriver han från fängelset sina känslor om detta när han nyligen har åkt fast för sista gången mer än 25 år efteråt:
"Min första tanke efter pryglingen var att omedelbart rymma så snart tillfälle gavs. Allt- sedan dess har jag känt avsky för människor och hållit mig ensam".
Då hans ursprungliga period på tre månader hade löpt ut hölls han fortfarande hölls inlåst och han hade troligen fått förlängning för att han rymt. Efter 4,5 månader smet han därför därifrån för gott efter att ha gömt sig i en hiss på området medan personalen finkammade omgivningarna. Under natten kröp han fram och smet ut och tog ett färdsätt som han skulle återkomma till ofta: nattlig vandring längs järnvägen. Han nämner hur han under anstaltstiden hade lärt sig att göra inbrott av olika slag och dessa färdigheter hade han nytta av när han nu skulle försörja sig och var på rymmen från samhället.
De sommarmånaderna som nu följde var kanske den lyckligaste i hans liv, men samtidigt lades nu grunden till hans självständighet - och därmed utanförskap. Han tog sig till Stockholm och efter en vecka där mönstrade på en skuta för en enkel resa till sin gamla "hemmahamn" - Karlskrona. Det måste ha varit en mindre nogräknad skeppare (som troligen ägde skutan själv) som anställde honom utan papper och med kläder som knappast verkade vara civila. Någon mönstring i vanlig ordning var det knappast och lönen betalades säkert ut direkt i handen.
Vid framkomsten passade han på att hälsa på en del kamrater från tiden som skeppsgosse och dessa var kanske de sista riktiga vännerna som han hade. Han reste därefter över till Danmark där han tog anställning i Köpenhamn som springpojke i ett skomakeri. När han strax efter midsommar fyllde sjutton år återvände han till Sverige som pas- agerare ombord på ett ångfartyg som gick till Göteborg, som han nu besökte för första gången.
Han stannade i staden tre veckor och började sedan vandra söderut efter kusten. Det blev nu en stöldturné i Halland, Skåne och Småland. Han tömde åtskilliga kassalådor på SJ:s stationer, bröt sig in och stal i ett urmakeri, hos en juvelerare, i bondgårdar, villor, handelsbodar, sommarstugor, uthus m.m. Hans flit gav resultat och sitt största byte fick han i Gislaved i slutet av november där han roffade åt sig hela 250 fickur och många guldringar. Detta var stöldgods till ett mycket stort värde, troligen flera årslöner för en arbetare. Hälarmarknaden i Sverige för detta byte var begränsad och därför reste han till Köpenhamn två gånger för att omvandla stöldgodset till pengar genom försäljning och pantsättning. På grund av sin orutin på området var han oförsiktig och danska polisen grep honom och skickade honom över sundet till Malmö i december 1910. Han var då en erfaren ung man som under sina sju månader i frihet hade lärt sig att sköta sig själv och att föra sig obehindrat i olika sociala miljöer.
Trots sin låga ålder blev han blev dömd till två års straffarbete då det ansågs var verkningslöst att skicka honom till någon form av uppfostran igen, nu när han blivit såpass kriminellt belastad. Han transporterades därför till fängelset i Linköping. Samhället hade gett honom två chanser förut och det fick räcka.


1910-12





Andra resan

Besök på Västkusten

När han muckade från fängelset i december 1912 hade han haft god tid på sig att planera för sin framtid och han besökte sin förmyndare Olof Nilsson i Vittsjö. Orsak: han ville ha ut sitt fadersarv för att emigrera till Amerika, vilket han ju hade försökt tidigare då han var efterspanad. De båda kom tydligen överens för de begav sig till Göteborg uppenbarligen för att köpa en båtbiljett. Dessvärre för Harald var det något som gick snett och det blev ingen emigration. Han skall ha nekats att flytta till USA på grund av sitt nyligen avtjänade fängelsestraff men pengarna för biljetten (omkring 400 kronor) fick han behålla (Arvidsson 2005 m.fl.) men om detta är sant kan diskuteras. Då han bara var nitton år och alltså omyndig, är det högst diskutabelt om förmyndaren gav honom (eller fick lov att ge honom) så mycket pengar, som dessutom var uttagna för en speciell utgift.
En sak som talar för att han inte fick några pengar är att han efter cirka en månad började om på ny brottslig kula i Stockholm. Detta hade han inte behövt göra om han hade haft en halv årslön i plånboken. Alternativet är att han på något sätt blivit av med alla pengarna, men detta (och att han fick några pengar alls) verkar det inte finnas några belägg för. Efter diverse gratisåkning på järnvägen, där han enligt egen utsago legat under vagnen mellan främre hjulen, hamnade han sedan åter i Göteborg utan ett öre på fickan. Trött och frusen fick han där tak över huvudet på Frälsningsarméns härbärge för hemlösa.
I vilket fall som helst var Harald nu "medellös" och för att överleva och bättra på sin ekonomi satte han igång en turné i Götaälvdalen norr om staden där det fanns många passande mindre järnvägsstationer.
Vid ett nattligt besök i Lilla Edet hittade han nycklarna till godsmagasinet och för att kunna arbeta ostört smög han fram till stinsens bostad och låste dörren utifrån och lät nyckels sitta i. Nu vaknade inte stinsen förrän på morgonen när en anställd fann honom inlåst när han skulle meddela att det varit inbrott i stationshuset.
 Säröbanans station vid Linnéplatsen i Göteborg.
Säröbanan i Göteborg blev en slutstation för B där polisen
väntade på honom i februari 1912 efter en kort resa i frihet.
Vid ett besök på en bondgård stal han en häst med släde för att kunna transportera sitt stöldgods och han var kunnig med djur och seldon sedan uppväxten på sin morfars gård. Den här gången skulle omständigheterna dessutom inte sakna en del komiska inslag.

Hästen som försvann

När han med släden full av konjak, mat och klä- der var på färd söderut längs Göta Älv kom han på natten fram till Garns järnvägsstation i närhet- en av Lilla Edet och här beslöt han sig för att göra ett besök. Med falska nycklar tog han sig in och försåg sig med vad han kunde behövde bl.a. från stinsens bostad som av obemannad vid denna tid på året. När han kom ut ur huset var hästen borta, för kusen hade tröttnat på att stå och vänta i kylan och lunkat hem i hopp om att komma in i stallets värme. Den förvånade bonden hittade den stående på gårdsplanen följande morgonen med släden lastad med tjuvgods! Bonden larmade polisen som låg och väntade i två dygn på att han skulle komma tillbaka efter flaskorna, men då han aldrig var svag för, men dock använde, starka drycker fick dom vänta förgäves.
Näst på tur var stationerna norr och öster om Göteborg (Kåhög, Jonsered m.fl.) och på dessa tillskansade han sig drygt tvåhundra kronor i mynt från kassalådor och telefonautomater. Larmet gick nu bland SJ:s anställda och uppmärksamheten skärptes. Han begav sig sedan västerut till lokalbanan ut till den rika området Särö efter kusten, och när han där köpte en biljett tillbaka in till staden var han oförsiktig nog att betala med bara tioöringar. Kassören blev därför misstänksam och slog larm till myndigheterna. När han kom fram till ändstationen vid Linnéplatsen i Göteborg väntade polisen på honom och så var resan slut i dubbel bemärkelse. Han hade då varit ute i frihet i bara två månader.
Han hade nu några månader kvar till sin tjugonde födelsedag, och efter flera resor med rättegångar i fem härads- rätter dömdes han till ett år och nio månaders straffarbete som han fick sitta av på samma ställe varifrån han hade muckat tidigare - fängelset i Linköping.

1913





Tredje resan

Den självlärde sprängaren

I februari 1915 var han fri igen och förpassades till sin hemförsamling Röke, men det dröjde inte länge innan han bröt upp därifrån och tog upp sitt vanliga näringsfång. Samma platser runt Göteborg, speciellt söder därom, som han hemsökt några år tidigare fick nu förnyade besök och polisen kunde konstatera genom arbetssättet vem som var i farten igen. I deras interna tidning PU (Polisunderrättelser) skulle han bli en känd figur med stående efterlysningar genom alla år, tillsammans över 90 stycken.
 Harald Bengtsson - en 22-årig dynamitard
Fånge 1330 Bengtsson
i fängelset 1915.
Genom sitt tekniska intresse läste han en bok om sprängmedel och började nu studera ämnet närmare. Han försökte också tillverka egen dynamit, men med dåligt resultat. Ett experiment på ett hotellrum i Göteborg med olika kemikalier resulterade i en lättare förgiftning och andningsbesvär i en hel vecka och han skrinlade planerna på egen pro- duktion. Han övergick då i stället till att stjäla eller beställa per post(!) den utrustning han behövde för att kunna spränga kassaskåp och få bättre ekonomisk utdelning. Han kom ibland att använde elektrisk tändning av sprängmedlet vilket var den senaste tekniken och blev pionjär (men dock inte den förste) för ett nytt "yrke" - dynamitarden. Det första skåpet flög i luften vid Norrvikens hållplats i Sollentuna norr om Stockholm och bytet blev drygt 1300 kronor. Senare hittade polisen handskrivna lappar i en lada i Småland och adresserade brevkort från uppdiktade personer och företag som skulle beställa dynamit, tändhattar och stubintråd. Handstilen var hans och ett av de påhittade namnen var dessutom fantasilöst nog Haklin och liknande som påminde mycket om hans mors flicknamn. Ordningsmakten förstod nu att han fortsatte sin karriär som tjuv och dessutom med sprängmedel i bagaget.
En mörk kväll försökte en lokalspolis i Varberg hejda en cyklist som kom åkande utan ljus. Denne stoppade inte utan försvann springande från platsen. Vid en undersökning visade sig cykeln vara stulen i Tumba utanför Stockholm och på pakethållaren fann man diverse sprängattiraljer. Dessutom fanns en bankbok som var utfärdad på en viss Harald Bengtsson, som just hade slunkit ut rättvisans garn.
Efter flera inbrott i Halland begav han sig norrut till Göteborg där villor och SJ-stationer åter fick besök. I Lerum bröt han sig in i avdelningen för SJ:s ilgods där ett paket med en ljusblå kostym låg och väntade. Den var beställd av en person i samhället som inte gått att hitta, men som nu hämtade ut den!
I februari 1916 var det roliga slut och han greps i huvudstaden där han blev igenkänd i sin nya eleganta kostym. Larmet hade gått från en pantbank där personalen tyckt att han uppträtt misstänkt när han försökte belåna föremål som naturligtvis var stöldgods, bland annat exklusiva damskor. Dessa hade han fått vid villainbrott bland annat på Lidingö. Då han svävade på målet om sin adress skickade pantlånaren sin expedit att skugga honom och när en polis kom i närheten pekades B ut och greps. Hans gömställe hittades i anslutning till en lada utanför staden där han hade det ombonat med en fin säng och en garderob med stiliga kläder. Där hittades också kilovis med dynamit och tillbehör. (Se "Ynglingen i höskullen" i kapitlet Berättelser).
Hans tid i frihet hade denna gången varat i tio månader och tjugotvå år gammal fick han en hård dom - fem och ett halvt års straffarbete, som han satt av i Malmö. Straffets längd berodde på att den nya typen av brott - sprängning med dynamit, bedömdes som farliga för allmänheten.
Efter 2,5 år bryter Spanska Sjukan ut år i september 1918 och tiotusentals människor dör i hela landet under en kort tid. Också B insjuknar i fängelset men klarar sig utan bestående men. Sämre går det för hans lillebror Johan som tragiskt dör i denna influensa, bara 23 år gammal.

1915-16





Fjärde resan

En kort planlös frihet

Mot slutet av sin strafftid blev B förflyttad till slottsfängelset på Malmöhus fästning som egentligen var nedlagt, men användes fortfarande på grund av platsbrist på andra anstalter. Den allmänna standarden och förhållandena för fångarna var dåliga och han begärde därför förflyttning till Långholmen i Stockholm, men denna avslogs.
I november 1920 gjorde han något ovanligt som han aldrig mer skulle göra - han rymde från fängelset, trots att bara ett drygt halvår var kvar av den långa strafftiden.
 Bildsköne elegant klädd i PU 1925
27 år gammal 1920
Med undantag av rymningen från uppfostringsanstalten i Bona hade han alltid skött sig väl i fängelset och alltid suttit sin tid ut även om han då och då fick disciplinstraff för olydnad. Det är mycket troligt att han vid detta tillfälle hade blivit påverkad av två andra fångar som rymde samtidigt och att det hela mer eller mindre var en produkt av ögonblickets ingivelse när en möjlighet att smita dök upp.
Flyktmetoden hade det klassiska inslaget att binda ihop lakan och fira sig ner från ett fönster. Han lämnade de två andra omedelbart när de kommit ut i friheten och fortsatte på egen hand som han alltid brukade. Fängelsepersonalen slog larm och omfattande spaning sattes igång i Malmö med omnejd, men deras försprång var tillräckligt för att slinka undan.
En nationell efterlysning i polisens tidning gick ut över landet och i dessa spalter skulle han bli ett vanligt återkommande ärende. Redan på fängelset hade han lyckats få tag i civila kläder, men trots detta valde han att förflytta sig mest nattetid.
Han tog sig nu den 30 mil långa vägen till sitt favoritområde Göteborg längs Västra Stambanan genom att fotvandra och åka "under järnvägsvagnar" som han själv form-ulerade det. I vinterkylan lyckades hålla livsgnistan uppe i 14 dagar tills han anlände till staden. Hans uppehåll där blev kort, för han fortsatte på sitt speciella färdsätt mot Stockholm som han redan nu verkar ha haft en dragning till. Hans försök att bli förflyttad till Långholmen kanske var något av detta, fast han aldrig hade suttit där - ännu. Kanske var orsaken att han kunde smälta in och försvinna bland alla människor och att det fanns lämpliga objekt där för hans verksamhet.
Under denna vistelse i frihet verkar han inte ha varit speciellt motiverad och liksom rymningen var hans göranden oplanerade och kanske ångrade han att han hade rymt. Möjligen saknade han den tryggheten han trots allt troligen kände när han satt bakom lås och bom, där han hade haft en varm sovplats och mat i fem år. Det liv han nu levde mitt i vintern var eländigt och inte ens sina älskade järnvägstationer verkar han ha besökt under denna tid. Han var pank och fick stjäla sig fram för att få något att äta och övernattade i lador och uthus. I december fick en banvaks- stuga Hallsberg besök där han stal en klocka och lite kontanter. Detta var en mindre glamorös handling av honom där en vanlig människa blev bestulen på personliga ägodelar.
Hans rädsla för att bli upptäckt gjorde att han inte tiggde sig fram eller erbjöd sig att arbeta några timmar för mat etc. Nu skulle den rådville ynglingen ändå bli kvitt sitt kringflackande, för det hela tog slut strax därefter. En dryg vecka före jul 1920, blev han igenkänd och gripen på Drottninggatan i centrala Stockholm.
Han blev nu dömd för de småstölder och inbrott han gjort för att överleva på sin långa luffarstråt och i februari 1921 fastställdes påföljden för detta till ett och ett halvt års straffarbete. Dessutom har han ett halvår "innestående" från fängelset han rymt ifrån i Malmö, så nu väntade två år bakom galler.
Han var nu tjugosju år gammal och fick avtjäna straffet just på det ställe han tidigare hade begärt förflyttning till - Långholmen. Hans tid på rymmen hade denna gång varat i mindre än en månad.


1920




Femte resan

En misslyckad tripp till utlandet

 Utsläppt från Långholmen i maj 1923
Utsläppt i maj 1923.
När han muckade den 23 maj 1923 signerad fängelsechefen hans frigivning på det papper som upprättades och samtidigt tog man ett nytt foto av honom som sattes in i denna beskrivning. Det verkar som han hade ett blått öga och har därför fotograferats med ljus från andra sidan för att skugga detta som kan vara tecken på misshandel av något slag. På pappret är raderna tomma där den innestående lönen skulle skrivas in. Om detta är riktigt, att han muckade pank efter drygt två år, kan man ställa frågan vad pengarna hade tagit vägen. Han borde haft en slant på fickan efter över två års inlås-ning, och hade förmodligen det också, men hur mycket är inte känt.
Inte desto mindre så hade han nu beslutat sig för att göra något nytt och leva ett rätt-skaffens liv. Han lät sig inte nedslås av att han inte fick arbete i Stockholm trots flera försök, utan beslöt sig för att fly storstaden till något annat. Han kunde inte visa upp några betyg från tidigare arbetsgivare och meriter som inbrottstjuv och kassaskåps-sprängare var inget som gjorde hans möjligheter ljusare på den ordinarie arbets-marknaden. Därför var ett alternativ att bli egen lyckas smed, fast på den lagliga sidan.
Hans nya näringsfång skulle bli handelsmannens och det var nu han stakade ut fram- tiden som gårdfarihandlare på norska och svenska landsbygden. Han börjar därför med att ta tåget västerut till Värmland och sedan luffa runt i gränstrakterna och besökte vårt västra grannland där han aldrig varit tidigare. Att han valde Norge berodde nog på att i Sverige måste man ha tillstånd för att idka handel, och hans möjlighet att få ett sådant bedömde han nog vara rätt små.
Nu skulle något helt nytt och bättre bli av i stället för det gamla hårda livet som han aldrig hade tyckt om. Inga gamla "vänner" eller miljöer skulle få honom att återfalla till sitt tidigare näringsfång och i dubbel bemärkelse be- sökte han nu jungfruligt land.
Verkligheten skulle dock visa sig något annorlunda än hans eventuella kalkyler om försörjning och resultatet uteblev dessvärre nästan helt. I Norden liksom runt om i Europa rådde ekonomisk stagnation med mycket hög arbetslöshet och allmänhetens köpkraft var låg.
 Långholmen från luften
En cell i Långholmens stjärnformade byggnad var B:s hem åren 1921 till 23
Därför var det inte rätt tidpunkt för att starta en karriär som försäljare av kuvert med brevpapper m.m. vilket han strax kom underfund med. Efter drygt två månader var pengarna i det närmaste slut och han måste vända åter till Sverige i slutet av augusti.
Via Strömstad tog han sig ner längs Västkusten och väl ankommen till Skåne anlände till Kristianstads järnvägsstation med 1,50 på fickan och långt ifrån presentabel i sina slitna kläder. Därför gick det som det gick och han började på i sin gamla stil, den enda han var riktigt van vid. Hans första åtgärd var därför att "skaffa" en ny cykel i Härlöv och dess- utom lägga beslag på innehållet i affärens kassalåda. Han trampade åt nordväst till Hässleholm och sedan söderut innan skymningen kom.
I trakten av Åseda hade han möjlighet att skaffa sig ett nattläger och smög sig in på ett höränne för att tillbringa sin dygnsvila. Olyckligtvis var det så att han blev observerad av någon när han smög in och den lokala ordningsmakten var strax på plats och haffade honom. För Albo häradsrätt förklarade han helt sanningsenligt att han verkligen hade försökt att leva hederligt denna gången men inte lyckats, för att sedan börja stjäla för att få mat. Trots att hans enda byte denna gången, utöver livsmedel, var en cykel och några hundralappar, blev han dömd till ett och ett halvt års straffarbete och förpassades till Malmö för en tredje volta på denna anstalt. Samhället satte ett varnande exempel för dem som misskötte sig när de hade några tidigare resor i bagaget.
Sedan han lämnat Långholmen hade han haft tre månader i frihet. Han var nyss fyllda trettio år och när han hade avtjänat detta straff hade han varit inspärrad 12 av de 15 år han hade varit vuxen.


1923




Sjätte resan


En längre tid i frihet

 Utsläppt från Långholmen i maj 1923
Ett 33-årigt modelejon
som ingav förtroende.
I mars 1925 blev han utsläppt med mindre än 50 kronor på fickan och ingenstans att bo. Denna gången gav han sig inte in på några sociala experiment som han hade försökt i Norge. Han fick när han muckade en biljett till Göteborg och väl framme där kontaktade han Skyddsvärnet (en ideell hjälporganisation) för att be dem skaffa honom arbete. Han logerade sin vana trogen på Frälsningsarméns härbärge. Trots upprepade frågor fanns det inget jobb att vaska fram och redan efter en månad var pengarna från Långholmen (44 kronor) slut. Enligt honom själv började han då att övernatta i lador runt staden och ordnade mat på nätterna. När vädret blev varmare skaffade han ett tält som han använde de följande tre sommarmånaderna. Enligt vissa uppgifter (Brandin 1991) trampade han till Småland i juli och sprängde ett kassaskåp i Bergunda och fortsatte söderut med stationerna i Räppe och Västra Broby. Med ett par hundralappar i byte begav han sig därefter tillbaka till sitt favoritområde - Göteborg med omnejd.
Enligt andra uppgifter var han inte iblandad i dessa stötar (Arvidsson 2005) utan låg lågt i trakten av Göteborg till i september, då han gjorde (enligt egen utsago) sitt största klipp någonsin vad kontanter beträffade. Det var på järnvägsstationen i Floda två mil österut som han kom över 3 000 kronor när han länsade kassaskåpet. Han hade luffat dit på järn- vägen och bytet var mer än en årslön för en arbetare. Frågan måste ställas: varför räckte inte pengarna längre än de gjorde? Han kan förvisso inte ha gjort av med dem på restaurangbesök och liknande, som tidningarna senare ofta skulle påstå i andra sammanhang. Detta faktum är en hittills olöst gåta.
Han begav han sig direkt till Stockholm (Arvidsson 2005) och använde en del av pengarna till att köpa(!) en lätt motorcykel för det facila priset av 750 kronor. Därefter var han mycket rörligare än tidigare. I en stor sommarvilla norr om Borås bodde han nu under den första av två vintrar (1925-27). Där hade han inrett och nödtorftigt isolerat ett oanvänt vindsutrymme med tapeter på väggarna och dragit in elektriskt ljus, kopplat en kokplatta m.m.
Han var nu rörlig som aldrig förr och kunde det kommande året lätt nå arbetsplatser på en dag som det tidigare hade tagit veckor att avverka per cykel. Därför kunde han nu operera i så åtskilda platser som trakterna av Stockholm, Göteborg och Ängeholm. Två av sina "sommarläger" hade han i trakterna av Tiveden i Askersund och Karlsborg och på det förstnämnda stället åkte han närapå fast i augusti 1926. Han hade blivit haffad när han tankade sin motorhoj och misstänktes för en stöld av pengar från ett måleri samma dag, och som han för omväxlings skull inte hade begått. För polisen uppgav han falskt namn och adress (Oskar Johansson från Ljungby) men frågan som inte ställs i detta sammanhang är: behövde man inte körkort för lätt MC på 1930-talet? Om svaret är ja, varför blev han inte misstänkt för olovlig körning? Hur som helst så var bevisen mot honom angående stölden mycket vaga och sannolikheten för hans skuld liten. Flera vittnen hade nämnligen sett honom tillbringat lång tid på ett kafé i staden, vilket knappast en förövare skulle ha gjort. Då han hade närmare 300 kronor i kontanter på sig och inte direkt kunde säga varifrån han fått dessa, fick han tillbringa natten i arresten. Dagen efter bad han att få bli frisläpp, men detta gick inte ordningsmakten med på. Han kunde med sin förmåga övertala polischefen att han hellre låg på hotell (sedan han enligt honom själv hade klagat på den dåliga luften i häktescellen). Mot löfte att han skulle återkomma dagen efter klockan nio på morgonen blev han därför utsläppt. Han tog självfallet aldrig in på stadens hotell och återkom naturligtvis inte nästa dag, utan försvann från platsen så snabbt som möjligt. Oturligt nog hade polisen tagit hans motorcykel i pant, så nu blev det åter den långsamma trampcykeln som gällde.

"En trovärdig bildskön yngling"

Dagen efter fick polischefen klart för sig vilken fisk han hade släppt ur nätet när en nyinkommen efterlysning med foto kom på hans bord. Vid en presskonferens förklarade han att han blivit lurad av en "bildskön yngling med förtroendeingivande yttre". Med dessa ord hade han för evigt myntat det berömda smeknamnet som journalisterna inte var sena att snappa upp. Från denna stund fick stortjuven Harald Bengtsson alltid heta "Bildsköne Bengtsson" och ingenting annat. Den trovärdige "ynglingen" hade vid detta laget hunnit bli 32 år gammal.
 Bildskönes underskrift av sin mors bouppteckning
Namnet på moderns bouppteckning
skrivet i efterhand i fängelset i maj.

En anekdot från denna tid (sanningshalten är svår att belägga) berättar att i Karlsborg blev han i augusti 1926 ertappad av tre nattvandrare när han för- sökte bryta sig in på ett hus troligen ett uthus. Som förklaring dukade han då upp en historia om att han kommit i tillfälligt ekonomiskt trångmål och bara ville söka sig nattkvarter och bluffen lyckades (som vanligt). Han fick dess- utom pengar av trion och tips var han kunde skaffa sig ett rum för natten!

Under vintern bodde han i sitt vindsrum i villan utanför Borås och gjorde flera utflykter till västkusten för att proviantera. I januari 1927 begav han sig till Skåne och blev observerad på flera platser bland annat i Ängelholm. När han satt och fikade på ett kafé kom en poliskonstapel in och grep honom. Spelet var slut och han följde fogligt med ut på gatan, för att där göra ett desperat rymningsförsök. Han råkade dock springa rakt i famnen på konstapel nummer två. Den långa friheten på nästan två år var därmed slut.
Till en början nekade han till allt (som han hade för vana att göra) och framställde sig som en man som oskyldigt ständigt var jagad av polisen, vilket ju var sant till femtio procent. Senare föll han till föga när han blev konfronterad med en tjuvgömma från ett inbrott från november året innan. Där fanns diverse god konfekt, ost, vin och dessutom dynamit och stubintråd. Han berättade sedan om villan där han haft sitt vinterkvarter två gånger och vars ägare blev minst sagt förvånad över sin objudne gäst som han inte haft en aning om.
En mycket märklig sak framkom när han under förhören erkände den givande kuppen mot kassaskåpet i Floda. Detta brott hade nämligen en annan man vid namn Berg redan erkänt och dessutom sade han sig ha gjort det ihop med Bildsköne. Denne avfärdade dock dessa uppgifter och menade att Berg var sinnesrubbad. Faktum kvarstår att de 3 000 kronorna som blev bytet försvann anmärkningsvärt fort, och här kan mycket väl finnas utrymme för andra förklaringar om detaljer från erkännande nummer ett finns bevarade.
Nästa anhalt för Bildsköne blev Centralfängelset i Malmö där han fick avtjäna ett fem år långt straffarbete.

Efter drygt ett år (i mars 1928) fick han meddelande om att hans mor hade dött, 58 år gammal. Han fick som ende bröstarvinge hälften av hennes kvarlåtenskap på drygt 660 kronor. Resten hade hon testamenterat till två av sina syskon och till Hässleholms Missionsförsamling. Detta visar att hon inte ville ge ge honom mer än vad lagen före- skrev. Bouppteckningen upprättades i den vanartige sonens frånvaro med en god man som ombud. Efter två mån- ader fick han godkänna dokumentet med sin namnunderskrift (bilden ovan t.h.) och då var modern redan begravd.
Om hennes bohag fördelades eller såldes är inte känt, men troligen omsattes de i pengar som fördelades.


1925





Sjunde resan

Ett omaka par på turné

När B muckade försommaren 1932 hade han sedan en tid fått en kamrat i fängelset som kom ut en månad efter honom. Det var den 13 år yngre Folke Johansson som kallades "Tatuerade Johansson" (TJ). Han var helt annor- lunda till karaktären än B och använde skjutvapen, drack brännvin, stal bilar och var utåtriktad och charmig.
Att B slog sig i lag med honom är en gåta för han hade aldrig låtit någon komma honom inpå livet och än mindre skadat eller ens hotat någon med våld. Dessutom hade han dittills alltid valt att arbeta ensam. TJ blev nu hans kompanjon på den sista drygt två år långa och mycket uppmärksammade turnén som i stort avrundade B:s långa förbrytarbana.


Efterlysning
Lördag 12 november 1932

      Bengtsson, Bernhard Harald
      född 1893 i Vittjö, Kristianstad län.
      Längd: 177 cm
      Hår: mörkblont
      Ögon: blå
      Övrigt: brännsår på vä. underarm.
      Utvisad ur Norge 14 sept. 1932.
 Bildsköne Bengtsson efterlyst 1932 
i polisens tidning Polisunderrättelser
B var här misstänkt för en kupp mot SJ:s stationshus i Strömsnäsbruk dit han kommit på järnvägen trampande på en dressin! Via inbrott i närheten fick han verktyg och skydds- kläder, sprängde sedan skåpet, fick över 1000 kronor i kontanter och försvann från platsen på trampcykel. Han erkände aldrig denna sprängning och kunde inte fällas i brist på bevis.


De två började med en tur in i Norge som inte kan ha varit så lyckosam för de krockade och körde i diket med en stulen bil och hamnade på sjukhus, varefter de blev utvisade och eskorterade till svenska gränsen vid Svinesund strax norr om Strömsatd på västkusten. Turligt nog verkade inte svenska polisen vara underrättad av sin norska kollegor, så väl inne i hemlandet var de båda fria på nytt! De begav sig ned efter kusten till Göteborg och södra Sverige, där de lämnade en rad sprängda kassaskåp efter sig där de drog fram i stulna bilar som B nu hade lärt sig att köra.
Intresset från pressens sida ökade nu markant och de två blev snabbt riksbekanta när de jagades i över två år. När de var i farten strax nordost om Göteborg 1932 hittade polisen en filmrulle där de båda fotograferat varandra och detta blev en godbit för löpsedlarna. Mer än en gång var ordningsmakten dem alldeles i hälarna, men de lyckades på ett förbluffande sätt slingra sig undan i sista minuten springande genom skogar, per bil, cyklande, simmande(!) eller på annat sätt. (Se "En berömd simtur" på sidan "Historier" ovan).
En incident som kunde slutat mycket illa inträffade utanför Kumla sommaren 1933. Där körde en bil rakt igenom en vägspärr upprättad av polisen och vid ratten satt Bildsköne. Färden slutade senare in i en häck varefter de båda försvann innan polisen hunnit fram. Någon berättade då att ett tält sedan en tid var uppsatt i ett skogsparti utanför Grytgöls brukssamhälle (alternativt att det hade luktat kaffe i området) och detta spår visade sig vara riktigt. När en kommissarie en fjärdingsman och brukspatron själv(!) kom dit hittade de B som höll på att raka sig. Han gav sig utan att göra motstånd, troligen överrumplad av ordningsmaktens oväntade uppdykande. Då kom TJ ut från tältet och fick se vad som försiggick. Han rusade in igen och kom ut beväpnad med en revolver och avlossade ett skott som snudd-ade den arresterande polisen i ena armen. Ett tumult uppstod och under detta lyckade de båda smita iväg.
Polisen ringde nu efter förstärkning och dessutom ordnades ett uppbåd bland brukets anställda som beväpnade med gevär beordrades av sin patron att driva ut kumpanerna ur skogen. Polisen gick med på detta ovanliga och olagliga förfarande. Innan drevet kom igång skulle dock patron och polischeferna ha en god lunch och denna måltid tog sin tid. När omsider ett uppbåd på åttio poliser med spårhundar och anställda vid bruket letade igenom skogarna var de båda naturligtvis lång borta. I deras tält hittades (enligt Göteborgs-Posten) "vapen och ammunition, en radio, mycket annat stöldgods och tusentals cigaretter". (Läs om detta i "Jagad i skogen" i kapitlet "Historier" ovan).

Hyddan vid Filkesjön

var väl dold bland stenblock i en tät granskog. Rött möbeltyg prydde väggarna plus mattor, batteriradio, oljelampa, brännvinsapparat m.m.
I ett och ett halvt år var detta deras bostad mellan turnéerna runt om i landet. Polisen i Malmö monterade ner den och hade den uppställd som ett dragplåster när de samma år invigde sitt nya polishus. Obs den korta stegen till höger som gick till luckan (ingången) i taket.
Under juni månad 2005 gjordes en utgrävning på platsen (se kapitlet "Diverse" från toppmenyn) och då hittades en del välbevarde föremål efter över 70 år under jord.


I östra Skåne vid gränsen mot Blekinge inredde de under våren detta år (1933) sitt s.k. "högkvarter" där de tillbring- ade tiden mellan sina utflykter. (Se "Utgrävningen av hyddan år 2005" i kapitlet "Diverse" ovan). Den låga bygg- naden var väl dold vid ett stort granitblock i en tät granskog och låg helt nära stranden av Filkesjön någon mil väster om Olofström. Virket hade de hämtat från ett sågverk i närheten och forslat över sjön i Räddningstjänstens roddbåt och ingången var en lucka i taket dit man kom genom att gå på ett berg. På så sätt blev det inte någon upptrampad stig som kunde dra uppmärksamhet till sig.
Väggarna var tapetserade med rött plyschtyg som de hämtat från en möbelfirma i grannskapet och husgeråd och prydnadssaker var av hög kvalitet som stulits runt om i landet. Härifrån kunde de vid ett tillfälle höra på sin radio hur polisen jagade dem när de färdades i en stulen bil - i Stockholm!
De kunde röra sig ganska fritt på vägarna utan att bli identifierade för i närheten pågick ett stort vägarbete vilket gjorde att mycket folk utan anknytning till bygden rörde sig i trakten. De kunde till och med köpa mat i en butik vars ägare senare påstod sig ha bjudit B på middag vid ett tillfälle, en av de många skrönor utan verklighetsbakgrund som uppkom i efterhand, ofta påhittade av någon som ville göra sig märkvärdig.
De gjorde mest inbrott i Småland som låg på lagom flyktavstånd, men i undantagsfall också i relativ närhet av sitt tillhåll. I Åstorp i norra Skåne hade de tidigare av misstag brutit sig in i en nattetid obemannad polisstation när de skulle inventera i hotellet som låg vägg i vägg, och nu gjorde de ett förnyat besök där. De lade beslag på de äldre numren av polisens tidning "Polisunderrättelser" och kunde läsa vika brott de misstänktes för. Med ledning av detta kunde de göra sig av med tjuvgodset som var identifierbart, och vilka prylar det var kunde läsa i polisens invent- arieförteckning! Sommaren 1934 var tidningarna fulla av artiklar om de två och de hade varit synliga litet varstans. Bland annat hade Bildsköne blivit stoppad när han kom körande i en bil i Stockholm men kommit undan genom att visa ett falskt körkort. Han hade också blivit observerad på lyxkrogen Riche. Hans bil hittade i Skåne strax efter och polisen riktade spaningarna dit. Under allt detta ståhej hade de båda kumpanerna tältat i Norge(!) där de höll till större delen av sommaren och levde på sina intjänade slantar.

 Bildsköne och TJ precis tagna.
Bildsköne och TJ precis anlända till häktet.
I oktober 1934 upptäcktes kojan av en skogsvandrande arbetare som råkade komma ut på taket som var maskerat till att likna en del av berget intill vilket hyddan var byggd. Just då var också de två inne(!) men mannen på taket gick därifrån för att meddela sina arbetskamrater om sitt fynd. Detta räckte för att de två skulle kunna smita iväg därifrån, för att aldrig mer återvända. Polisen hittade en bit från kojan också ett förråd med konserverad mat, och bland in- ventarierna fanns en skrivmaskin, många veckotidningar, dyna- mit, linnekläder och 17 band av Nordisk Familjebok.
Hyddan drog genast till sig allmänhetens intresse och i alla rikstid- ningar fanns detaljrika bilder från detta "hemma-hos-reportage" i ödemarken.
När de nu var husvilla behövde de ett tält och när B skulle köpta ett i Göteborg tisdagen den 30:e oktober blev expediten förvånad med tanke på årstiden. B försvann från affären och expediten trodde sig känna igen honom från bilder i tidningarna. Strax efteråt blev de igenkända på ett kafé 500 meter bort dit B begivit sig efter det misslyckade tältköpet. Efter larm därifrån blev de gripna mindre än en timma senare strax öster om staden när de var på väg till sin inackordering i en obebodd sommarvilla 1 mil österut. Polisen låg och väntade på dem och B försökte bluffa sig igenom spärren genom att uppge falskt namn. Han påstod sig vara från trakten och spelade indignerad över att inte hederliga(!) människor kunde färdas på vägarna utan att bli hejdade. Men denna gången gick inte polisen på några valser mera, och det var stopp.
Vid tumultet som uppstod försökte TJ ta fram en skarpladdad pistol men blev övermannad. B sades också ha haft en pistol på sig vid gripandet, men använde den inte. Han valde i stället ett passivt försvar och försökte bland annat förvilla konstaplarna genom att låtsas svimma(!) allt enligt polisen själv som fick komma till tals utan kommentarer och följdfrågor i Göteborgs-Tidningen. Hela rikspressen hängde på och detta var huvudnyheter en lång tid framöver, där alla detaljer ältades och förvrängdes och vilda teorier framfördes av professionella tyckare och andra. De andra nyheter kom i skymundan och att Sveriges kronprinspar hade fått sitt första barn (prinsessan Margareta) dagen efter det att bovarna åkte fast, blev inte allmänt känt förrän efter en vecka(!) vilket ger en uppfattning om nyhetsvärdet de båda hade.
Polismästare Fontell i Göteborg var mycket nöjd och bjöd sina mannar på champagne och lyckönskade dem till det fina kapet, men bland kollegorna i huvudstaden var avundsjukan stor och en anmälare till JK undrade om det inte var tjänstefel att dricka alkohol i tjänsten!
Besvikelsen i Stockholm tog sig många uttryck och en månad senare togs händelsen upp i nyårsrevyn "Karusellen går" på Södra Teatern. Där skämtade man friskt med de uppblåsta poliserna i Göteborg som gratulerade varandra och delade på priser i form av medaljer, pengar och starkvaror! Thor Modéens monolog från 1934 med text av Kar de Mumma finns bevarad och den röda tråden är: äntligen har vi fångat Bildsköne - hurra vad vi poliser i Göteborg är bra! Samtidigt ironiserades över polisens oförmåga i allmänhet och att de nu kan avskriva de flesta ouppklarade inbrott som gjorts de senaste trettio åren! Det sista skämtet hade utan tvekan ett korn av sanning, som allmänheten kände till väl.

Resan söderut

Efter två dagar i Göteborg trans-porterades B och TJ till Malmö.
Inne på polisstationens gård fick en fotograf tillåtelse att filma och strax därpå sattes han i polisbilen.
Detta var enda gången kumpaner-na filmades och detta gick som förspel på biograferna i stan.
Den togs dock bort efter en kort tid sedan en anmälan gjorts till JK om det olämpliga i att exponera en häktad person på detta sätt.
Denna journalfilm finns att se på sidan Bilder/Film (länk ovan).



En fotograf filmade när man tog Bildskönes fingeravtryck (som man rimligtvis redan hade) och när de båda fördes till bilarna ett par dagar senare då de blev transporterade till Malmö och de stundande rättegångarna i södra Sverige. De var då sammankedjade vid var sin poliskonstapel (se bilden ovan där B är sammankopplad med konstpeln till höger). B skyggade för kameran och visade tydligt hur illa berörd han blev av denna exponering.
Detta är de enda rörliga bilderna som tagits på honom och denna stumfilm visades som förspel med pålagda kom- mentarer på biograferna i Göteborg under en tid innan den togs bort. Man tyckte, med rätta, att det hela spårat ut och fått något av amerikansk gangsterjournalistik över sig, med klart förnedrande inslag. Polismästaren fick senare en reprimand av Justitiekanslern (JK) och för att han gett tillstånd att filma inne på polisstationen. Just denna filmen hittades av en slump år 1999 i en låda på vinden till Göteborgs polishus. Efter restaurering kunde den sedan återge händelsen precis som biobesökarna i Göteborg en gång såg den under en kort tid i november 1934. Filmen går att se på sidan Bilder/Film i menyn ovan.
 En bedrövad Bildsköne på polisens foto 1934
Dyster och fängslad
senhösten 1934.

I en tidning kallades han nu fantasilöst för "Samhällets fiende nr 1" efter en beryktad mördare och bankrånare i USA, och en jämförelse i övrigt hade ju varit helt befängd. En del debattörer menade han nu löpte risken att bli internerad för resten av sitt liv med tanke på det långa brottregistret och de ständiga återfallen, men domstolarna lät sig inte påverkas av dessa inlägg från amatörmässiga tyckare.
Vid de följande rättegångarna blev de båda fällda på ca 150 punkter, mest inbrott och sprängningar av kassaskåp och dessutom tre bilstölder. Det verkliga antalet går nog aldrig bestämma, men några ouppklarade stötar som de inte begått blev de nog döm- da för och slapp kanske att fällas för en del andra som de var skyldiga till.
Samhällets dom blev hård och B fick straffarbete i åtta år och tre månader, det längsta straffet som han någonsin fick.
En hel del hade skett innan denna dom fälldes sommaren 1935. I fängelset hade tester och observationer gjorts på B som redan vid fasttagandet visade tydliga tecken på de- pression. Intelligenstester, samtalsterapi och annat fick chefsläkaren att rekommen- dera att straffet borde avgränsas till "förvaring" (lite förenklat: en annan form av inter- nering) som en lämplig påföljd, vilket rätten också gick med på. Han hade med detta en sammanlagd strafftid på drygt tjugofyra år och en särskild nämnd förordade att han skulle tas in på en anstalt för intagna med lättare psyko/sociala störningar. Domstolen gick på denna linje och fyrtioett år gammal fördes han till vårdavdelningen på fängelset i Hall utanför Södertälje.





Kvarhållen och på rymmen

Den första tiden mådde han mycket dåligt psykiskt och inte blev det bättre när han flyttats till Norrköping och chefs- läkaren på fängelset där kom till slutsatsen att han mer eller mindre var ett obotligt fall som aldrig skulle kunna an- passa sig i samhället. Bedömningen var att B led av en "schizoid personlighet" som visade sig genom att han upp- trädde högdraget och var misstänksam och folkskygg.
När hans långa strafftid formell var slut i januari 1943 hölls han kvar på medicinska grunder och denna förlängning, (tydligen utan tidsbegränsning och domstolsbeslut), skulle vara i två år och åtta månader.
Våren 1944 fördes han till mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg och detta gillade han inte. I augusti rymde han därifrån då han passade på att klättra ut genom ett fönster i samband med ett toalettbesök.

Nedbrytande miljö

Efter att ha varit inspärrad i tio år, (hela två år längre än strafftiden), överfördes B år 1944 till Sankta Marias Sjukhus i Helsingborg. Att han inte gillade detta kan man förstå, speciellt om miljön inom- hus var lika ostimulerande som omgivningen. Han rymde därifrån och höll sig undan hela vinter- halvåret. Han hade då fyllt 51 år.

Klädd endast i badbyxor och nattskjorta försvann han från området och lyckades med sedvanlig fantasi hålla sig undan i friheten i nära ett halvt år. Under nätterna fotvandrade han utan skor med fötterna inlindade med granris och papper och efter 20 mil norrut lyckades få tag i kläder i en sommarstuga utanför Gränna. På en stulen cykel trampade han sedan nästan upp till Stockholm innan han av någon anledning ångrade sig och begav sig tillbaka till Skåne. I januari 1945 upptäcktes han i en lada utanför Kristianstad och när polisen hämtade honom gjorde han inget motstånd. Han hade överlevt på sitt vanliga sätt och fått stjäla sin mat och söka sig olika logier i den kalla vintern. Julhelgen hade han enligt uppgift (enligt tidningarna) tillbringat i en skog på Söderåsen där han övernattat i det fria insvept endast i en filt. Denna historia, som var ytterligare en romantisk-dramatisk krydda i legenderna om honom, är rätt osannolik med tanke på hans förmåga att alltid göra det bekvämt för sig.
 Bildsköne 50 år gammal
Drygt 50 år gammal
våren 1944.
Trots detta hårda liv var han i förvånansvärt god fysisk form med tanke på att han bara hade fått varm mat sporadiskt under nästan ett halvt år och dessutom skulle fylla 52 år. Han togs nu in på ett nytt vårdställe - Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö.
De medicinsk sakkunniga där gjorde en helt annan bedömning än vad kollegorna i Helsingborg hade gjort tidigare och redan efter ett halvårs observation och samtal konstaterade man att han inte längre var i behov av sluten vård.
Han utskrevs därifrån i september samma år (formellt på försök med övervakare) och kunde vandra ut genom grindarna som en fri man. Detta var sista gången han såg en institution från insidan, vilket han dittills hade gjort i åtta omgångar på tillsammans över 25 år, vilket var 75 procent av hans vuxna liv.
Allmänheten var nu delad i två grupper. Den ena tyckte det var dags att ge honom en chans till ett annat boende än fängelset. Den andra, kanske mindre insatta i hans historia, såg honom däremot som en oförbätterlig brottsling som hörde hemma bakom lås och bom. Många trodde att han aldrig skulle kunna anpassa sig helt till ett ärligt liv efter nära fyrtio år av kriminalitet, men han skulle överraska dem alla genom att visa motsatsen. Tyärr skulle rättvisans kvarnar behöva mala ännu en sista gång för honom innan hans vandring på samhällets skuggsida var helt avslutad.


1944







Den ordentlige yrkesmannen

Skräddaren i Markaryd

När han nu var frisläppt fanns det folk som ville hjälpa honom och sympatierna för honom fanns i hans hem- trakter trots de många brotten han begått där. Han valde att bosätta sig i Markaryd där hans övervakare ordnat så att han kunde hyra ett litet vindsrum i ett friliggande hus.
Bostaden fungerade också som arbetsplats och han började nu försörja sig som skräddare dels med egna uppdrag och arbeten för ett företag i samhället.
Vinterhalvåret gick utan några problem och han blev en, av de festa, respekterad invånare.
1946 började sommargäster komma till samhället och många var nyfikna på att få se honom. Detta bekom honom mycket illa och en dag försvann han utan ett ord till sin övervakare som antytt i pressen att han borde skickas tillbaka till sjukhuset då han sedan en tid tillbaka hade varit nedstämd. Han blev nu efterlyst och pressen vädrade sensation och en ny brottsturné, men så blev det inte. Efter en månad publicerades ett brev i Sydsvenska Dagbladet där han riktade kritik mot övervakaren och det trånga skyffe till bostad och tillika arbetsplats han blivit tilldelad. Han fick dessutom inte disponera alla de pengar han tjänade, vilket han såg som ett misstroende från myndigheterna.
Övervakaren blev tydligen spak när dessa fakta kom fram till allmänhetens och han hävdade bestämt att någon rekommendation från honom att B skulle tillbaka till sjukhuset inte hade gjorts. Efter ett par månader återkom så skräddare Bengtsson helt lugnt och förklarade att han bara hade tagit sig en tids semester, men han måste ha känt sig nöjd över att usla detaljer i hans situation blivit känd av allmänheten. Efter varje inbrott i trakten hade polisen dessutom ökat hans otrivsel genom att kolla hans alibi och denna misstro plus allt ståhej kring hans person fick honom att unna sig en tids miljöombyte.
Under sin bortavaro han hade cyklat till Göteborg där han bott i tält strax öster om staden och av en slump helt i närheten av en efterlyst rånmördare som polisen koncentrerade sin spaning på just då. Dessutom campade han endast ett par hundra meter från den villa där Göteborgs polismästare Fontell bodde, han som hade satt fast honom 1934! Han hade också besökt Stockholm där han hade flanerat omkring i staden ostörd. Han skrev ett brev till sin läkare på Sankt Sigfrids sjukhus och till polisen, som han meddelade att han inte hade smitit för gott, utan tänkte återvända till Markaryd.
Han hälsades nu välkommen tillbaka med ett stort kalas med tårta och kaffe, som var en dryck han tyckte mycket om och drack mängder av. Effekten av allt detta blev att många nu visste var han befann sig och bild tidningen Se gjorde vad ingen lyckats med varken förr eller senare - att få honom att ställa upp på en intervju. Hans medgivande till denna artikel har alltid varit en gåta för han ville bevisligen aldrig i övrigt tala om sitt förflutna eller komma i rampljuset. I detta reportaget från hösten 1946 (se fotona ovan och nedan) berättade han att han trivdes utmärkt med att försörja sig själv hederligt och inte saknade sitt tidigare liv. Tråkigt nog blev innehållet ytligt och personliga frågor om barndomen, kvinnliga bekanta och varför han kom i lag med TJ m.m. förblev obesvarade. Reportrarna försökte nog, men han valde tydligen att hålla tyst.
Han kunde nu byta bostad och togs om hand av brandchefen i Markaryd där han blev inneboende. Frun i huset var läskamrat med honom och kände honom därför ytligt sedan tidigare. De två blev förtroliga med varandra och det hände, när hon var borta, att han ryckte in och svarade på telefonen som tillika var numret till Markaryds brandkår.
 Foto i Se från Bildskönes enda intervju
Tillbakablickar år 1946
i den enda intervjun.

Effekterna av publiciteten i landets största bildtidning blev tyvärr negativ och gjorde på sikt hans boende i Markaryd omöjligt.
Självutnämnda "kompisar" från olika fängelser kom nu och hälsade på för att få upp- märksamhet och kanske försöka få honom ut i svängen igen. Dessa besök tyckte han mycket illa om och han kunde larma sin husvärd via en diskret ringledning så denne kunde tipsa polisen om de ovälkomna besökarna, som ofta var efterlysta.
Det drogs nu också massor av nyfikna (mest kvinnor) till samhället och alla försökte få en skymt av honom. Denna beundrarskara drog sig inte för att gå in i husets trädgård och kika in genom fönstren för att få en skymt av den välkände stortjuven med det lockande namnet.
Han överöstes också med friarbrev och presenter och en berättelse (sann eller ej) talar om hur en kvinna i Skåne skänkte honom en fiol. Han lånade vid ett tillfälle ut denna till en anställd i den klädfirma som han hade uppdrag för. När han återfick den var den ut- bytt mot ett annat instrument. Han var noga med att märka sina ägodelar och kunde därför vara säker på sin sak. Ägaren till klädfirman litade dock mer på sin anställde än B och slutade dessutom att anlita honom. Om det finns ett korn av sanning i detta kan det vara en av många orsaker till att han funderade på att flytta därifrån, till en plats där ingen kände honom.

Hur hade han då anpassat sig till det "civila" livet i frihet? Mycket bra faktiskt. I Markaryd hade han arbete och ingen kunde klaga på hans hantverk inom skrädderiet. Han hade helt klart en yrkesstolthet i vetskapen om sina färdigheter med nål och symaskin och detta var säkert en bra balans gentemot sladdrande tungor om hans tidigare liv. Boendet var den första tiden (i ett ensamt hus) mycket spartanskt, rentav dåligt, vilket märktes i tidningsreportaget. Här kan finnas en orsak till att han ställde upp på detta, att indirekt kunna få klaga genom att visa upp den dåliga standarden där hans enda möjlighet att laga mat var på ett upp-och-nedvänt elektriskt element.
Markaryd låg på lagom cykelavstånd från de trakter där han växt upp och två sagesmän (varav en varit närvarande) har berättat att han hade vissa kontakter med sin släkt. Det var hos sin kusin Håkan i byn Tandsjö som han var på besök julen 1946 och under sommaren hade han gjort en förberedande visit.
Någon tradition att besöka släkten verkar aldrig ha uppstått, och när tillvaron i Markaryd med tiden började kännas för trång var det dags att söka sig ut i friheten för att slippa beskådas som en turistattraktion, vilket hände emellanåt.





Ny hemvist och återfall

I oktober 1950 bytte han i tysthet bostadsort från Markaryd till Göteborg. I denna stad hade han åkt fast två gånger och den skulle nu bli hans vistelseort de sista sexton åren av hans liv. Han hade tagit kontakt med en polischef som han lärt känna under sin brottsbana och genom denne fick han nu en egen bostad och möjlighet att försörja sig som skräddare. Den första tiden i Göteborg var han inneboende i en mindre lantgård i Önnered i Västra Frölunda vid kusten. Han delade två rum med en 18-årig sjöman och de blev goda vänner under den korta tid de kamperade till- sammans. (Se "En trevlig rumskamrat" från kapitlet "Historier" ovan).
Denna lösning på B:s bostadsfråga var temporär och i början av december, efter sex veckor i huset, flyttade han till en egen lägenhet i Gamlestaden, en arbetarstadsdel nordost om centrum. En stor förändring blev det troligen för honom när han nu kom till ett hyreshus för första gången i sitt liv, och till en början inte kände någon.
 
Bildskönes sista brott när han var 58 år Kvarteret hette Tonfisken och i detta bodde en brokig social sammansättning av folk. Många arbetare på det närliggande SKF men det fanns också asociala existenser som brännvinslangare och småtjuvar. Bostaden var ett litet rum i andra våningen två trappor upp till höger inne på gården och hans identitet läckte snart ut, utan ståhej.
Han bodde nu i sin lilla omoderna enkla spisrum (utan kök) och tog dagligen spårvagn in till centrum där han de första tiden hade anställning på en herrikpering. Därefter blev han sin egen (då han troligen fått sparken på herrikperingen) och fick bland annat poliser som en del av sin kundkrets. Det hade blivit status bland en grupp chefer inom ordningsmakten att bära persedlar som sytts eller ändrats av denne legendariske stortjuv som de yngre inom kåren endast hört talas om av äldre kollegor. Beställningar och kontakt kunde göras per telefon som B nu hade skaffat sig och skulle ha till sin bortgång.
Vad som bidrog till nästa dramatiska skede i hans liv är svårförklarligt, för efter precis ett år i sin nya hemstad fick han ett återfall till sina gamla vanor, vilket skapade stora rubriker i pressen. Av en ren slump råkade han bli stoppad vid en trafikkontroll en mörk kväll i november 1951 när han kom cyklande öster om staden i trakten av Bollebygd.
När polisen undersökte innehållet i lådan på pakethållaren hittade de sprit och sängkläder som den okände mannen erkände att han stulit vid två inbrott i sommarstugor. Inte förrän senare förstod man att det var B man hade gripit för hans utseende hade förändrats en del sedan han hade åkt fast förra gången just i dessa trakter, sjutton år tidigare.
Det fanns inte några färska foton av honom så tidningen Aftonposten i Göteborg använde ett som hade publicerats när han som en något tilltufsad 41-åring åkte fast hösten 1934 (bilden ovan). Rubrikerna var braskande som vanligt och uttryck som "nya raider", "razzia" och "kupp" hjälpte till att blåsa upp dessa fåtal inbrott i några fritidshus.
Detta var naturligtvis en stor missräkning för den polischef som hjälpt honom till arbete och bostad, och man vet inte om deras kontakter nu upphörde i och med detta bakslag. Bedömer man B som person så måste ha nu ha känt sig mycket skamsen för att ha missbrukat det förtroende som givits honom, troligen med förhoppning (och kanske ett löfte) om att bli en hederlig yrkesman på heltid.
Han behövde knappast stjäla för att klara sitt uppehälle som förr när han var på rymmen mellan de tidigare fängel- seperioderna, så detta sista återfall (nummer åtta i ordningen), får nog förklaras som en handlig typisk för hans in- vanda sociala mönster som nu hade aktiverats av någon anledning, kanske av leda och brist på spänning.
Vid detta laget hade sympatier för den 58-årige knappast lycklige mannen också spridit sig till rättsväsendets repre- sentanter och påföljden för småstölderna blev mycket milt - sex månaders straffarbete - villkorligt. Därmed var hans över fyrtio år långa period med brott och straff över och han var aldrig i klammeri med rättvisan de resterande fem- ton åren av sin levnad.


I Gamlestaden

Den första riktiga bostaden i Göteborg, efter att han varit inneboende en kortare tid, var i Gamlestaden där han hyrde ett rum en trappa upp (pilen) på Brahegatan 7.
Detta kvarter bestod av nöd- bostäder som saknade både uppvärmning och varmvatten.
Kök fanns inte heller, och mat- lagningen fick skötas på en enkel kokplatta.



Man vet att han hade ett arbete som väntade på honom när han kom till Göteborg. Detta hade ordnats av en polis- chef han hade kommit i kontakt med under sin karriär. Det finns klara indikationer på att det var den mycket väl- renommerad herrekiperingen Olof Bergströms AB som tog hans tjänster i anspråk. Efter ett par år värvade han sedan kunder bland sina grannar för att försörja sig som hemskräddare och detta skulle han knappast ha behövt om han haft en anställning. Det är möjligt att företaget hade avslutat eller dragit ner på samarbetet när han misskött sig och åkte fast i november 1951. En klar indikation att så var fallet är hans innehav av telefon. Från 1953 års katalog dyker han upp med titeln "skräddarmästare" vilket talar för att han nu har blivit sin egen.
1955 kunde han inte längre bo kvar i Gamlestaden för hela det trettio år gamla kvarteret, med provisoriskt byggda lägenheter, skulle rivas och ge plats åt allmänna lokaler och hotell m.m. I december detta år flyttade han därför till ett hyreshus i Kallebäck i Örgryte i södra delen av staden. Standardmässigt var detta nya boende ett lyft från botten till nära toppen. Huset där var bara fem år gammalt och de sista elva åren bodde han här i ett rum och kök med alla moderna bekvämligeter för första gången i sitt liv.
Också i denna stadsdel fick han en kundkrets bland de boende. Han fortsatte med sitt arbete efter att ha fått folk- pension 1960 utan att behöva den extra inkomsten för att överleva. Han valde tydligen denna kontakt med männ- iskor framför ensamheten.





De sista åren


I Kallebäck

Efter fem år i Göteborg flyttade B till stadsdelen Kallebäck där han skulle bo de sista elva åren.
På gaveln i bottenvåningen hade han en modern enrummare med balkong åt väster och i Örgrytes kyrkobok (nedan) noterades att skräddarmästaren Harald Bengts- son flyttat in till denna adressen tisdagen den 20 december 1955.
(foto: Leif Andréasson juli 2003, dec 2005).





Ingen av grannarna kände till hans "verkliga" identitet till att börja med. En del fick dock reda på detta med tiden, medan andra fick vetskapen genom tidningarna efter hans död. Han bakgrund var inte så allmänt känd som när han bodde i Gamlestaden och av de som visste nämnde inte alla detta ens till sina närmaste vänner, så odramatisk hade hans person blivit drygt 20 år efter det att han varit i rampljuset på allvar för sista gången.
Fastighetsskötaren i området var den som var kontaktman för polisen, som ville vara underrättade om vad han hade för sig. Han hade nycklar till lägenheten och var den ende som blev insläppt förutom kunderna. De två fick uppen- barligen förtroende för varandra och kunde sitta och prata i timmar på kvällarna. Vad som avhandlades får vi nog aldrig veta för polisens övervakare avslöjade aldrig detta.
I januari 1961 råkade han ut för en olycka som kunde ha slutat mycket illa. Han hade skadats (blivit påkörd?) av en bil när han kom trampande på sin cykel i vinterväglaget.
Hans personliga stil på tvåhjuling är omvittnad från Markaryd och bestod i att köra på utan att se sig om i onödan. Han fördes medvetslös i ambulans till Sahlgrenska Sjukhuset där han kom till sans efter ett par timmar. Han klagade på smärtor i höger arm som fått sig en kraftig smäll och hade en total minneslucka om hur olyckan gått till och vad som hänt strax före. Han klarade sig ifrån skallskador och efter att ha fått armen gipsad och varit inlagd i tio dagar skrevs han ut och kunde återvända hem till sin bostad. Han blev helt återställd och fick vad man vet inga bestående besvär av olyckan. Han hade vid sina två fasta boställen haft turen att ha stadens centrum på cykelavstånd. Detta var praktiskt då han under en tid också var anställd vid en välrenomerad herrekipering som låg just där.



Slutet

När B:s utmätta tid i jordelivet närmade sig slutet, så gick det fort. Sedan han inte svarat vid påringningar i lägen- heten bröt sig polisen in sent på kvällen onsdagen den 1 juli 1966. Han hittades då på golvet och var förlamad i högra kroppshalvan efter en hjärtinfarkt. Han var vid medvetande och hade troligen legat så i tre dagar oförmögen att kontakta sina grannar. När han förts till akutintaget på Sahlgrenska Sjukhuset kunde han förstå vad som sades till honom och lydde enklare kommandon när man testade hans tillstånd.
Den mentala förmågan föll sedan snabbt och på tredje dagen reagerade han inte längre på tilltal. Efter ytterligare några dagar började blodcirkulationen försämras och han avled tidigt på morgonen torsdagen den 9 juli. Tre veckor senare skulle han ha fyllt 73 år.
Hans jordiska kvarlevor blev obducerade redan samma dag. I protokollet beskrevs han som en kraftigt byggd man med relativt gott med hull på kroppen. Den direkta dödsorsaken konstaterades vara en blodpropp i ena lungan.
Patologen som utförde obduktionen berättade vid en kontakt i september 2003 att han inte haft en aning om att det var den gamle legendariske stortjuven han obducerat. Kroppen kremerades en dryg vecka senare och urnan med askan sattes ned i en omärkt grav på ett allmänt fält på Kvibergs kyrkogård. Platsen kom att ligga i en sluttning med utsikt åt det ställe 700 m söderut där han hade bott de första åren.
I liggaren skrevs han in som "Skräddarmästare Bernhard Harald Bengtsson".
Så fick han då en respektabel titel till sist också i myndigheternas papper.


Graven

På försommaren 2003 mättes B:s omärkta grav fram på Kvibergs kyrkogård i Göteborg och en fin sten med inskription sattes dit genom försorg av ordföranden i hans nybildade Minnesförening.
Den 28 juli, på 110-årsdagen av hans födelse, hade man kallat till en pressvisning för att inviga min- nesvården för hans sista vila.
Ceremonin bevakades på plats av både riks- och lokaltidningar som gjorde reportage om denna ovan- liga händelse.
(Läs mer på "Föreningen" ovan). Den vackra platsen vid ett träd kan lätt hittas längst söderut på det allmänna gravfältet 2 A.

Vägbeskrivning

(foto: Björn Forsell juli 2003).





Nyheten om bortgången.

Det skulle dröja drygt fyra månader innan allmänheten fick veta att han var borta och den 12 oktober 1966 hade flera rikstidningar nyheten om hans död på relativt undanskymd plats. Hans person hade inte längre samma nyhetsvärde som några årtionden tidigare. Innehållet i minnesrunan var likartat vad gällde både fakta och felaktigheter och ingen nämnde Tatuerade Johansson som han blivit rikskändis ihop med 32 år tidigare. En hel generation hade växt upp sedan dess och utrymmet i spalterna blev därefter.
Alla artiklar var korta och endast en hade signatur, vilket kan tyda på att ett telegram från TT var källan. Redan i rubriken fanns skrönan om att 15 000 kronor hade hittats i ett lönnfack på baksidan av hans mest älskade möbel, en byrå (se kapitlet "Diverse" ovan). Expressen, Aftonbladet och Göteborgs-Posten hade alla artiklar utan bilder medan undantaget var Göteborgs-Tidningen som väntade till dagen efter och hade då en illustrerad artikel med bakgrunds- material som satte de yngre läsarna in i sammanhanget.
Arbetet i Malmö hade märkligt nog ingenting alls om händelsen, (åtminstone vid denna tidpunkt), inte ens på de sidorna som bevakade nordvästra Skåne. Denna tystnad var nog inte orsakad av journalistiska överväganden, då detta var en nyhet av både riks- och lokalintresse.



Kvarlåtenskapen

Bouppteckning sköttes av ett ombud utsett av Göteborgs Rådhusrätt och avslutades sent i november samma år. Då han inte hade skrivit något testamente var de arvsberättigade var en faster i Hästveda, en farbror i Vittsjö och en morbror i Tannsjö som alla hade uppnått hög ålder. Ingen av dem, eller något ombud, fanns med vid förrättningen då hans bohag värderades.
 Bouppteckningen från 1966
Efter tusentals sidor från polis och åklagare genom åren avslutades B:s fall med hans bouppteckning och den fick plats på en A-4 sida.
Behållningen i dödsboet blev nära 14 000 kronor och den största posten var ett konto på Postsparbanken, där han hade ett sparkapital på drygt 16 000 kronor, som motsvarade en hel årslön för en industriarbetare.
Hans folkpension var 517 kronor i månaden och de enda materiella tillgångarna som fanns var möblerna, som vid försäljning inbringade 573 kronor. Det är möjligt att allt lösöre och hans symaskin fanns med i denna post, för någon hän-visning till en förteckning över husgeråd, klockor o. dyl. finns inte, och har heller inte gått att hitta i arkivet från Göteborgs Auktionsverk där lösöret såldes.
Summan är förvånansvärt hög om man betänker att man vid denna tid kunde man få ett skapligt bord eller skåp från 1700-talet för cirka 300-400 kronor.
Man vet att han hade i sin ägo hade en möjligen egentillverkad byrå som var en praktfull möbel (se sidan Diverse ovan). Om denna fanns med i bohaget skulle den höga summan få sin förklaring.
Något förbryllande är att hans gångkläder antecknades som värdelösa. Med tanke på hans alltid propra yttre kan man undra varför han inte hade en om- gång fina kläder, men han kan ha gjort sig av med dessa då han med åren blev kraftigare och de inte längre passade eller var olämpliga att ändra.
En minuspost är avdrag för "hittelön" på 150 kronor. Vem som hittad vad och var framgår ej, men summans storlek antyder något värdefullt som tillhört honom. Fastighetsskötaren i området som sannolikt var med när man hittade honom, sade (enl. Anna-Lisa Börjessons i "Historier" ovan) att hans bankbok hade varit gömd bakom en byrå och det är en rimlig förmodan att den som hittade denna fick en belöning av boutredaren.

Ett livsöde består av många olika delar och bilden av Harald "Bildsköne" Bengtsson är ett pussel där många bitar ännu fattas och kanske aldrig kommer att hittas. Det är dessa luckor i verkligheten som hela tiden kan fyllas med fakta och teorier som gör att hans historia lever vidare.

Leif Andréasson (maj-juli 2003)


Hans vistelseorter


Strafftider (år, mån.)

1909-10    -  0,4 anstalten Bona
1910-12    -  2,0 straffarbete
1913-15    -  1,9 straffarbete
1916-23    -  5,1 straffarbete
1923-25    -  1,5 straffarbete
1927-32    -  5,0 straffarbete
1934-43    -  8,3 fängelse
1943         -  0,11 anstalt
1944         -  0,7 anstalt/sjukhus
1945         -  0,8 sjukhus
1951         -  0,6 straffarbete (villk.)
--------------------------------------------
S:a 25 år, 5 mån. avtjänat straff.

Fast boende (år, mån.)

1893-1997   Vittsjö
1898-1900   Röke
1900-1907   Hinneryd
1907-1908   Vittsjö
1908-1909   Karlskrona
1910-1945   Inspärrad
1946-1950   Markaryd
1950-1966   Göteborg

Utan fast boende

1909-1934


  5     år
  2     år
  8     år
  0,3  år
  0,6  år
25,4  år
  5,5  år
15,6  år



  9,5   år
 72 år 11 mån






Källor, biografiska anteckningar m.m.

Litteraturen om B är förvånansvärt liten och inte alltid
fokuserad på fakta. Bland de viktigaste kan nämnas:

Pseud. B Engster:   Bildsköne Bengtsson - en dynamitards historia. Bok 1934
Kar de Mumma:   Bildsköne B och Tat. J. Monolog med Thor Modéen. CD 1934
Hoffsten/Flodquist:   Sytråd är bättre än stubintråd. Bildtidningen Se. Artikel 1946
Sten Söderlindh:   Bildsköne Bengtsson. Ur Nordisk kriminalkrönika. Kapitel 1972
Alve Brandin:   Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson. Bok 1991
Stig Linell:   Svenska skurkar. Del av 13 brottsliga berättelser. Kapitel 1995
Bertil Sandström:   Bland tjyvar och dynamitgubbar. Föredrag/musik. CD 2000
Leif Andréasson:   Bildsköne Bengtsson - biografi, berättelser och fakta. Internet 2003
Malin Arvidsson:   Den Bildsköne - Berättelsen om Bildsköne Bengtsson. Bok 2005
Offentliga källor:   Lands- stads- kyrko- och Krigsarkivet & Marinmuséum.